Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Semitiska språk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilliga skäl för sin åsikt, att dessa båda språkstammar
urspr. äro besläktade; men hans undersökningar äro
ännu icke afslutade. Däremot finnes otvifvelaktigt
ett morfologiskt sammanhang mellan semitiska och
hamitiska språk (se d. o.). De öfverensstämmande
hufvuddrag man hittills funnit äro: bildning
af feminin med t, af reflexiv-passiv med t, af
kausativ med s, "inre" eller "bruten" pluralbildning
(med vokalväxling, se nedan) samt gemensamhet i
en stor mängd pronomen, pronominala suffix och
prefix. Emot detta stå dock andra morfologiska
skiljaktigheter och ett nästan alldeles olika
ordförråd. De semitiska språken, som förr indelades
i nordsemitiska (assyrisk-babyloniska, arameiska
och kanaaneiska) och sydsemitiska (arabiska,
sydarabiska och abessinska), indelas numera i
I. Östsemitiska, omfattande a) babyloniska och b)
assyriska, hvilka med ett gemensamt namn kallas
babylonisk-assyriska (enligt den allra nyaste
terminologien akkadiska), och II. Västsemitiska,
nämligen 1. Nordvästsemitiska, omfattande a)
arameiska, b) kanaaneiska, och 2. Sydvästsemitiska,
omfattande a) arabiska, b) abessinska. Arameiskan
sönderfaller i en stor mängd olika dialekter, som
kunna sammanföras i två stora grupper, västarameiska
och östarameiska. Till den förra höra de äldsta
arameiska inskrifternas språk (de tidigaste från
800-talet f. Kr.), arameiska dialekten i papyrusar
från Elefantine (se Papyrus, sp. 12) och den därmed
i allt väsentligt identiska bibelarameiskan (se
Kaldeiska språket) med targumiskan (se
Targum) och den judeiska arameiskan i melkiternas (se
d. o.) litteratur, vidare nabateiskan, palmyrenskan,
den palestinensiska talmudiskan (i talmud, se
d. o.) och samaritanskan samt en ännu fortlefvande,
af arabiska starkt påverkad arameisk dialekt, som
talas i byarna Ma`-lula, Djub`adin och Bach`a på östra
sluttningen af Antilibanon ej långt från Damaskus. De
östarameiska dialekterna äro syriskan, nysyriskan,
som icke härstammar direkt från den förra, den
babyloniska talmudiskan och mandeiskan. Kanaaneiskan
indelas i tre dialekter, moabitiskan, som är oss
bekant genom Mesastenen (se Mesa), hebreiskan
(se Hebreiska språket och litteraturen) med dess
fortsättning nyhebreiskan (se Rabbinska språket
och litteraturen) och feniciskan. Arabiskan omfattar
två underafdelningar, som bestämdt skilja sig från
hvarandra, nämligen nordarabiska och sydarabiska. Den
förra, vanligen kallad blott arabiska, omfattar det
klassiska litteraturspråket jämte många nu lefvande
dialekter i Mesopotamien, Syrien, Palestina, Arabien,
Egypten, Sudan, Sansibar, Tripolis, Tunisien, Algeriet
och Marokko samt på Malta, hvilka med ett gemensamt
namn kallas nyarabiska, modern arabiska l.
vulgärarabiska. Sydarabiskan, förr kallad "himjariska",
är bevarad i många inskrifter från en tidrymd, som
börjar långt före Kr. och sträcker sig in på 500-talet
e. Kr., och omfattar två dialekter, mineiskan (se
Minéer) och sabeiskan (se Sabéer). Till våra
dagar ha sydarabiska dialekter (ehkili och mehri)
bibehållit sig i de aflägsna kustländerna i ö.,
äfvensom på ön Sokotra. De abessinska dialekterna
äro etiopiska med sina båda ännu lefvande ättlingar
tigré och tigrina, amhariska, hvaraf en särskild
dialekt talas i Gurage, och harari (se Hárar),
Östsemitiskan karakteriseras i grammatiskt
afseende hufvudsakligen af den starka reduktionen
af laryngalerna, en mycket vanlig företeelse
i yngre semitiska språk, nominalflexionens
successiva försvinnande och egenheter i fråga om
tempusbildningen. Inom de västsemitiska språken
representerar arameiskan i allmänhet ett yngre
utvecklingsstadium än hebreiskan och arabiskan. De
viktigaste speciellt arameiska kännetecknen
äro 1) öfvergång af de ursemitiska och arabiska
interdentalerna þ, ð (engelskt th som i think,
resp. this) till t, d (utom i de äldsta inskrifterna),
hebr. och assyr. š, z, t. ex. arab. waþaba,
hebr. jašab, syr. iteb, assyr. ašabu "sitta";
arab. ðaqan-un, hebr. zaqan, syr. daqna, assyr. ziqnu
"skägg"; 2) en viss vokalfattigdom i förhållande
till de andra semitiska språken till följd af de
korta vokalernas bortfall eller reduktion i öppna
stafvelser, t. ex. arab. qatala, hebr. qatal,
syr. qetal "han har dödat" och det ofvan anförda
daqna vid sidan af de motsvarande arabiska och
hebreiska formerna; 3) inskränkning af formernas
antal, hvarför t. ex. passivum ofta uttryckes genom
omskrifning; 4) rikedom i syntaktiskt afseende och
frihet i fråga om ordställningen i förening med
en viss omständlighet i uttrycken. Om hebreiskans
karakteristiska egenheter se Hebreiska språket och
litteraturen. De sydvästsemitiska språken skilja sig
från de nordvästsemitiska därigenom, att de bättre
bevarat det ursemitiska ljudsystemet i fråga om både
konsonanter och vokaler och icke allenast bibehållit
den ursprungliga formrikedomen, utan äfven utbildat
ett stort antal nya grammatiska former, t. ex. de
s. k. "brutna" pluralerna, d. v s. sådana former,
som bildas genom förändring af ordets vokalisation
och icke genom tillägg af särskilda ändelser, såsom
arab. malik-un "kung", pl. muluk-un, kitab-un "bok",
pl. kutub-un, etiop. dabr "berg", pl. adbar. Framför
allt karakteriseras den klassiska arabiskan af
en utomordentlig rikedom i morfologiskt afseende,
liksom äfven den arabiska syntaxen är synnerligen
rikt utvecklad. I nyarabiskan bortfalla de korta
slutvokalerna, hvarigenom flexionen väsentligt
förenklas och både hos nomen och verb närmar sig den
vida äldre hebreiskan. Friast är utvecklingen i den
med italienska starkt uppblandade maltesiskan, efter
morernas fördrifvande från Spanien det enda semitiska
språket i Europa. Den till följd af inskrifternas
torftiga innehåll ännu föga kända sydarabiskan
står i allmänhet nordarabiskan tämligen nära, men
företer dock vissa själfständiga drag (se vidare
Sabéer). De abessinska språken stå i allmänhet på
ett yngre utvecklingsstadium än arabiska och utmärkas
i vissa fall genom ett ganska egendomligt skaplynne
(jfr Etiopiska språket och litteraturen). De moderna
abessinska dialekterna uppvisa liksom nysyriskan
(se Nysyriska språket) genomgripande fonetiska
förändringar, nybildningar med hjälpverb o. s. v. Det
relativt ursprungligaste och genom sin litteratur
ojämförligt viktigaste af dessa språk är arabiskan
(se Arabiska litteraturen), det därnäst af religiösa
skäl viktigaste är hebreiskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
