Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Semem ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prov., upptar "sju floder", med anledning hvaraf
trakten mellan sjön och Transilenska Ala-tau fått
namnet Semirjetchie l. Semirjetjenskij kraj ("de sju
flodernas land"): Karatal och dess biflod Kok-su,
Bijen, Aksu med Sarkan, Baskan och Lepsa. Stundom,
men oriktigt, räknas Ili bland de sju med uteslutning
af någon af de nämnda; denna osäkerhet i nomenklaturen
beror därpå, att prov. S., som är mycket större än
det område, som eg. bär namnet "sjuflodslandet",
omfattar äfven Ilis flodsystem. Hufvudfloden är
Ili; det södra berglandet genomflytes af Naryn
(biflod till Sir-darja). Klimatet är kontinentalt,
men den varma sommaren medger odling af vinrankan,
mandlar, aprikoser, fikon och bomull. Dock
kräfves för jordbruket konstgjord bevattning; dess
viktigaste alster äro hvete, korn, hirs, hafre,
ris och potatis. Boskapsskötseln är af stor vikt;
såväl hästar och nötkreatur som framför allt får
och getter finnas i stor mängd. Af invånarna äro
omkr. 76 proc. nomadiserande kirgiser och kosacker,
ryssarna 14 proc., de öfrige äro dunganer, tarandsjer
o. a. Hufvudstad är Vjernyi, vid ett tillflöde
till Ili. J. F. N.
Semirjetjenskiska kosacker. Se Kosacker, sp. 1122.
Semis (lat., af semi, half), i forntidens Eom ett
mynt = V2 as = 6 uns. Se A s.
Semiseria, it., mus., "half seriös", allvarlig opera
med enskilda komiska scener. A. L.*
Semiter, detsamma som semitiska folk (se d. o.);
i inskränkt mening vanligen detsamma som judar (se
d. o.).
Semitiska folk kallas med ett gemensamt namn de
olika, till kaukasiska rasen hörande, med hvarandra
säkerligen besläktade folk, som af gammalt tala
semitiska språk. I och för sig behöfver gemensamhet
i fråga om språk icke ovillkorligen förutsätta
ursprunglig släktskap, och på grund af somatologiska
(kroppsliga) skäl–brakycefali i st. f. den hos
semiterna eljest vanliga dolikocefalien – har man
t. o. m. uttalat en förmodan, att judarna, som dock
redan vid sitt första uppträdande talade semitiskt
språk, skulle härstamma från armeniernas förfäder
och således icke vara besläktade med de öfriga
semiterna. Redan i äldsta tider tedde sig emellertid
de folk, som tala semitiska språk, icke allenast
geografiskt, utan äfven genealogiskt som ett helt,
hvilket visserligen splittrats under tidernas lopp,
men en gång kan förutsättas ha haft ett gemensamt
hem. Frågan om det semitiska urhemmets läge har
varit föremål för mycken diskussion. Enligt den
gamla föreställningen skulle semiterna ha kommit från
vissa delar af Armenien. Detta antagande stödde sig
på Genesis’ uppgift (10: 22, 24 ff.; 11: 12 ff.),
att hebréernas mytiske stamfader Eber var en ättling
af Sems son Arpaksad. Då detta senare namn icke
är någonting annat än en personifikation af landet
Arrapachitis på gränsen mellan Armenien och Kurdistan,
fattades Genesis’ uppgift som ett direkt bevis för
hebréernas armeniska härkomst. Man skulle visserligen
kunna tänka sig, att detta innebure något slags
antydan om den ofvan anförda hypotesen ang. judarnas
ursprung; men äfven om denna skulle ega något slags
berättigande, så är det dock i detta fall fråga om
en alltför aflägsen tid, för att några traditioner
med anspråk på historisk betydelse skulle ha kunnat
fortlefva ända till den tid, då den
s. k. "folktaflan" i Genesis, kap. 10, uppstod. Den
gamla åsikten, att semiterna kommit från Armenien, kan
därför icke anses ega något vetenskapligt värde. Genom
undersökning af det semitiska ordförrådet har man
kommit till ett helt annat resultat, som man dock icke
heller kan tillerkänna något bestående värde. Däraf
att de semitiska språken ega ett gemensamt namn
på kamelen, men icke på dadelpalmen eller strutsen,
drog nämligen österrikaren von Kremer den slutsatsen,
att semiterna härstammade från ett land, där kamelen
var känd, men icke dadelpalmen eller strutsen, och som
detta passade in på den bergsplatå i Central-Asien,
där floderna Amu och Sir upprinna, antog han, att
semiterna kommit därifrån och sedermera invandrat
i Mesopotamien och Babylonien, där den äldsta
semitiska kulturen skulle ha uppstått. En annan
vetenskapsman, italienaren Guidi, utgick från de
olika semitiska språkens gemensamma beteckningar för
naturvetenskapliga förhållanden och kom oberoende
af von Kremer till det resultat, att det land,
hvars geologiska och biologiska förhållanden bäst
afspeglades i ordförrådet, var Babylonien. Då de
olika semitiska språken ofta använda alldeles olika
ord för de vanligaste begrepp, är emellertid en
dylik metod mycket otillförlitlig. Resultaten af
von Kremers och Guidis undersökningar publicerades
på 1870-talet. Redan dessförinnan hade österrikaren
Sprenger framställt det antagandet, att semiterna
kommit från Arabien, och detta är numera den
allmännaste åsikten. Som stöd härför har anförts, att
nomader ofta öfverge sitt ursprungliga lefnadssätt
och bli jordbrukare, under det att bergsbor icke
pläga öfvergå till ett nomadiserande lif, och att
emigrationen från Arabien har en naturlig förklaring i
den knappa tillgången på betesmarker. Därtill kommer
vidare analogien med förhållandena i historisk
tid, ity att arabiska nomadstammar flera gånger
öfversvämmat de kringliggande länderna långt före de
väldiga eröfringstågen efter Muhammeds uppträdande. På
grund af semiternas släktskap med hamiterna (se
d. o.) har man äfven föreslagit att söka de förres
ursprungliga hem i Afrika, och under de senaste åren
har denna hypotes vunnit flera anhängare. De, som bäst
bevarat de ursprungliga semitiska karaktärsdragen,
torde vara invånarna i Central-Arabien, om man ock
skulle kunna tänka sig, att dessa mest ensidigt
utvecklat de egenskaper, som äro utmärkande för de
semitiska folken i allmänhet. Den semitiska rasens
viktigaste kännetecken i rent fysiskt afseende
äro dolikocefali (långskallighet; se Breddindex och
Hufvudskål), svart, yppigt hår, spenslig kroppsbyggnad
och ej synnerligen kraftigt utvecklade vader. Att
uppställa någon allmän karakteristik af semiternas
andliga egenskaper är naturligtvis svårare. Det har
emellertid med rätta påpekats, att det religiösa
intresset hos dessa folk är synnerligen starkt,
och icke mindre än tre monoteistiska religioner ha
uppstått på semitisk mark (mosaismen, kristendomen
och muhammedanismen). I politiskt afseende ha
semiterna däremot i allmänhet icke visat sig ega
samma organisationsförmåga som de indoeuropeiska
folken. På det litterära området ha de en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
