Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serbien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
garanti. Alexanders nyktra politik under kriget
bidrog emellertid ej att stärka hans ställning
gentemot den växande misstämningen i landet, hvilken
tog sig uttryck i en 1857 upptäckt sammansvärjning,
som sträckte sig in i själfva senaten. Inom den 1858
sammankallade skupsjtinan härskade den bl. a. af
Vutsjitj och I. Garasjanin ledda oppositionen, och
i dec. förklarades Alexander afsatt, hvarpå han i
jan. 1859 abdikerade. I stället inkallades åter den
nära 80-årige Milosj Obrenovitj (1859–60), hvars
ännu i åldern hårdhändta regering till stor del
präglades af skarpa motsatser mot Turkiet. Efter
hans död tillträdde hans son Mikael Obrenovitj
(1860–68) med stöd af sin arfsrätt för andra
gången regeringen. Medan han i det inre stärkte den
furstliga myndigheten och genomförde en betydande
förbättring af härväsendet, fullföljde han (med
Garasjanin som ledande minister) i sin yttre politik
energiskt sträfvandena att befria S. från de turkiska
fästningsgarnisonerna, det påtagligaste tecknet på
dess fortfarande beroende af sultanen. Turkarnas
oförsiktiga bombardemang af Belgrad i juni 1862
föranledde genom sin återverkan på stormakterna
(konferensen i Konstantinopel och protokollet
af 4 sept. 1862) bortförandet af den turkiska
civilbefolkningen från fästningarna och raseringen
af ett par af dem. S. nöjde sig dock icke därmed,
utan fortsatte sina militära och diplomatiska
åtgärder, och genom direkta förhandlingar, förda
af Ristitj (Ristić), med den af upproret på Kreta
besvärade Porten genomdrefs 1867 utrymningen af
Belgrad och de öfriga återstående fästningarna. Inom
S. rådde vidtgående, särskildt af "omladinan" (se
d. o.) närda planer på rikets förstoring, men i den
mån Mikael kan ha varit benägen att göra dem till
sina, stäcktes de genom mordet på honom i Topčiders
park 10 juni 1868.
Mordanstiftarnas förhoppning att
kunna återföra Alexander Karageorgevitj på tronen
korsades, i det att till furste utropades den ende
återstående medlemmen af släkten Obrenovitj, Milan
(1868–89; se d. o.). Under hans minderårighet styrdes
S. af ett regentskap, bestående af Blasnavats,
Ristitj och Gavrilovitj, hvilka 1869 genomförde
en ny författning med förstärkning af skupsjtinans
makt. Sedan Milan 1872 själf öfvertagit regeringen,
tvangs han snart att taga ställning till den 1875
genom upproret i Hercegovina och Bosnien tillspetsade
Balkankrisen. Efter åtskillig tvekan förklarade han
i juli 1876 krig mot Turkiet, men förhoppningarna
på hjälp utifrån svekos, den otillräckligt
utrustade armén under den ryske panslavisten
general Tjernajev blef i grund slagen (definitivt
vid Djunis i okt.), och endast ett af Ryssland
framtvingadt vapenstillestånd s. å. räddade S. från
att krossas. Sedan det rysk-turkiska kriget 1877–78
vändt sig till ryssarnas förmån, grepo serberna i
dec. 1877 åter till vapen och trängde framgångsrikt
öfver sin östra gräns. Freden i San Stefano (3
mars 1878) med dess tillskapande af ett nytt stort
Bulgarien, äfven omfattande af serberna eröfrade
områden, var för dem en stor missräkning, och fastän
Berlinfördraget (13 juli s. å.) gaf S. suveränitet
och betydande gränsutvidgningar (bl. a. Niš, Pirot
och Leskovac), kvarlefde ett starkt, icke minst mot
Ryssland riktadt missnöje, bl. a. öfver godkännandet
af den österrikiska ockupationen af Bosnien och
Hercegovina.
4. S. som suverän stat. Den – trots tillfälliga
närmanden – i stort sedt permanenta rysk-österrikiska
intressemotsatsen i Balkanpolitiken återverkade under
de följande årtiondena äfven på S:s inre förhållanden,
i det att de radikala och liberala partierna i
regel anslöto sig till Ryssland, medan Milan jämte
det s. k. framstegspartiet ("naprednjatsi") ställde
sig på Österrikes sida. Sedan den liberale Ristitj,
som sedan april 1876 intagit en ledande ställning
inom regeringen, på hösten 1880 afgått, anförtroddes
denna under en längre tid mestadels åt medlemmar af
framstegspartiet, bland hvilka M. Garasjanin särskildt
gjorde sig gällande. Tillståndet i landet var under
de af partistrider och finansiella svårigheter
fyllda närmast följande åren synnerligen oroligt,
den ryssvänlige metropoliten Mikael afsattes 1881
(återkallad 1889), och mycken oreda uppstod, då
det Paris-konsortium (Bontoux’ Union générale),
som besörjde S:s järnvägsbyggnader, 1882 gick öfver
ända. Proklamerandet af S. som konungarike 6 mars
1882 lugnade icke stämningen, i okt. s. å. utsattes
Milan för ett attentat, och på den hösten 1883 till
ministerpresident kallade Christitjs kraftåtgärder
svarade radikalerna s. å. med en upprorsrörelse,
som nedslogs med vapenmakt och föranledde häktningar
eller landsflykt af åtskilliga bland deras ledare. I
febr. 1884 öfvertog Garasjanin regeringen. I den
genom Öst-Rumeliens våldsamma förening med Bulgarien
(sept. 1885) framkallade nya Balkankrisen tog S. i
"jämviktens på Balkan" namn energiskt position mot
sina stamfränder och började 14 nov. krig. Dess armé
blef emellertid i grund slagen (vid Slivnica och på
serbisk mark vid Pirot), men till S:s lycka hejdade
Österrike s. m. med sitt diplomatiska maktspråk
bulgarernas framryckning, och en vapenhvila afslöts,
som 3 mars 1886 i Bukarest förvandlades till fred
utan någon förlust för S. Både Milans och Garasjanins
ställning rubbades allvarligt genom det misslyckade
företaget; den senare fick dock först i juni 1887
lämna plats för ett liberal-radikalt kabinett under
Ristitj (vid årsskiftet Gruitj), hvilket redan
i april 1888 fick vika för en ny ministär under
konungamaktens trogna stöd, Christitj. Milan, hvars
anseende ytterligare skadats genom hans skandalösa
konflikt med sin gemål Natalia, utmynnande i
skilsmässa 24 okt. s. å., sökte genom den nya
frisinnade författningen af 3 jan. 1889 stärka sin
ställning, hvarpå Christitj ersattes med Protitj. Han
öfverraskade emellertid kort därefter sitt folk genom
att 6 mars s. å. abdikera till förmån för sin son
Alexander Obrenovitj, hvarpå han lämnade landet.
Då konung Alexander I (1889–1903) var minderårig,
uppdrogs styrelsen åt ett regentskap,
bestående af Ristitj, Protitj (d. 1892) och
Belimarkovitj. Ministären var till en början radikal
(Gruitj, febr. 1891 Pasjitj l. Pašić), men ersattes
genom ett hastigt drag i aug. 1892 med ett liberalt
kabinett under Avakumovitj. Regentskapstiden var
fylld af ofruktbara partistrider, för hvilka den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
