- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1497-1498

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekret - Sekreta deputationen - Sekreta handel- och manufakturdeputationen. Se Deputation, sp. 168 - Sekreta kommissionen - Sekretariat. Se under Sekreterare - Sekreta utskottet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1497

Sekreta deputationen-Sekreta utskottet

1498

ungens valspråk (se fig. 1), men detta upphörde
i sammanhang med Oskar I:s bekanta beslut 1844 om
unionsvapen och unionsflagga, och sedan den tiden
användes som sekret det vanliga rikssigillet (fig. 2).
Ehd.

Sekreta deputationen, ett af riksdagens utskott
under frihetstiden, utsågs första gången 1723,
då under namn af deputerade "till revision af
rådets protokoller". Deputationen sträckte
sin granskning äfven till föredragande
statssekreterare m. fi. Yid riksdagen 1726
öfverflyttades granskningen af protokollen i
utrikesärenden till sekreta utskottet och dess
underafdelning mindre sekreta deputationen. Protokoll
i justitieärenden öfverlämnades från 1738 till
justitiedeputationens granskning. Rätt att inge
besvär till deputationen infördes 1734. Denna kom att
hufvudsakligen bestå i klagomål öfver "prejudice"
vid ämbetsutnämning. Dessa spörsmål föranledde
ständigt synnerligen omfattande och ingående
öfverläggningar. Betydelsefulla initiativ till
viktiga författningar togos härvid af deputationen;
vid 1755-56 års riksdag t. ex. framlade den det
bekanta tjänstebetänkandet. Deputationen uppgjorde
öfver rådsprotokollen sina anmärkningar, "remarker",
hvaröfver den infordrade rådets förklaringar. Fann
deputationen ej rådets förklaringar tillräckliga,
egde den anmäla saken till ständerna. Deputa-tionens
memorial blefvo stundom af afgörande betydelse; vid
riksdagen 1771 medförde de rådets afsättning. Vid
sin granskning hade deputationen dock ej rätt
att lämna någon "förtydning" af grundlagarna.
E. N-nn.

Sekreta handels- och manufakturdeputationen. Se
Deputation, sp. 168.

Sekreta kommissionen, en af 1723 års riksdag beslutad,
för de hemligaste ärendenas behandling afsedd kommitté
af rådet och Kanslikollegium (kanslipresidenten, vica
kanslipresidenten, hofkan-sleren, statssekreteraren
för utrikes ärenden samt de af kansliets öfriga
ledamöter., som kanslipresidenten fann lämpligt
tillkalla). Därigenom undan-drogos dessa ärenden att
behandlas af hela rådet och hela Kanslikollegium. Man
ville äfven undanhålla konungen en del af dem, ty
det föreskrefs, att kommissionen skulle ge K. M:t
sin underdåniga mening vid handen och "all den
kunskap, som nödig pröfvas". Kommissionens protokoll,
omfattande tiden 1724-28, förvaras i Riksarkivet.
J- Th. W.

Sekretariat. Se under Sekreterare.

Sekreta utskottet, det äldsta af svenska
riksdagens utskott och i viss mån förebild för
utskottsväsendet öfver hufvud, tillkom först
som en ersättning för den sidoform af riksdagen,
utskottsmöte (se Utskottsmöten), där regeringen
kunde med ständerna förhandla om utrikesfråeor. Det
första tillsattes 1627. Regeringen framlade inför
detta sitt ut-rikesprogram. Utskottet fick af ge en
förpliktelse att hålla hemligt ("sekret"), hvad som
yppades. S., som till en början torde få anses som en
särskildt rådplägande församling af hvarje stånd, blef
småningom en verklig sammanslutning af de tre högre
ståndens, adelns samt präste- och borgarståndens,
representanter. Det förekom ej blott på riksdagarna,
utan äfven på utskottsmötena, ehuru på dessa stundom
gjordes invändning mot dess tillsättande.

Liksom utskottsmötet bestod det af representanter
för blott de tre högre stånden. S. tillsattes under
förmyndarregering oftast af ständerna. Däremot
tillsatte myndig konung i regel utskottet; särskildt
var detta fallet under Karl XI:s regering, och samma
praxis följdes 1697 och 1710; 1713 infordrade rådet
förslag från ständerna. Bönderna fingo aldrig säte
i utskottet, ehuru de under 1600-talet stundom
tillkallades, särskildt när finansiella frågor,
såsom bevillningen, behandlades. Några bestämmelser
om utskottets sammansättning eller någon fast
praxis därför funnos ej under 1600-talet. Yid
slutet af århundradet voro adelns representanter
ofta dubbelt så många som hvartdera af de öfriga
ståndens. Inom adeln dominerade den civila
och militära byråkratien. Utskottets verksamhet
inskränktes ej till att vara ett rådgifvande organ
endast i utrikesfrågor, äfven om detta alltjämt blef
en af dess hufvuduppgifter. Ärenden af extra ordinär
natur blefvo ofta föremål för S:s behandling, så
t. ex. om Maria Eleonoras ställning 1639 och 1641,
om Kristinas uppfostran 1635, hennes tillträde
till regeringen 1643, hennes angelägenheter 1664
och 1668, Adolf Johans ställning 1664. Under
Karl XI:s förmyndarregering fick utskottet en
i hög grad själfständig ställning; det ingrep
direkt i politiken, afgaf äfven opåmint sina
råd till regeringen och framlade 1672 ett helt
utrikespolitiskt program. Under samma tid började
utskottet alltmer behandla äfven inrikespolitiska
spörsmål, i hvilka frågor det blef ett beredande
organ för plena. Härigenom blef det, särskildt under
enväldet, centrum för hela riksdagsarbetet. De
finansiella frågorna, bevillningen, statsskulden
och dess betalning, blefvo föremål för ingående
öfverläggningar inom detsamma. Till utskottet
afgåfvos genom de sekreta propositionerna med deras
bilagor högeligen värdefulla framställningar af
regeringen, och dennas förtroendemän framställde inför
utskottet olika frågor; så t. ex. demonstrerade Erik
Dahlbergh där sina befästningsplaner. För att kunna
handlägga denna ständigt växande arbetsbörda började
utskottet tillsätta inom sig smärre afdelningar,
deputationer. Utskottets ställning vid utskottsmötet
1710 och riksdagen 1713 var synnerligen stark;
det sökte taga ledningen beträffande både skatte-
och utrikespolitik. I frihetstidens grundlagar fick
det sina första normerande stadgar; i R. F. 1719 och
1720 bestämdes, att ständerna själfva skulle utse
detsamma. I 1723 års R. 0. § 14 bestämdes, att det
skulle bestå af dubbelt så många medlemmar af adeln
som af präste- och borgarstånden. Antalet fastställdes
i praxis fr. o. m. 1719 till 50 adelsmän samt 25
medlemmar af hvartdera af de andra två stånden. På
grund af att landtmarskalken och talmännen ej
inräknades i detta antal och att dessutom adeln,
präste- och borgarstånden hade sina sekreterare,
bestod utskottet, dess sekreterare inberäknad, ofta
af 106 medlemmar. Bönderna fingo ej heller under
frihetstiden säte i utskottet, de ansågos ej böra få
kunskap om politikens "arcana". De lyckades endast
1742 förskaffa sig tillträde till utskottet. En viss
fördelning af civila och militära representanter kan
spåras bland adelns medlemmar. Bland prästeståndets
representanter intogo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0781.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free