Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serbien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anfall af turkarna, bidrog där att framkalla
1443–44 års lyckosamma fälttåg mot dem och lyckades
återvinna sitt rike, men under de fortsatta
krigen intog han, fullföljande sina egna syften,
en ombytlig hållning. Hans död 1456 (vid mellan 80
och 90 års ålder) åtföljdes af inbördes strider
mellan hans arftagare, och 1459 lade turkarna så
godt som hela S. under sitt omedelbara välde. Äfven
dess kyrkliga själfständighet upphörde för en tid,
då det s. å. underordnades patriarkatet i Ochrida.
2. S. som turkisk provins. S. delade
sedan samma öden som Turkiets öfriga
europeiska provinser, utsatt för förtryck,
särskildt under Osmanska rikets svaghetsperioder.
Lifligare än i hemlandet upprätthölls ett
nationellt medvetande hos de serbiske emigranter,
som vid olika tillfällen i stort antal slogo sig
ned i Ungern, där också en kyrklig organisation
för deras räkning uppväxte. I S. återupprättades
i midten af 1500-talet det nationella patriarkatet
i Ipek och existerade trots två patriarkers
(båda med namnet Arsenij) "exodus" till Ungern
1690 och 1789–40 ända till 1766, då det upphäfdes
och förenades med det grekiska patriarkatet i
Konstantinopel. Sedan mot slutet af 1600-talet
Österrike öfvergått till offensiven mot turkarna,
blef S. gång på gång krigsskådeplats; en stor del
däraf tillhörde kejsaren under tiden mellan
frederna i Pozarevac 1718 och Belgrad 1739, och
serbiska friskaror understödde under de olika
krigen de österrikiska invasionsarméerna. Någon
allmän resning uppstod dock icke i samband med dessa
händelser, om de också naturligtvis bidrogo
till nationalkänslans mognande och stärkande.
3. Frihetskriget och halfsuveränitetens
tid. Den omedelbara utgångspunkten för S:s
återupprättande som stat är att söka i
det skräckvälde, som janitscharhöfdingarna
("dahierna") oberoende af turkiska regeringen
där utöfvade under 1800-talets första år.
I febr. 1804 utbröt i S. en resning,
urspr. riktad mot dem, men efter hand vänd
mot turkarna öfver hufvud, särskildt sedan
Porten afvisat de fordringar på större
själfstyrelse m. m., med hvilka serberna
1805 på rysk uppmaning vände sig direkt
till denna. Under ledning af Kara-Georg
(se d. o.) och andra höfdingar ("gospodarer")
gjorde sig serberna 1806–07 till herrar
öfver hela paschalikatet Belgrad med själfva
hufvudstaden, och en organisation af den
nya statsbildningen började uppväxa med Kara-Georg
som öfveranförare, ett råd ("sovjet") på tolf
personer och en folkförsamling ("skupsjtina"),
af hvilken Kara-Georg begagnade sig (1811) för
att öka sin maktställning i förhållande till de andre
gospodarerna. Medan Österrike förhöll sig på
det hela taget kyligt mot resningen, fick den
af ryssarna, sedan de i slutet af 1806 råkat i krig
med Turkiet, en hjälp, som under det med växlande
framgång och under åtskilliga inbördes tvister
förda frihetskrigets fortgång särskildt 1810
visade sig värdefull. Men i freden i Bukarest 1812
nöjde sig Ryssland, upptaget af kampen med Napoleon,
för S:s räkning med allmänna bestämmelser om
amnesti, inre själfstyrelse och rätt att betala
sina afgifter till Porten direkt utan mellanhänder;
dess fästningar
skulle däremot åter besättas af turkarna. Efter
resultatlösa förhandlingar med S. gingo dessa 1813
till anfall, och Kara-Georg jämte flera andra af
resningens ledare flydde ur landet, som med lätthet
åter bragtes under sultanens välde. Mot turkarnas
nya våldsregemente utbröt under ledning af Milosj
Obrenovitj (se Obrenovitj), som kvarstannat i
landet och ingått förlikning med dem, våren 1815
åter en resning, som 1816 förmådde dem till vissa
medgifvanden, hvilka i praktiken gåfvo S. en tämligen
vidsträckt autonomi.
Makten låg nu i Milosjs händer, å ena sidan
emanerande från sultanen, å den andra grundad på hans
ställning som serbernas höfding, hvilken i nov. 1817
konsoliderades, i det att han af de serbiske kneserna
(ortsföreståndarna) formligen erkändes som öfverknes
med arfsrätt inom sin familj. Mordet på den till
S. återvände Kara-Georg i juli s. å., hvilket
han själf beskylles att på turkisk befallning ha
föranstaltat, befriade honom också från en farlig
medtäflare, men inledde en släktfejd, som under
ständiga växlingar räckte nästan ett århundrade. S:s
ställning utåt befästes under hans regering. Efter
1828–29 års krig med Ryssland, som med användning
af Bukarestfredens bestämmelser uppträdde för
tillvaratagande af S:s intressen (konventionen i
Akjerman 1826, freden i Adrianopel 1829), erkände
sultanen genom en hatt-i-scherif af 1830 Milosjs
ärftliga furstevärdighet, och en 1833 genomförd
gränsreglering utvidgade S:s område i s. med
sex distrikt. Genom förhandlingar med Porten och
patriarken i Konstantinopel utverkades godkännandet
af den serbiska nationalkyrkans återupprättande. I
det inre vidtog Milosj åtskilliga förbättringar i
administrativt, judiciellt och militärt afseende,
vägar byggdes och skolor inrättades. Men hans
despotiska styrelsesätt framkallade en opposition,
som äfven tog sig uttryck i upprorsrörelser (1825);
inför dess tilltagande styrka fann han 1835 klokast
att införa en författning, som kringskar hans makt,
och genom ett af sultanen utfärdadt "organiskt
statut" af 1838 sattes en senat och en ministär
vid hans sida. Ledd af bl. a. senatorn Vutsjitj
och Milosjs egen broder Jevrem samt understödd af
Rysslands representant, växte oppositionen honom
öfver hufvudet, och 13 juni 1839 abdikerade han till
förmån för sin son Milan. Då denne redan 8 juli
s å. afled, kallades hans broder Mikael till makten,
hvilken han 1840 tillträdde, men redan i sept. 1842
fördrefs han genom en likaledes af Vutsjitj ledd
resning, och Kara-Georgs son Alexander utropades
till furste. Alexander Karageorgevitj (1842–58)
måste, på grund af Rysslands missnöje med den
skedda förändringen, underkasta sig ett nytt val
(juni 1843). Under hans regering, som till en början
förflöt jämförelsevis lugnt, inträffade 1850-talets
stora orientaliska kris. I kampen mellan suzeränen
Turkiet och skyddsmakten Ryssland intog Alexander den
väpnade neutralitetens försiktiga hållning, fastän
starka krafter sökte draga honom in i kriget särskildt
på Rysslands sida. Parisfreden 1856, som beröfvade
Ryssland dess ställning som speciell beskyddare för
Turkiets kristna folkslag, ställde S:s rättigheter
under signatärmakternas samfällda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
