Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seip, Karl - Seippel, Alexander - Seir, Seirs barn, Seirs land. Se Edom - Seisachtheia - Seismisk - Seismograf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1487
Seippel-Seismograf
1488
ministär af 19 mars 1908. Han var en hänförd anhängare
af "maalsaken". S. utgaf bl. a. "En liden visebog
for hjemmet" (1876-1906), som efter hand utkom i
350,000 exemplar. K. V. H.
Seippel, Alexander, norsk orientalist, f. 22
jan. 1851 i Kristiansand, filologie kandidat 1873,
var 1875-86 anställd vid universitetsbiblioteket i
Kristiania och blef 1886 professor i semitiska språk
där. Han har samlat hvad som inom arabisk litteratur
är skrifvet om nordiska medeltidsförhållanden i
"Rerum normannicarum fontes arabici" (I, 1896,
innehåller texterna; II torde komma att medföra
text- och litteraturkritiska anmärkningar). Han har
visat sitt mästerskap i behandlingen af "landsmålet"
dels i en rad mönstergilla öfver-sättningsarbeten:
"Soga um Sindbad farmann. Eit eventyr av Tusund og ei
nött" (1900), samlingen "Persiske vers. Etter Örnar
Kajjåm, Haas, Kara-bruhi" (1912) och åtskilliga af
gamla testamentets böcker (1905-16), dels i kantaten
Granskaren vid universitetets 100-årsjubileum (1911).
K. V. H.
Seir, S e n* s b a r n, Seirsland. Se Edom.
Seisachthei’a (grek.; "skuldafskakning"), en af den
atenske lagstiftaren Solon (omkr. 594 f. Kr.) vidtagen
åtgärd till af hjälpande af det ekonomiska betryck,
hvaraf bondeklassen led. Genom åtgärden upphäfdes
den personliga ansvarigheten för jorden åliggande
bördor och lif egenskap för obetald skuld. Denna lag
verkade i det hela som en afskrifning af skulderna.
J- C.
SéTsmisk (af grek. sasmofs, jordbäfning), tillhörande,
beroende af en jordbäfning.
Seismograf (af grek. séismo’s, jordbäfning, och
gra’féin, skrifva), apparat, som på ett eller annat
sätt antecknar en jordbäfningsrörelse. I det närmaste
synonyma äro seismometer (af grek. meftron, mått) och
seismosköp (af grek. sko-péi’n, skåda); skillnaderna
i betydelse framgå af härledningen. Enklast är
seismoskopet, som endast anger, att en jordbäfning
egt rum. Äldsta kända hithörande instrument utfördes i
Kina 136 f. Kr. I Europa synes det äldsta seismoskopet
vara uppfunnet 1703 af abbé De Hautefeuille. Hans
idé har legat till grund för Cacciatores och Lepsius’
seismosköp, som förr i vissa jordbäfningstrakter fingo
stor användning. De bestå af ett ler- eller glaskärl
af omkr. 20 cm. diameter, i hvars midt en skål finnes,
som fylles med kvicksilfver ända upp till 8 eller 16
hål, anbragta med lika stora mellanrum och på samma
höjd. Inträffar en jordbäfning af tillräcklig styrka,
flyter kvicksilfver öfver genom ett eller två af hålen
och samlas i underställda koppar. Genom belägenheten
af hålen kan man sluta sig till jordbäfningsstötens
riktning, och af mängden utflutet kvicksilfver
kan en föreställning om jordbäfningens intensitet
erhållas. Efter dessa äldsta apparater har en mängd
hithörande instrument, särskildt i Italien och Japan,
konstruerats; Ehlert skattar deras antal 1897 till
öfver 200.
Under senaste årtionden har man mest lagt an på att
konstruera apparater, som kunna registrera äfven de
ytterst små rörelser i jordskorpan, som förorsakas
af aflägsna jordbäfningar. Principen för dessa
konstruktioner har varit den att placera en tung
massa på så sätt, att den förblir så "stationär"
som möjligt under de vågrörelser, som jordskorpan
utför. Den tunga massan förses med rit-
apparater, som registrera jordytans
rörelser. Fullkomligt stationära massor, som medfölja
jordens rotation, men äro oberoende af fluktuationer
i jordskorpan, äro obekanta. En kropp, som nära
uppfyller dessa villkor, är dock polstjärnan. En
mot denna himlakropp inriktad tub kan äfven - såsom
föreslagits - tjäna till seismograf. Tillnärmelsevis
stationära massor äro pendlars tyngder. En tyngd
upphängd i en lång, fritt nedhängande spiralfjäder
skulle vara i viss mån stationär i förhållande
till alla olika rörelser, som kunna förekomma i
jordskorpan. Orsaken härtill är pendeltyngdens
tröghet. Vid en plötslig horisontell rörelse hos
jordskorpan blir tyngden efter och synes skenbart
göra ett utslag åt motsatt håll mot det. åt hvilket
jordskorpan rört sig. Efter kort tid sättes pendeln
dock i svängningar, som i allmänhet omöjliggöra
ytterligare observationer. Vid en plötslig vertikal
höjning hos jordskorpan skulle fjädern sträckas och
pendeltyngden på grund af sin tröghet tyckas sänka
sig o. s. v.
De jordbäfningsrörelser, som förekomma i jordytan,
omfatta såväl horisontella som vertikala
oscillationer liksom äfven oscillatoriska
lutningsförändringar. Dessa sista äro svåra att
skilja från de horisontella rörelserna och pläga
räknas tillsammans med dem. I allmänhet nöjer man
sig med att bestämma de horisontella rörelserna
(inklusive lutningsändringar).
En vertikal pendel är för detta ändamål intet lämpligt
instrument på den grund, att jordbäfnings-rörelserna
äro synnerligen små och långperiodiska samt
skulle erfordra mycket långa pendlar. Denna
svårighet har öfvervunnits genom användningen af
s. k. horisontalpendlar. En sådan (se den schematiska
fig. 1) består i det åter-gifna enkla fallet af en
vikt G, fäst på armen A, hvars fria ända utlöper
i en i en agatpanna liggande stålspets. Vikten
G upp-bäres hufvudsakligen genom tråden F. Om
upphängningspunkten icke ligger på samma vertikala
linje som understödspunkten i agatpannan, har pendeln
alldeles som en snedt hängande dörr ett bestämdt
jämviktsläge i förhållande till tyngdkraften. Föres
tyngden åt sidan, börjar pendeln svänga kring detta
jämviktsläge, likväl med mycket hög svängningstid och
svarande mot en vanlig pendel af mycket stor längd. Ju
mindre sammanbindningslinjen mellan upphängningspunkt
och understödspunkt afviker från vertikalen,
desto större blir pendelns svängningstid. Man kan
äfven lätteligen moderera fväng-ningstiden på den
i fig. återgifna modellen genom att förlänga eller
förkorta snöret F. En på detta sätt upphängd tyngd
G kan betraktas som en stationär massa för rörelser
i jordskorpan, som ega rum vinkelrätt mot pendelns
plan F G A. För erhållande af fullständig kännedom
om horisontalrörelserna i jordskorpan kräfvas
sålunda minst två pendlar, uppställda med sina plan
vinkelrätt mot hvarandra. En horisontalpendel kan
göras registrerande därigenom, att den stationära
massan antingen förenas med visare, som förstora
dess relativa rörelse och anteckna den på ett papper,
som fram-
Fig. 1. Horisontalpendel, schematisk bild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
