Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seriebåglampa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om förekomsten af stenlafvar på gammalt trä (1891) och
Studier öfver lafvarnas biologi (I, 1912). S:s
arbeten falla till en del äfven inom geologien
och arkeologien. Han har vid sidan af sin
akademiska undervisning gett populärvetenskapliga
föreläsningskurser och som exkursionsledare och
populär författare höjt naturintresset, särskildt
inom växtgeografien och naturskyddssaken. Jämte
C. Skottsberg har han utgett studiehandledningen
Om studiet af botanik (1915). S. blef led. af
Vet. akad. och Vet. soc. i Uppsala 1914.
C. Lmn.
Seroff, en rysk musiker och en rysk målare. Se S j
e r o v.
Serologi (af lat. serum, vätska, och grek. lofgos,
lära), läran cm blodvätskan och dess egenskaper. Se
Serum, Serumdiagnostik och S e-rumterapi.
Scrön (förvrängning af sp. zurron), mindre skinnsäck,
särskildt den af oxhud bestående inpackning, hvari
sådana torra varor som indigo, konschonell, kakaobönor
och kinabark merendels utskeppas.
Seroux cTAgincourt [särö da j äkör], Jean Baptiste
Louis Georges, fransk konsthistoriker och tecknare,
f. 1730 i Beauvais, d. 1814 i Rom, samlade som
generalförpaktare under Ludvig XV:s regering betydlig
förmögenhet och egnade sig därefter hufvudsakligen
åt resor och konststudier. Bosatt i Rom sedan
1779, utarbetade han en förträfflig fortsättning af
Winckelmanns konsthistoria, Histoire de Vart par les
monuments, depuis sa décadence au 5:e siécle jusqu’å
son renouvellement au 15:e (6 bd, 1809-23, med 325
kopparstick), Recueil de fragments de sculpture
antique en terre cuite (1814) m. fl. verk. (G-g
NT.) Serov, en rysk musiker och en rysk målare. Se
S j e r o v.
Serowe [seråu’]. Se Betjuanaland. Séro venie^tibus
O’ssa, latinskt ordspråk, den, som kommer sent (till
måltid), får nöja sig med benen.
Serpa [se’rp8], köping (villa) i portugisiska
distriktet Beja (Alemtejo), 15 km. från Guadianas
vänstra strand och vid järnvägen till Beja. 6,130
inv. (1910). Sades- och vinodling. S:s befästningar
förstördes af spanjorerna 1708. J-
F- N.
Serpa Pinto [se’rpo pl’to], Alexander A 1-berto
de la Rocha de, portugisisk Afrikaresande,
f. 20 april 1846 på slottet Polchras vid Douro,
d. 21 dec. 1900 i Lissabon, blef 1864 löjtnant i
infanteriet och företog därefter åtskilliga smärre
forskningsresor i Syd-Afrika. Efter att ha avancerat
till major utnämndes han 1877 till chef för en af
portugisiska regeringen utrustad expedition till
Afrika. Han utforskade och undersökte Sam-besis
öfre bifloder samt upptäckte på den platå, där
dessa strömmar ha sin upprinnelse, ett ljusfärga dt
nomadfolk, cassequere-folket. Hunnen till Lialui,
i Marutse-Ma(m)bunda-riket, öfverfölls han
af infödingarna, men försvarade sig och slog sig
igenom, fastän allt hans folk lämnade honom, och drog
åt s., ungefär samma väg som Livingstone farit, samt
uppnådde slutligen Viktoria-fallen och öfver Pretoria
östkusten. Denna expedition, hvars resultat utgöres af
en mängd lägebestämningar, skildrades ai honom själf
1881 ("Tvärs genom Afrika", s. å.). Sedermera företog
han nya expeditioner i samma trakter, och 1890 gaf
han, genom en strid på neutralt område med infödingar,
som buro engelsk flagga, upphof till en svår konflikt
mellan England och Portugal, till följd hvaraf
sistnämnda rike tvangs till förödmjukande eftergifter.
(Wbg.)
Se’rpens, lat., astron. Se Ormen.
Serpe’nt (it. serpentone, "ormrör"), mus., ett 1590 af
en kanik Guillaume i Auxerre uppfunnet, nu föråldradt
träinstrument, ormlikt böjdt, öfver-
draget med läder och försedt med hål och klaffar
liksom fagotten, men med mässingsmunstycke liksom
trumpeten. Klangen var rå, omfånget A\-61. Det
noterades i basklav. Nu ersattes det af tuba eller
fagott. - Serpent kallades förr äfven en 16 fots
tungstämma i orgelns pedal. A. L.*
Serpentäriarot, Radix serpentarice, farm., en
drog, som består af den från jord genom borstning
befriade och försiktigt torkade, 2-3 cm. långa,
2-3 mm. tjocka, något plattade, ofta i flera
bukter krökta, gråbruna rotstocken af Aristolochia
serpentaria L. (se A r i s t o l o c h i a c e
se). Smaken är kryddartad, bitter, lukten stark och
kamfer-liknande. I Sverige begagnades den förr mycket
som ett nervretande och lif vande medel, i synnerhet
under konvalescensen efter nervfeber. F. n. används
den ej mer och har uteslutits ur farma-kopén.
O. T. S. (C. G. S.)
SerpentarFidffi, zool. Se Gypogeranidae.
Serpentärius, lat., astron. Se Ophiuchus.
Serpentärius secretärius, zool. Se G y p o g e-r a
n i d se.
Serpentin (af lat. sefrpens, orm). 1. (Latinise-radt
från det äldre namnet ofit, af grek. o’fis,
orm). Miner., ett vattenhaltigt magnesiumsilikat af
sammansättningen 3 Mg O, 2Si02, 2H20, dock alltid
med inblandning af motsvarande ferrosilikat, 3 Fe O,
2Si02, 2H20, i det förhållandet, att järnoxidul-halten
icke of verstiger 12 proc. Färgen är gul, grön i
flera nyanser, gråbrun och svart. Serpentin löses af
svafvel- och saltsyra, men är osmältbar eller svårt
smältbar för blåsrör. För känseln är den fet. Hårdhet
= 3-4. Eg. v. = 2,5-2,7. Serpentinen kan förekomma
inom alla geologiska system och anträffas så godt
som alltid, där olivin är för handen, bildad genom
förvandling (hydrati-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>