Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekvesterlåda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grek. tome, snitt), operativt aflägsnande af en lös
benbit.
2. J. Å.
Sekvesterlåda, kir. Se Sekvester 2.
Sekvestrotomi, kir. Se Sekvester 2.
Sekyon. Se Sikyon.
Sel, spakvattnet, lugnvattnet emellan forsarna
i en älf.
Sel, härad och socken i N. Gudbrandsdalen,
kring Ottas utlopp i Laagen, Kristians amt, Norge.
444,45 kvkm. 2,287 inv. (1910). S. gränsar i n.
och n. ö. till Dovre och Rondane och är själft en
fjällbygd med branta dalsluttningar. Det
innesluter dock 5 km. n. om Otta järnvägsstation
den omkr. 9 km. långa och 1 km. breda platån
Selsmyrene, hvaraf blott en ringa del är uppodlad.
Förträffliga fjällbeten med stora klungor af sätrar.
Fordom idkades i S. bergsbruk (S:s kopparverk
anlades 1624, men förstördes genom
öfversvämning 1789; Aasaarens koppargrufva återupptogs
1908). Täljstensbrotten vid Ulevolden, To, Dale
m. fl. st. ha de senare åren föranledt betydlig
drift. Järnvägssträckan Otta–Dombaas blef färdig
1915.
K. V. H.
Sel., vid djurnamn förkortning för tyske zoologen
E. Selenka (se denne).
Sela, ett i Davids psalmer och profeten
Habakuks bok förekommande ord, som anses beteckna
en final i det musikaliska föredraget, hvarvid
sången tystnade och endast musikinstrumentet ljöd
eller hvarvid musiken ljöd kraftigare. I hvilket
fall som helst betecknar ordet säkerligen ett
musikaliskt understrykande eller betonande af
innehållet.
J. P.
Sela. 1. Stad. Se Edom, sp. 1371, och
Petra. — 2. Namn på en del af floden Inn
(se d. o.).
Selache, zool. Se Brygden.
Selachii, Hajfiskar, zool., bilda
tillsammans med rockorna (Batoidei) ordn. Plagiostomi
l. Chondropterygii, bredmunnar l.
broskfiskar, bland fiskarna. Plagiostomi, bland
hvilka Selachii äro de ursprungligaste, utmärkas
därigenom, att munnen på få undantag när
ligger på undre kroppssidan, att stjärtfenan
är osymmetrisk, att skelettet är broskigt, att de
ega 5—7 par gälöppningar och att tarmen är
försedd med spiralklaff. Från rockorna skiljas
hajfiskarna bl. a. därigenom, att gälöppningarna
sitta på sidan och ej undertill såsom hos dessa.
Hajfiskarna ha lång, cylindrisk kropp, vanligen
försedd med mer eller mindre tillspetsad nos
samt baktill öfvergående till en stark, böjlig
stjärt, som med sin bladlika fena ger dem en
ovanligt stor simförmåga samt snabbhet i rörelserna.
Många arter, synnerligast de större, tillhöra öppna
hafvet och följa de vandrande fiskstimmen. Större
delen af de mindre arterna lefver däremot nära
stränderna. Talrikast förekomma hajfiskarna i
hafven mellan tropikerna och aftaga i antal mot
polerna. De flesta ha vidsträckt utbredning. Högst
få gå ned på djupt vatten och sannolikt ej under
900 m. De nu lefvande arterna äro fördelade på
12 familjer. Hajarna sakna h. o. h. fjäll, men
ha i stället huden försedd med kalkhaltiga taggar,
till sin struktur lika med tänderna. Hajskinn med
mycket små och tätt sittande dylika knölar kallas
chagrin och användas till polering. De smärre
hajarterna ätas i vissa länder, synnerligast i
Kina, Japan m. fl. trakter i östra Asien. I Kina
användas hajfenor dels till beredning af gelatin, dels
för bordet. Hajfiske drifves därför ifrigt vid
kinesiska kusten, men största delen hajfenor införes
till Kina från Malakkasundet, Australien,
Manila o. s. v. Hajfenorna sorteras i ”hvita”, som
uteslutande utgöras af ryggfenor och äro mest
värderade, samt ”svarta”, bestående af de öfriga
fenorna utom stjärtfenan, hvilken ej används. —
Om hajsläktet se d. o.
R. L. (L—e).
Seladon. Se Celadon.
Seladon-porslin, kin. Lung-ts’iian-yao (efter
Lung-tsiian, i Tsche-kiang, där det först
tillverkades), utmärkes för fast och jämn massa af stark
järnhalt, hvarför den i bränningen blir rostbrun.
Godset är i allmänhet tjockt, formerna tunga och
i stora dimensioner. Glasyren går i olika nyanser
af grönt (blekt grågrönt, olivgrönt). Under den
kinesiska Sungdynastiens tid (960—1295) torde
denna tillverkning ha börjat; den bedrefs redan
tidigt i stor massa, och porslinet exporterades öfver
snart sagdt hela Orienten. Särskildt Persien var
under medeltiden en stark afnämare af
Lung-ts’iian-porslinet, hvilket där kallades Martabani (efter
den forna hamnstaden Martaban på Östra indiska
halfön). Under Mingdynastiens tid (1368—1644)
upptog den stora kejserliga fabriken i
Kin-te-tschen tillverkningen af detta porslin, och det
började exporteras äfven till Europa. I
Frankrike blef det under 1600-talet på modet och
erhöll där namnet Seladon-(Celadon-)porslin, efter
Celadon, hjälten i Honoré d’Urfés herderoman
”Astrée”, hvilken uppträdde klädd i den för
detta porslin egendomliga färgen. Den största
samlingen af Lung-ts’iian-yao (öfver 1,000
nummer) finnes i Seraljens skattkammare i
Konstantinopel, dit det säkerligen kommit som krigsbyte
från de turkiske sultanernas eröfringståg i västra
Asien. I några af de större europeiska museerna
finnas ganska betydande samlingar, bildade genom
inköp direkt från Kina i våra dagar. Vårt
Nationalmuseum eger visserligen endast 4 föremål, men
de ha funnits i de kungliga samlingarna redan
under 1700-talet. Enstaka pjäser finnas i enskilda
svenska samlingar.
E. G. F.
Selaginella P. B., bot., ormbunksläkte, bildande
fam. Selaginellaceæ af serien Lycopodiales, som
kännetecknas därigenom, att det har två slags
sporer (mikrosporer och makrosporer).
Sporangierna sitta i bladveck i axlika ställningar. I axets
öfre del sitta många njurlika mikrosporangier,
som innehålla en stor mängd mycket små sporer,
men i axets nedre del finnas makrosporangier, som
hvardera innehålla blott 4 stora sporer.
Protallierna äro klorofyllfria och starkt reducerade. De
flesta arterna ha motsatta, dimorfa blad på platta,
dorsiventrala skott. De flesta rötterna bildas på
särskilda ”rotbärare”. Af släktets öfver 700, till
största delen tropiska arter förekommer i Sverige
endast S. ciliata, dvärglummer, en liten,
nedtill grenig, glatt, gulgrön växt, som har
upprätta, radiärt byggda grenar samt glest
taggsågade blad. Den förekommer på fuktiga ställen
och vid stränder i landets norra hälft. Bland de
öfriga arterna är särskildt den i Kalifornien,
Texas och Mexico växande S. lepidophylla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
