- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
57-58

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Semitiska språk ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utpräglad smak för lyrisk poesi; däremot sakna
de sinne för episk och dramatisk diktning i lika
hög grad som t. ex. de gamle inderna för historia.
Till de semitiska folken höra 1) babylonierna
och assyrierna, hvilka antagligen i
4:e årtusendet f. Kr. slogo sig ned vid Eufrats
och Tigris’ nedre lopp, hvarifrån de småningom
utbredde sig norrut; 2) araméerna, som för
första gången omtalas i babylonisk-assyriska
kilskrifter från 1300-talet f. Kr. och under de senare
århundradena fattade fast fot inom det
vidsträckta område (Aram), som begränsas af Libanon,
Palestina, Arabien, Tigris och Taurus;
3) kanaanéerna, hvilkas invandring i
Kanaan förmodligen började redan under 3:e
årtusendet f. Kr. och som sönderföllo i flera grupper,
såsom fenicier, hebréer (judar) o. a.;
4) araberna (i inskränkt bemärkelse), hvilka
sedan urminnes tider ströfvat omkring på Arabiska
halfön och efter Muhammeds tid (midten af
600-talet) utbredde sitt välde öfver en stor del
af västra Asien och norra Afrika; 5) de antagligen
från Central-Arabien invandrade sydaraberna
(minéer och sabéer) i sydvästra
delen af Arabiska halfön, där en rik kultur
uppblomstrade flera århundraden f. Kr.; och 6) de
urspr. från Syd-Arabien härstammande och med
hamitiska element starkt uppblandade
abessinierna (i inskränkt bemärkelse). Deras
invandring till Afrika har antagligen börjat långt f.
Kr. och fortgått under en längre tid. De flesta
semitiska folk ha under tidernas lopp språkligt och
politiskt uppgått i araberna. Babylonierna,
assyrierna och fenicierna ha för länge sedan upphört
att existera; af de forne araméerna ha endast
obetydliga kvarlefvor bevarats till våra dagar (se
Nysyriska språket), judarna äro spridda
öfver hela jorden, och sabéernas (se d. o.)
forna område har för länge sedan till största
delen arabiserats, om ock deras efterkommande i
vissa afseenden ha en annan prägel än de rene
araberna. Däremot ha de halfsemitiske abessinierna
(se Abessinien, sp. 42) hittills
motstått det arabiska inflytandet. I sitt ursprungliga
hemland, Arabien, ha araberna bibehållit sig
oblandade, och därjämte ha de, mer eller mindre
starkt uppblandade med andra element, utbredt
sig öfver hela det arabiska språkområdet (se
Araber), d. v. s. Mesopotamien, Syrien,
Palestina och hela norra Afrika från Röda hafvet
till Atlantiska oceanen jämte delar af Sudan och
angränsande nejder ända in i Central-Afrika. I
dessa länder förekomma vid sidan af araberna
äfven andra folk; så befinna sig de förre i
nordvästra Afrika uti minoriteten, och hufvudmassan
af befolkningen består där af berber. Likaså äro
invånarna i våra dagars Egypten endast till en
mindre del af arabisk härstamning. Att
approximativt beräkna de nu lefvande semitiska folkens
antal är förenadt med stora svårigheter; rörande
denna sak kan emellertid hänvisas till särskilda
specialartiklar, såsom Abessinien, sp. 42,
Arabien, sp. 1271, Egypten, sp. 1464, och
Judar, sp. 231.

Litt.: Hommel, "Die semitischen völker und
sprachen", I (1883), Robertson Smith, "The
religion of the semites" (1889; 2:a uppl. 1894;
tysk öfv. 1899), Almkvist, "De semitiska folken"
(i "Nordisk tidskrift", 1893, 213 ff.) och "Der
alte orient" (1899 ff.), Bahnson, "Etnografien
fremstillet i dens hovedtræk" (1900), S. I. Curtiss,
"Primitive semitic religion of to-day" (1902;
tysk öfv. 1903); art. "Arabien" i Houtsma
m. fl., "Enzyklopädie des islam" (äfven på fr.
och eng., 1913), och Hildebrand, Hjärne och
von Pflugk-Harttung, "Världshistoria" III (1914).
Se äfven Semitiska språk.
K. V. Z.

Semitiska språk är det numera allmänt
brukliga namnet på en sydvästasiatisk flekterande
språkstam, hvars ursprungliga hemvist torde ha
varit Arabien. Anledningen till denna benämning,
som först infördes af von Schlözer (1781) i st. f.
det äldre namnet orientaliska språk (se
d. o.), är, att de flesta af de folk, som tala något
af dessa språk, enligt 1 Mos. 10, skulle
härstamma från Noas son Sem. De äldre
hithörande språken, arabiska, sabeiska, etiopiska,
hebreiska, arameiska och assyriska, stå hvarandra
i allmänhet så nära som exempelvis de germanska
språken, så att deras gemensamma härstamning
från ett enda längesedan utdödt urspråk ej kan
betviflas. De viktigaste hufvuddrag, genom hvilka
denna språkstam skiljer sig från öfriga flekterande
språk, äro: 1. Stammarna äro eller behandlas i
flexion och ordafledning som trekonsonantiska. 2.
Betydelsen är strängare än i andra språk fäst vid
den trekonsonantiska stammens konsonanter, under
det att den variabla vokalismen tjänar till
specialisering af betydelsen i grammatiskt och lexikaliskt
hänseende. 3. Ljudsystemet är synnerligen
egendomligt utbildadt med sin rikedom på laryngaler
(röstbandsljud), velarer och dentaler. Så finnas utom
det vanliga h ett hest h-ljud, som uppstår, då den
främre delen af ljudspringan tillslutes, jämte dess
tonande motsvarighet ’ajin, tyskt ch jämte nordtyskt
g i sagen, ett postpalatalt k (q) jämte det
vanliga k (i katt) och slutligen s. k. "emfatiska
ljud" (t, d, s, z), hvilka karakteriseras däraf, att
tungan (icke tungspetsen) höjer sig mot gommen.
4. Slutligen plägar äfven tempussystemets
ofullständiga utveckling anföras som ett för de
semitiska språken karakteristiskt kännemärke. Enligt
den hittills härskande åsikten beteckna nämligen
de båda på dessa språks äldre stadium brukliga
tempora dels fullbordad, dels ofullbordad
handling utan angifvande af förfluten, närvarande eller
tillkommande tid. För kort tid sedan har emellertid
en ny teori framställts af Bauer ("Die tempora
im semitischen" i "Beiträge zur assyriologie",
VIII), enligt hvilken det ena af de båda semitiska
tempora, imperfektum, icke anger någon tid alls och
det andra, perfektum, närmast motsvarar ett
particip för närvarande eller förfluten tid. Ur dessa
båda grundbetydelser skulle sedan de olika nyanserna
på olika sätt ha utvecklat sig. Genom denna
hypotes lösas åtskilliga svårigheter i fråga om
förhållandet mellan de semitiska och de indoeuropeiska
tempora. De försök, som gjorts att uppvisa
släktskap mellan dessa båda språkstammar, ha icke
ledt till något allmänt erkändt resultat. Under
de senaste åren har detta problem på ett rent
vetenskapligt sätt behandlats af Herman Möller, som i
stor utsträckning anställt jämförelser mellan
indoeuropeiska och semitiska ord och äfven anfört

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free