Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serbien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liberala författningen beredde en fruktbar jordmån,
det finansiella tillståndet var dåligt, och
förhållandet till Österrike försämrades; förvirringen
ökades ytterligare genom drottning Natalias vistelse i
landet, hvarifrån hon 1891 förvisades, medan däremot
Milan s. å. rentaf förklarade sig beredd att afsäga
sig sitt serbiska statsborgarskap. Under en starkt
tillspetsad partisituation afsatte konung Alexander
genom en statskupp 13 april 1893 regentskapet och
öfvertog själf regeringen; i jan. 1894 återkom den
1893 med sin gemål formellt försonade Milan till
S., och 21 maj 1894 återinfördes genom en ny kupp
1869 års nu reaktionärt verkande författning. De
genom 1893 års statsstreck öfverraskade partierna
hämtade emellertid snart krafter till nya förbittrade
strider, ministärerna växlade hastigt (april 1893
Alexanders lärare Dokitj, dec. s. å. Gruitj, 1894
efter hvarandra Simitj, Nikolajevitj och Christitj,
juli 1895 Novakovitj, dec. 1896 åter Simitj, okt. 1897
Georgevitj), och statsfinansernas tillstånd var
betänkligt (öfverenskommelse i Karlsbad 1895 med
utländska bankgrupper om räntereduktion för S:s
statsskuld). Georgevitjs ministär (1897–1900) bragte
för någon tid genom hårdhändta metoder stillhet
i landet. Milan, som i jan. 1898 utnämndes till
arméns öfverkommendant, utöfvade nu ett betydligt
inflytande, hvilket framkallade skarpa slitningar
med Ryssland. Ett attentat mot honom i juli 1899 gaf
tillfälle till eftertryckliga förföljelser mot det
radikala partiets ledare. Situationen förändrades
emellertid fullständigt genom konung Alexanders
förlofning med Draga Masjin, änka efter en ingenjör
och förutvarande hofdam hos drottning Natalia,
i juli 1900 (förmälningen 5 aug.). Milan bröt med
sin son, afsade sig sitt befäl och bosatte sig
utom S. (d. 1901), och Georgevitj afgick, hvaremot
tsaren skyndade sig att lyckönska och radikalerna
åter kommo till nåder. Efter införandet (genom
Vutsjitjs kabinett) af en ny frisinnad författning
med tvåkammarsystem 19 april 1901 dröjde det ej
längre än till 7 april 1903, innan Alexander (med
ministerpresidenten Markovitjs hjälp) suspenderade
denna och upplöste skupsjtinan. Jäsningen i landet,
ökad genom ryktet om planer att göra den alltjämt
barnlösa Dragas broder löjtnant Lunjevitj till
tronföljare, kom till utbrott i en sammansvärjning af
officerare, hvilka natten till 11 juni 1903 mördade
Alexander, Draga, hennes bröder, Markovitj m. fl.,
hvarpå Peter Karageorgevitj (furst Alexanders son)
15 juni utropades till konung.
Peter I, som s. m. tillträdde regeringen, hade en
ingalunda lätt ställning. Beroende af kungamördarna,
som hjälpt honom till makten, blef han å andra
sidan just därför afskuren från de europeiska
makternas gemenskap; först efter hand återknötos de
diplomatiska förbindelserna med dessa, sist (1906)
med England. I det inre, där partikampen fortfor,
härskade 1903–08 för det mesta radikalernas moderata
fraktion (omväxlande Gruitj och Pasjitj, den senare
för längre tid från april 1906). I det yttre vållades
betydande svårigheter af en envis handelskonflikt med
Österrike-Ungern, och sedan den i början af 1908
hjälpligt afvecklats (definitivt först 1910),
tillspetsades situationen i okt. s. å. genom
Österrike-Ungerns formliga annexion af Bosnien och
Hercegovina. För de icke minst på dessa länder
riktade storserbiska drömmarna var detta ett svårt
slag; en våldsam agitation uppväxte, för hvilken
särskildt kronprins Georg framträdde som målsman,
och militära rustningar skedde till stöd för S:s
kraf på territoriell kompensation (särskildt gällande
sandjaket Novibazar, som skilde S. från Montenegro,
och öppen väg till Adriatiska hafvet). I febr. 1909
bildades (i st. f. kabinettet Velimirovitj) en
stark koalitionsministär under Novakovitj, och
vid samma tid nådde spänningen sin höjdpunkt. Men
då Ryssland, som ej nu ville riskera krig med
Österrike och dess bundsförvant Tyskland, icke
gaf S. sitt stöd, måste detta under stormakternas
tryck formligen uppge sitt motstånd mot annexionen
(31 mars). Några dagar förut hade den tygellöse
kronprins Georg, som beskylldes att ha vållat en sin
tjänares död, afsagt sig tronföljden till förmån för
sin yngre broder Alexander. Den besvikna serbiska
utvidgningslusten sökte sig emellertid snart, utan
att glömma misstämningen mot Österrike, utlopp
åt ett annat håll. Tanken på ett Balkanförbund,
som hittills visat sig outförbar på grund af de
olika kristna Balkanstaternas inbördes politiska
och kyrkliga rivalitet i det tidtals af faktiskt
inbördeskrig hemsökta Macedonien, befanns nu mogen
att realiseras. Milovanovitj, hvilken i juli 1911
aflöst Pasjitj (från okt. 1909) som ministerpresident,
hann före sin död (juli 1912) afsluta de af Rysslands
diplomati, särskildt dess minister i S., Hartwig,
ifrigt främjade fördrag med Montenegro, Grekland och
Bulgarien, hvarigenom Balkankoalitionen mot Turkiet
(äfven med en spets riktad mot Österrike) våren 1912
åstadkoms. I sept. s. å. trädde åter den gamle Pasjitj
till makten, och i okt. började de förbundne kriget
mot Turkiet. Den serbiska armén, hvars öfverlägsenhet
genast visade sig genom segern vid Kumanovo 24 okt.,
eröfrade å sin sida såväl Novibazar (hvilket Österrike
efter 1909 års öfverenskommelse med Turkiet utrymt)
som stora delar af Macedonien och trängde äfven
fram till Adriatiska hafvets kust. Österrikes
bestämda motstånd mot att låta S. fatta fast
fot där hotade i nov. att medföra en konflikt
mellan dessa makter, hvilket framkallade krigiska
förberedelser mot Österrike i Ryssland. Spänningen
tilltog åter, då under det efter vapenstilleståndet
dec. 1912–febr. 1913 återuppflammade kriget S. lämnade
Montenegro militärt biträde för Skutaris eröfring;
genom en flottdemonstration af stormakterna förmåddes
det emellertid (april) att afstå därifrån. Serbiska
trupper deltogo också med bulgarerna i Adrianopels
stormning (26 mars). Den under stormakternas
kraftiga påtryckning åstadkomna preliminärfreden i
London 30 maj 1913 beröfvade Turkiet större delen
af dess europeiska område, men gjorde Albanien till
en särskild stat och lämnade fördelningen af resten
till öfverenskommelse mellan segrarna. Enigheten dem
emellan var då redan på upphällningen. Visserligen
innehöll det serbisk-bulgariska fördraget af
13 mars 1912 en uppdelning af det väntade
bytet, men beträffande ett område var redan däri
skiljedom af tsaren förutsedd, och S. ansåg dessutom
förutsättningarna nu rubbade, då det för S. afsedda
Albanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
