- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
77-78

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senator ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Senator-Sendjan

78

Senator (lat., af se’nex, gubbe), medlem af
den romerska senaten eller, sedermera, af de
korporationer, som uppkallats efter denna (se
Senat). Under medeltiden från det langobardiska
skedet är "senatorn" (stundom två; en gång
förekommer en senatrix, Teofylaktes’ hustru,
Marozias och Teodora d. y:s moder) Korns högste
ämbetsman. Han var ibland icke-romare, ja stundom en
främmande furste, t. ex. hohenstaufern Manfred af
Sicilien och Karl af Anjou, och valdes af "folket"
i "republiken Kom". Därigenom kom senatorn att
i synnerhet i äldre tider representera stundom
adelsmakten, stundom folkmakten; ibland kunde man
välja påfven själf som enskild person till senator,
hvilken då liksom icke-romerska senatorer utsåg en
prosenator. Efter 1358 valdes därtill för sista gången
en romare; sedan togs därtill alltid en främling,
som behöll ämbetet endast sex månader. Mången gång
är det nästan omöjligt att uppdraga någon faktisk
skiljelinje mellan ifrågavarande värdighet och den,
som tillkommer en pa-tricius (sePatricier). Mot slutet
af medeltiden, sedan påfvemakten vunnit stadga, blir
senatorn en rent påflig funktionär. Sin bostad och sin
ämbets-lokal hade senatorn i det forna Tabularium,
på Capitolium. - Titeln senator begagnas ofta om
medlemmar af öfre kammaren i ett lands representation,
äfven om denna icke bär namnet senat. Så har i Sverige
ordet i dagspressen på de senare åren allt oftare -
stundom ironiskt - kommit i bruk om ledamöter af
Första kammaren. J- C.

Senator, Herm a n n, tysk läkare, f. 1834, d. 1911,
blef 1857 med. doktor, 1868 docent samt 1875
e. o. och 1902 ord. honorar professor i medicin vid
universitetet i Berlin. 1875-88 var han chef-läkare
vid Augustahospitalet och 1905-10 direktör för
universitetets med. polikliniska institut. Han
utöfvade omfattande vetenskaplig verksamhet och utgaf,
förutom en mängd afh. i tidskrifter, Untersuchungen
uber den fieberhaften prozess und seine behandlung
(1873), Die albuminurie (1882), Die erkrankungen der
nieren (1896) m. m. B. T-dt.

Senatörisk, som har afseende på eller angår en
senator. Om senatoris k a provinser se Provincia,
sp. 443.

Senatörium (mlat.; jfr Senat), den för de förnämare
männen afsedda platsen i Västerlandets gammalkristna
kyrkor. Se Matroneum.

SenatllSCOnsuMtum (af lat. senätus och consu1!-tum,
beslut efter rådplägning) var namn på ett beslut
af romerska senaten med förbindande kraft, så
långt dess kompetens räckte (se ofvan Senat). Om
tribunerna intercederade, om ej det antal senatorer,
som kräfdes för beslutmässighet, var tillstädes
eller annat formfel förelåg, hette beslutet senatus
auctoritas, senatsbetänkande, och gällde hvad det
kunde. Senatsbeslutet berodde på det protokoll
(acta), som förts, och det affattades af ett
redaktionsutskott. Under kejsartiden fingo de oftast
af kejsaren föranledda senatsbesluten nästan samma
vikt som republikens lagar och bidrogo mycket till
den romerska rättens utveckling. I nyare tider har
man stundom kallat ett af en "senat" (se d o., sp. 76)
fattadt beslut för senatskonsult. J- C.

Senätus populursque romänus (förkortadt S. P. Q. K.),
lat., (romerska) senaten och romerska folket. Jfr
Senat.

Senben, Sesam ben. anat., broskklädda ben eller
benhaltiga brosk i senor, där dessa glida öfver
ben eller ledgångar. Sådana ben finnas t. ex. vid
yttersta lederna på tummen och stortån. Dessa ben
minska spänningen i senorna, hindra deras inskärning
i lederna och underlätta glidningen vid rörelser. Det
största senbenet är knäskålen. Gr. v. D.*

Senckenberg, Johann Christian, tysk-läkare och
mecenat, f. 28 febr. 1707 i Frankfurt a. M., d. där
15 nov. 1772, blef med. doktor i Göttingen 1737, var
läkare i fädernestaden från 174.0, blef lifmedikus
hos landtgrefven af Hessen-Kassel 1757 och inrättade
1763 en stiftelse, omfattande dels, för det medicinska
studiets upphjälpande, ett institut med bibliotek,
naturaliemuseum, laboratorium och botanisk trädgård,
dels, för stadens behof, ett stort sjukhus. Med det
Sencken-bergska institutet ha sedermera åtskilliga
andra stiftelser, föreningar och samlingar
införlifvats. C.Lmn.

Send. Sendrätt (af sy’nodus], hette fordom en
ur de kyrkliga visitationernas behof framvuxen
andlig domstol, i hvilken vid viktiga tillfällen
biskopen, eljest domprosten eller ärkedjäknen,
var ordf. De förbrytelser, som af dömdes inför
detta tribunal, voro brott mot de tio buden,
kätteri, simoni m. m. En typisk utforming fingo
dessa senddomstolar i Frankrike i senare delen
af 800-talet; då förordnades s. k. sendvittnen,
7 ansedda män i hvarje menighet, hvilka under
edlig förpliktelse för sendrätten skulle ange inom
församlingen begångna förbrytelser. I anslutning till
den allmänna kyrkohistoriska utvecklingen till de
lägre myndigheternas afsöndrande fick ärkedjäknen
under 1100-talet egen sendrätt, som undanträngde
den biskopliga. Senddomstolarna utvecklades då
ännu mera och fingo en ny blomstringstid. Ur deras
kompetensområde utsöndrades dock mot medeltidens
slut allt flera ärenden af borgerlig art,
och de fingo ekonomiskt svårt att fungera. Med
archidiakonatets sjunkande betydelse förlorade de
sin ställning och upphörde i de flesta länder vid
reformationen. Tridentinum upphäfda den archidiakonala
makten och återgaf sendrätten åt biskoparna. Den
fick sin tredje och sista blomstringstid under
1600-talet. Nu lefver blott namnet kvar på några
platser. Se A. M. Koeniger, "Die sendgerichte in
Deutsch-land" (I, 1907) och "Quellen zur geschichte
der sendgerichte in Deutschland" (1910). Hj. H-t.

Send, språkv. Se Zen d.

Se’ndai, stad i japanska prov. Kikuzen, på
östkusten af ön Hondo, ken Miyagi, genom järnväg
förenad med Tokyo och sin 20 km. aflägsna hamn
Shivogama vid Sendaiviken på norra Hondo. 97,944
inv. (1908). Tillverkning af lackerade och
sidenvaror. S. har ett 1907 stiftadt universitet,
bestående af college of science, landtbruksskola
(i Sapporo) samt medicinsk och ingenjörsafdel-ning.
(J- F- N.)

Send-ave’sta (Z e n d - a v e’s t a), mindre riktig
benämning på Avesta (se d. o.).

Sende-rud (Zende-rud), flod i Persien, upprinner i
Zagrosbergen n. v. om Ispahan, genomflyter denna
stad och faller ut i stäppsjön Gav-chäne. Längd
omkr. 350 km. J. F. N.

Sendivo’gius. SeSendziwoj.

Sendjan (Z e n d j ä n), stad i Persien, Irak Adje-mi,
prov. Chamse, vid handelsvägen mellan Tehe-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:33:49 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free