- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
73-74

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Semitiska språk ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

73

Senarmontit-Senat

74

om kristallers ledningsförmåga för värme (1847)
och för elektricitet (1850), hvarvid han påvisade
ledningsförmågans olikhet i olika riktningar,
om isomorfa kroppars optiska egenskaper och
om artificiell framställning af mineral. Han
författade vidare den geologiska beskrifningen på
departementen Seine-et-Marne och Seine-et-Oise (1844)
och utgaf Millers lärobok i kristallografi på franska
(1842). Han var medlem af Franska vet. akad. sedan
1852. Hans flesta arbeten trycktes i "Anna-les des
sciences" och "Annales de physique et de chimie".
S. A-s.

Senarmontit, miner., i regelbundna
oktaedrar kristalliserande antimonoxid,
Sb2 03, från Algeriet (se A n ti m ön).
A. Ung.

Senart [sånär], Emil e Charles Marie, fransk indolog,
f. 1847 i Reims, är en af Frankrikes mest betydande
vetenskapsmän på den indiska filologiens områden,
hvilken han som förmögen privatman kunnat egna
sig åt, utan att behöfva bekläda något ämbete på
undervisningens område. Det är företrädesvis på
den indiska epigrafikens och i anslutning därtill
de eftersanskritiska språkskedenas område han varit
verksam. Hans arbete på Asoka-inskrifterna har varit
epokgörande. Bland hans skrifter märkas Grammaire
Pälie de Kaccä-yana (1871; d. I af Kaccdyana et la
littérature grammaticale du Pälie, hvaraf d. II aldrig
utkommit; äfven i "Journal asiatique", Yl serie,
törne XVIII), Essai sur la le g ende du Bouddha (1871;
2:a uppl. 1882), Les inscriptions de Piya-dasi (I-II,
1881-86,’äfven i "Journal asiatique"), Le Mahävastu
(se d. o.; I-III, 1882 -98), Les castes dans Vlnde,
les faits et le systéme (1896, jfr K. F. Johansson,
"Det moderna kastväsendet i Indien", i "Ymer"
1898, och "Till frågan om det indiska kastväsendets
ursprung", i "Nordisk tidskr." s. å.), Bouddhisme
et Yoga (i "Revue de 1’histoire des religions" 42),
Origines bouddhiques (1907). S. har utgett de af
Dutreuil de Rhins funna fragmenten af Dhammapada
på en prakrit-dialekt och med kharosti-skrift (Le
manuscrit kharosthi du Dhammapada. Les fragments
Dutreuil de Rhins, i "Journal asiatique" 1898)._
K. F. J.

Senat, lat. senätus (af samma rot som sefnex, gammal),
betyder eg. "församlingen af gamla män". I Rom bestod
denna församling i början af hufvudmännen (patres)
för de patriciska familjerna, som lära ha insatts
af Romulus, för att utgöra ett hundramannaråd åt
konungen i viktiga angelägenheter. Om senaten
under konungatiden vet man mycket litet. Vid
adelsrepublikens införande 509 f. Kr. bestod den af
300 medlemmar (senatorer), bland hvilka man skilde på
patres maiorum gentium, senatorerna af de ursprungliga
patriciska släkterna, och patres minorum gentium,
senatorer af de patriciska (enligt andra plebejiska)
släkter, som efteråt införlifvats med den romerska
staten; de senare nämnas dock först 401 f. Kr. Många
anse, att den formel, hvarmed talarna i senaten
benämnde hela korporationen (patres conscripti,
där ett ety "och", tankes som utfallet mellan de
båda orden), uppkommit däraf, att senatorer af de
senare tillkomna släkterna kallades conscripti,
"skrifna på samma senatslista". Detta antagande är
osannolikt. Konungen ensam

hade rätt att kalla till senatorer för den tid han
fann för godt. Senaten synes på denna tid, utom
sin rådgifvande verksamhet, ha haft två bestämda
befogenheter, nämligen anordning för interregnum (se
d. o.) och den s. k, patrum auctoritas, som innebar
förlänandet af rättslig kraft åt statshandlingar;
måhända hade den tidens senat äfven något att göra
med utrikes angelägenheter; ur dess krets togos
äfven prcefectus urbi (se P r e-f e k t) samt vissa
domare. Då de högste riksämbetsmännen, konsulerna,
voro tillsatta endast för ett år, men senatorerna,
åtminstone faktiskt, för lifstid, kom senaten att få
ett afgörande inflytande på statens angelägenheter:
den hade bestämmanderätten öfver krig och fred,
ledde utrikes ärendena, hade öfveruppsikten öfver
statsegendomen, öfver Italien och provinserna,
öfver finansförvaltningen och religionsväsendet
samt egde dessutom att i första hand öfverlägga
om de angelägenheter, som skulle underställas
folkförsamlingen. Dock var under republikens tidigare
skeden den slutliga afgörande-rätten konsulerna
förbehållen, men under dess två senaste århundraden
blef senaten en bland f. d. riksämbetsmän nästan
automatiskt rekryterad församling (se nedan och
Romerska riket, sp. 756) med ofvan nämnda befogenheter
i fullaste mått: om ämbetsmännen heter det, att de
äro "in auctoritate senatus", d v. s. att de ställa
sig till senatens förfogande. Ännu själfständigare
blef rådet därigenom, att invalet i senaten fråntogs
konsulerna och lämnades åt de sedan 443 fungerande
censorerna (se Censor). Dessa upptogo vid sin lectio
senatus i regel alla f. d. kuruliska ämbetsmän,
kvestorerna och småningom folktribu-nerna;
kvestorernas antal ökades af Sulla, just för
att senatens komplettering skulle lättare kunna
ske. Emellertid uppstod på 200-talet f. Kr. den
väldiga författningskampen (jfr Romerska riket,
sp. 733 ff.) mellan senatspartiet och folkpartiet,
och senatens makt försvagades i synnerhet genom
Grac-cherna (se Romerska riket, sp. 734). Redan förut
hade genom lex Publilia och sedan genom lex Hortensia
(se Romerska riket, sp. 755, 756) stadgats, att
senaten skulle ge sitt godkännande (auctoritas) före
folkets beslut. Ännu efter Gracchernas tid utöfvade
senaten tämligen fritt sin makt. Så uppträdde den 63
f. Kr. på Ciceros förslag summariskt mot Catilina
och hans anhängare; men detta stämplades af den
allmänna meningen som olagligt och kostade i sina
följder Cicero lifvet. Caesar tillintetgjorde senatens
verkliga makt, och efter 49 f. Kr. var den blott en
skugga af sig själf; .Caesar valde lika enväldigt som
konungarna sina officiella rådgif vare, Augustus,
som ju icke var villig att påtaga sig det fulla
ansvaret för den envåldsmakt han faktiskt utöfvade,
delade den till namnet mellan sig och senaten. Men
då komitierna upphörde utom som en förin vid vissa
tillfällen, fick senaten såsom representant för
folkviljan lagstiftningsmakten, och senatsbeslut
ersatte folkförsamlingarnas lagar, där ej kejsaren
eller pretorian-prefekten ingrep med sina reskript
eller edikt. Senaten hade fortfarande förvaltningen
af Italien och provinserna (dock utöfvade den -
när kejsaren så ville - faktiskt sin makt endast i
de provinser, s. k. senatoriska, som ej hade någon
här förlagd inom sitt område eller i kejsarens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:37:13 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free