Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senegalebenholts ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med vanligt senegalgummi lätt lösas i vatten. Det
gummi, som skördas i nedre flodområdet, g. bas du
fleuve, anses sämre. Bästa slaget af Galamgummi
kallas med ett negernamn ghioloff-gi. Ett rödaktigt
senegalgummi från oasen El Hibear bär namnet
gummi neboud. Sämsta slaget Galamgummi kallas
gonaké. Bättre Galamgummi kallas g. dure, hårdt
gummi, till skillnad från det af alla möjliga
sorter bestående g. sala-breda l. sadra-beida,
som kallas g. molle, mjukt gummi. – Senegalgummi
får icke för farmaceutiskt eller medicinskt
behof användas i st. f. arabiskt gummi.
O. T. S. (C. G. S.)
Senegalslejonet, zool. Se Lejonet, sp. 114.
Senegambien (fr. La Sénégambie) var urspr. namnet på
de franska kolonierna vid Senegal och Gambia (däraf
namnet) och motsvarade närmast den nuv. kolonien
Senegal. Sedan 1895 generalguv. Franska Väst-Afrika
(se d. o.) upprättades, finnes ej längre namnet S. som
officiellt namn, ehuru det väl används i dagligt tal
i st. f. Senegal. Förr talade man ock om det engelska
S. (nuv. kolonien Gambia) och om det portugisiska
S. (nuv. portugisiska Guinea), men äfven för dessa
områden användas icke mer officiellt dessa namn.
Sjömän från Dieppe uppges ha upptäckt mynningen
af Senegal 1364. Detta är dock osäkert. Sedan
kom portugisen Diniz Diaz fram till Kap Verde
(1445), och tio år senare besöktes udden af Alvise
Cadamosto och Vicente Diaz. Upptäckten af det breda
Gambia-æstuariet (1446) ingaf portugiserna tanken
att på denna väg kunna nå Johannes Prästens rike
(Abessinien). Liflig handel (med slafvar och guld)
vidtog genast, och 1455 anlade portugiserna ett fäste
på ön Arguin (20° 40’ n. br.), hvilket holländarna
eröfrade 1638. Fransmännens äldsta koloni var ett
faktori vid Senegal (1637), kring hvilket uppstod
S:t Louis; andra faktorier uppstodo senare; dessutom
togo fransmännen 1677 från holländarna Rufisque,
Portudal, Joal och Gorée samt erhöllo i freden i
Nijmegen (1679) bekräftelse på besittningen. 1717
förvärfvade de Portendic och 1724 Arguin. Under
Sjuåriga kriget (1756–63) förlorade de emellertid hela
området till engelsmännen, men återfingo 1763 S:t
Louis, 1770 Gorée och 1783 det öfriga utom Gambia,
som England fortfarande eger. En ny tid för den
franska kolonien började, då Faidherbe (se d. o.) blef
dess guvernör 1854. Han ordnade förvaltningen och
utsträckte dess gränser genom lyckosamma krig med
infödda stammar ända till Ba-fing. Hans efterträdare
fortsatte f ramryckningen åt ö.; 1880 togs Bafulabé,
1883 Bammako, 1884 besegrades "almamy" Samory i
Wassulu, som från fattig kola-handlande bragt sig upp
till höfding. 1887 ställde sig sultan Ahmadu af Segu
under franskt protektorat, och 1891 eröfrade öfverste
Archinard hans hufvudstad Segu-Sikoro och Kaarta och
1893 äfven Massina, så att Bonnier i jan. 1894 kunde
besätta det länge åtrådda Timbuktu, hvarefter öfriga
ännu fientliga stammar i dessa trakter underkastade
sig franska väldet. Samory, som grundlagt ett nytt
rike Wassulu, hvilket ännu på 1897 års kartor uppgafs
omfatta landet mellan 8 och 12° n. br. samt 5 och 8°
v. lgd, vid öfre Niger, blef 1891 slagen vid Kan-kan
samt måste draga sig undan till trakten af Kong,
hvarifrån han sommaren
1898 fördrefs till Liberia, där han med
familj och höfdingar tillfångatogs. I början
af 1900-talet var hela Nigerbågen fransk. 1895
bildades generalguv. Franska Väst-Afrika, och
kolonialområdet ombildades så, som det ännu består.
J. F. N.
Senegarot. Radix senegce, farm. med., drog, som
erhålles af Polygala senega L. (se Pol y-g a l
a) i östliga delarna af Nord-Amerika. Denna drog
utgöres af en kort, vresig jordstam och en grenig
pålrot. Jordstammen är månghöfdad genom de år efter år
från nya knoppar i dess kanter utvecklade stjälkarna,
som uppbära små, lansett-lika blad samt ljust blåröda
och hvita blommor. Från jordstammen ("rothufvudet")
nedskjuter l eller oftare 2 till 3 rötter, egendomligt
böjda i olika riktningar och tillika spiralvridna
omkring en axel, ofta bildad af en längs efter roten
löpande, stramande list, som är kilformigt tunnare
i den fria kanten. Hufvudrötterna äro försedda med
smala grenar och sparsamma rottågor. Rot-barkens yta
är ljust grågul till brungrå och visar längsgående
skrynklor samt å öfversta delarna ett något
tvärringladt utseende. Veden är ofta oregelbundet
utvecklad, så att vedcylindern på tvärsnitt visar sig
afplattad eller kilformigt inskuren; luckan fylles
af oförvedade, tunnväggiga celler. På motsatta sidan
är den sekundära barken (bastet) starkt utvecklad och
bildar den omtalade "stramande" listen. Roten har en
egen, svag tvållukt. Smaken är något såpliknande,
skarp och rifvande i svalget Den viktigaste
beståndsdelen är det redan 1804 framställda seneginet
1. senega-saponinet, som befunnits vara identiskt
med s. k. polygalasyra. Seneginet verkar retande
på slemhinnorna i svalg och mage och framkallar
därigenom i vanliga doser på reäexväg bl. a. ökad
afsöndring af löst sekret från luftrörens slemhinna,
på så sätt underlättande upphostning af slem,
hvarför senegaroten mycket begagnas i form af dekokt
eller som en sirap, sirupus Senegce, i lungkatarrer
(se Expektorerande medel). Senegaroten, hvilken hos
indianerna har stort anseende som medel mot ormbett,
bl. a. mot bett af skallerormen (rattle-snake-root),
kom till Europa 1736, och dess bruk är numera allmänt.
O. T. S. (C. G. S.)
Senegin, farm. Se Senegarot.
Senesce’ns (af lat. sene’scere, åldras),
ålderdomsperioden i människans lif, kännetecknas af
allmän förminskning af organismens celler och väfnader
med motsvarande förändring af deras funktioner. Härvid
är det företrädesvis, men ej uteslutande, fråga
om kvantitativa processer, så att vid förminskning
af organ och väfnader cellernas specifika struktur
mestadels bibehålles kvalitativt oförändrad och den
förändrade funktionen hufvudsakligen framträder som
en kvantitativ rubbning. Den lefnadsperiod, då dessa
förändringar börja uppträda, är ej bunden till en viss
bestämd ålder i människans lif, emedan de processer
och förändringar, som utmärka ålderdomsperioden,
börja småningom och först när de nått en viss
utveckling framträda som kännetecken på, att människan
befinner sig i senescensens lefnadsålder. Den ålder,
vid hvilken dessa ålderdomens kännetecken bli mera
tydligt framträdande, växlar hos olika individer,
olika släkter, olika folkslag. Här-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
