Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 81-82 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senator ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

divisiones, colores (eg. "talares och retorers
tankar, uppdelningar, färgläggningar"), är den väsentliga
källan för vår kunskap om den romerska vältalighetens
ställning vid början af kejsartiden I förra delen,
controversiæ ("tvistefrågor"), rättegångstal,
behandlas ur öfningssynpunkt en mängd fingerade
rättsfall, hvarvid S. först anför olika retorers
tankar om lagens användning på föreliggande fall;
därpå uppdelas fallet i olika frågor; slutligen
ges anvisning på medlen att framställa saken
i en förskönande dager. Senare delen, suasoriæ
("tillstyrkanden"), tal vid öfverläggning, innehåller
några prof på öfningar af denna art. - S. var en
allvarlig natur och varm beundrare af gammalromersk
anda; i stilistiskt hänseende uppställde han Cicero
som mönster. - S:s arbete gaf under medeltiden
bl. a. stoff till Gesta romanorum (se d. o.).

2. Lucius Annæus S. ("Seneca philosophus"),
romersk filosof och författare, son till S. 1
och dennes dygdiga, högt bildade maka Helvia,
f. omkr. 4 f. Kr. i Corduba, d/ 65 e. Kr. i Rom,
erhöll i Rom en vårdad uppfostran ; af fadern
undervisades han i retorik (se d. o.), af Sotion,
stoikern Attalos m. fi. i filosofi, ett ämne,
som - jämte naturvetenskapliga frågor - vida mer
intresserade honom. S., hvars hälsa städse var
vacklande, verkade någon tid som sakförare och
beträdde med kvesturen ämbetsmannabanan samt blef
senator. På tillskyndan af Messalina (se d. o.) blef
S. år 41 af Claudius förvisad till Corsica, enligt
uppgift för delaktighet i kejsarens brorsdotter Julia
Livillas utsväfningar, i själfva verket säkerligen af
politiska motiv. Återkallad år 49 på föranstaltande af
Agrippina (se d. o. 2), blef han pretor och hedrades
med uppdraget att leda uppfostran af hennes son,
sedermera kejsar Nero (se d. o.). S. utöfvade på den
unge fursten ett ej ringa inflytande i god riktning
och innehade under de första åren af Neros regering
en ledande statsmans ställning. År 62 drog han sig
tillbaka från hofvet, dåmera föremål för kejsarens
misstankar, och 65, efter upptäckten af den pisonska
sammansvärjningen (se Piso 4), fick han af Nero
befallning att ge sig döden. Såväl S. som hans hustru
Paulina, som ej ville öfverlefva sin make, öppnade
då ådrorna; Paulina blef emellertid på kejsarens
befallning förbunden och lefde ännu några år. Se
vidare, särskildt om S. och Nero, Tacitus’ berömda
framställning i "Annales", XIV: 52 ff., XV: 62 ff.

S. utöfvade ett författarskap, som i mångsidighet står
oupphunnet under kejsartiden. Bland bevarade skrifter
på prosa må nämnas a) Filosofiska arbeten, hvaraf
tio pläga sammanfattas under den något oegentliga
benämningen dialogi

Filosofen Senecas förmodade
bild å en antik herm (nu i
Berlin).

("dialoger"); hit höra de providentia ("om
försynen"), de ira ("om vreden"), de vita beata
("om lefnadslycka"), de brevitate vitæ ("om lifvets
korthet"), ad Helviam matrem de consolatione, en
trösteskrift till hans moder Helvia i anledning
af hans landsförvisning, m. fl. Till samma
genre som dialogerna höra de clementia ("om
mildhet"), dedicerad till Nero kort efter dennes
tronbestigning, samt ett större arbete de beneficiis
("om välgärningar"). Särskildt märkliga genom sin
rikedom på tankar och intresseväckande skildringar
äro epistulæ morales ("sedelärande bref"), eg. små
etiska afhandlingar i brefvets form, inalles 124 i
(minst) 20 böcker, S:s mest betydande arbete. -
b) Af naturvetenskapligt innehåll äro naturales
quæstiones ("naturvetenskapliga frågor", i 7 böcker),
hufvudsakligen om meteorologiska företeelser samt
något astronomi och geografi, i anslutning till
Poseidonios m. fl., med inströdda etiska tankar om
den gudomliga världsstyrelsen m. m. - I bunden form
skref S., utom åtskilliga epigram, nio tragedier
(Medea, Oedipus, Hercules furens, Hercules oetæus,
Thyestes, Phoenissæ, Phaedra, Troades och Agamemno),
de enda bevarade alstren af denna diktart inom
den romerska litteraturen, men af säregen art:
de voro ej direkt fortsättning af republikens
sorgespel och ej närmast afsedda för scenen,
utan för deklamation ("läsdramer"), hvarför också
den dramatiska handlingen är betydligt inskränkt,
hufvudsakligen till sensationella moment, medan
praktfulla, färgrika beskrifningar och öfver hufvud
taget sådant, som var anlagdt på retorisk effekt,
inta ett betydande rum; därjämte innehålla dessa
stycken, särskildt i körsångerna, moralfilosofiska
betraktelser och sentenser, ej sällan som omklädnad
för opposition mot det kejserliga godtycket. I detta
sammanhang må nämnas, att äfven en s. k. fabula
prætextata, d. v. s. tragedi med romerskt ämne,
Octavia (efter hufvudpersonen, Neros olyckliga
gemål), i handskrifterna tillägges S.; den härrör
emellertid från en okänd, något senare författare. -
På omväxlande prosa och vers skref S. en kvick, men
hänsynslöst elak satir öfver den nyligen mördade
kejsar Claudius (det enda bevarade profvet på en
s. k. menippeisk satir, se Satyre ménippée).
- En betydande del af S:s skrifter (tal och bref,
geografiska, moralfilosofiska och naturvetenskapliga
arbeten) har gått förlorad.

S. var som filosof, liksom romarna i allmänhet,
föga intresserad af metafysiska problem och
systematiska undersökningar, men så mycket mera af
psykologiska företeelser och de etiska sanningarnas
popularisering; för hans samtid var ju också
filosofien närmast praktisk lefnadsvisdom. Till
sin grundåskådning stoiker (se Stoiska skolan), i
anslutning till Poseidonios, upptog han åtskilligt
från andra riktningar (se Eklekticism) och mildrade
sina strängare föregångares läror genom att söka
anpassa dem efter det verkliga lifvet. Hos samtid och
eftervärld har S., den rike hofmannen, ej utan skäl
fått uppbära klander för bristande öfverensstämmelse
mellan lif och lära, något, som han också delvis
medger, liksom man ej sällan finner uttalanden,
som röja djup psykologisk blick för människoandens
svagheter. Hans religiösa tankar ha alltid varit
uppmärksammade: han tror på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>