Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serv. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Servitier-Serös
204
"Quellen und litteratur iiber den S.-orden’’ (1910),
och Heimbucher, "Orden und kongrega-tionen" (2:a
uppl. II, 1907). (HJ. H-t.)
Servi’tier (lat., servi’tium9 plur. servitia,
betjäning, servis), i den katolska kyrkorätten en mot
slutet af 1200-talet bestämd af gift, som för de i
det påfliga konsistoriet bortgifna biskops- och stora
abbotsämbetena erlades till påfven. Jfr A n-n a t e r.
L. M. 13.
Servitinnor. Se S e r v i t e r.
Servitut (lat. se’mlus. eg. slafveri,
beroende, osjälfständigt tillstånd, af sefrvus,
slaf; fr. ser-vitude, ty. dienstbarkeit, da
o. no. servitut}, till åtskillnad mot de nedan
nämnda personaiservitu-ten äfven betecknadt som
realservitiit 1. prsedialservitut, jur., utmärker
det förhållande, att egaren eller innehafvaren af
en fastighet har i denna sin egenskap - alltså ej i
fall han afhänder sig fastigheten - rätt att, för
obehindradt bruk eller bättre tillgodogörande af
densamma, i viss begränsad omfattning tillgodogöra
sig förmåner, som egentligen tillhöra en annan
närliggande fastighet. I svenskt lagspråk (Lag om
servitut 14 juni 1907) återges servitut med "besvär
och last", som lagts å fastighet "till förmån för
annan fastighet eller ock för grufva" ; äfven till
förmån för en grufvas innehafvare medges nämligen
servitut. Däremot äro för vår rätt okända de s. k. p e
r s o .n a l s e r v i t u t e n, de i såväl romersk
rätt som åtskilliga moderna rättssystem (bl. a. det
danska och det norska) förekommande (oförytterliga)
rättigheterna för viss person att på gifvet sätt
begagna en sak (en fastighet). Förutsättningarna
för ett servituts tillvaro äro 1) att dess utöfvande
innebär verkligt gagn för den berättigade med hänsyn
till hans fastighet, icke blott för hans subjektiva
intressen, 2) grannskapsförhållande mellan de
två fastigheterna; samt 3) en viss varaktighet
i hela rättsförhållandet, hvilket sålunda icke
får byggas på någon blott tillfälligt bestående
anordning (t. ex. en rörledning). Den fastighet,
till hvars förmån ett servitutsförhållande består,
kallas den härskande fastigheten (prcedium dominans],
och den, på hvilken servitutet lagts, den tjänande
(prce-dium serviens). Servituten kunna i fråga om
innehållet vara af mångfaldig art. De kunna vara
vägrättigheter, rättigheter att leda vatten från eller
till den härskande fastigheten eller att framdraga
kraftledningar, betesrätt, rättigheter till skogsfång,
löf-, torf-, sand- eller lertäkt, rättigheter till
begagnande af grannes grundmur eller byggnadsmur, till
fri utsikt, till frihet från eld-farlig anläggning,
till frihet från annat bebyggande än som villatomt
("villaservitut") m. m. I de tre sista exemplen
föreligga s. k. negativa servitut (egaren af den
tjänande fastigheten måste underlåta visst begagnande
af densamma); i de öfriga exemplen äro åter servituten
positiva (innehafvaren af den härskande fastigheten
får positivt begagna den tjänande). Ett servitut kan
’uppkomma genom frivillig upplåtelse af den tjänande
fastighetens egnre; laga skifte å egorna till ett
byalag eller skiftsslag eller egostyckning af ett
hemmans jord kan ock ge upp-hof till servitut. De
kunna jämväl ha urminnes häfd att tacka för sin
uppkomst. Huru servitut
böra utöfvas (med skonsamhet), kunna intecknas (till
säkerhet mot ny egare af den tjänande fastigheten),
förflyttas, utbrytas eller aflösas, därom är
allt särskildt stadgadt. Se vidare Nordling, "Oin
servituter" I (1859), Skarstedt, "Nya jordabalken"
I (s. 228 ff., 1907), Bergman, "Studier i svensk
servitutsrätt" I, II (1909). Jfr Granne-lagsrätt,
Legalservitut och S a k r ä 11. - Om s t a t s s e
r v i t u t se d. o. E. V. N. (C. G. Bj.)
Servitör (fr. serviteur, eg. tjänare), uppassare,
kypare (ordet i synnerhet nyttjadt af detta skrås
medlemmar själfva); stundom benämning på lösa
skjortbröst.
Se’rvius, Maurus Honoratus, ryktbar romersk
grammatiker och kommentator, lefde på 300-och
4CO-talen, införes af Macrobius (se d. o.) som en
af interlokutörerna i "Saturnalia". S. var en af
sin tids lärdaste män. Ryktbarast af hans arbeten
är en Vergiliuskommentar, som föreligger i två
skilda former, en kortare och en längre, den senare
starkt interpolerad af andra lärda, dock äfven de
tillhörande antiken. Ehuru mycket är att anmärka både
mot metod och utförande, är dock verket af stort
värde, i synnerhet för de upplysningar, som där
bevarats om romerskt språk, religion, historia och
arkeologi. l:a uppl. (1551) utgafs af G. Fa-bricius;
den senaste (3 bd, 1878-1902) af G. Thilo och
H. Hagen. Tre af S:s bevarade mindre arbeten äro
upptagna i H. Keils "Grammatici mino-res" IV, 1864.
J. C.
Se’rvius Tu’llius var enligt sagan den sjätte af
Roms konungar och berättas ha regerat omkr. 578
-534 f. Kr. Sagan har åtskilliga framställningar om
hans härkomst; enligt en f. ö. osannolik uppgift
af kejsar Claudius var han af etruskisk börd och
kom under namnet Mästarna till Rom i spetsen för en
skara krigare, med hvilka han slog sig ned på kullen
Coelius. Hvad vidare förtäljes om hans upphöjande
till konung efter den äldre Tarquinius’ mord, genom en
palatsintrig af företrädarens änka och med förbigående
af dennes egna söner, samt om hans gräsliga slut på
anstiftan af hans egen dotter och dennas gemål, är
tvifvelaktigt. Mera sannolikt är hvad som förtäljes om
hans efter förmögenheten företagna indelning af folket
i klasser och centurier (se Romerska riket, sp. 722
f.). Dock torde åtskilligt, som tillskrifves honom,
först under republiken ha kommit till stånd. Äfven
i religionen skall han ha vidtagit förändringar. Om
den stadsmur, som anses uppförd af S., se Rom,
sp. 654. Honom tillägges ock ett förbund af de
latinska staterna med ett Dianatempel på Aventinus
som förbundshelgedom. Se bl. a. V. Gardthausen,
"Mästarna öder Servius Tullius" (1882), E. Pais,
"Storia di Roma" I (1898, 1899), C. Pascal, "Fatti
e legende di Roma antica" (1903), och J. B. Carter,
"The religion of Numa" (1906). (J-C.)
Se’rvum imitatörum pe’cus, citat. Se Imitatör.
Se’rvus, lat., slaf, tjänare; under medeltiden munk. -
Servus servörum D eri, Guds tjänares tjänare, en
benämning på påfvarna, som Gregorius I (se denne)
först antog.
Serös (jfr Serum), vattenblandad, blandad med
blodvatten. - Serösa hinnor, anat., kallas vissa
glatta hinnor inom djur- och människokroppen, hvilkas
ena yta fuktas af en vätska, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
