Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakspere ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skådespelarbolaget dock inköpa kostymer och öfrig
teaterattiralj, betala de författare, som skrefvo
för truppen, aflöna de lägre skådespelarna, som
icke tillhörde bolaget, de gossar, som spelade
kvinnorollerna – ty några aktriser funnos icke
–, musikanterna m. m. Men 1635 beräknades en
skådespelarandel vid de då förenade teatrarna Globe
och Blackfriars till 180 pd st. om året, en summa,
som vi måste sex- à åttadubbla för att få fram
vår tids penningvärde. Däremot voro förmodligen
S:s inkomster som dramatisk författare relativt
obetydliga. Att andra teaterskribenter kunde, om än
med svårighet, lefva af sin penna, berodde på den
rent fabriksmässiga verksamhet, som de utvecklade,
under det att S. skref jämförelsevis få stycken. Ett
drama betalades i allmänhet under tiden före 1600 med
högst 11, lägst 6 pd st. S. torde väl ha erhållit det
högsta honoraret, men för de 36 dramer, som upptogos i
folioupplagan – och många andra skref han förmodligen
icke –, skulle han enligt denna beräkning under hela
sin författarbana ha fått blott omkr. 400 pd st.;
Ben Jonson uppgaf 1619, att han själf för alla sina
dramer ej fått 200 pd st., och den för S. gjorda
beräkningen är därför nog ej för hög. Sina inkomster
hade han därför i egenskap af skådespelare, och
tack vare dem var hans ekonomi redan tidigt på goda
fötter. 1597 hade han inköpt den förnämsta egendomen
i Stratford, New Place, dit han sedermera flyttade,
då han drog sig tillbaka; huset nedrefs omkr. 1700,
men platsen gjordes 1861 till nationalegendom. Ungefär
samtidigt med inköpet af New Place sökte S. för
sin familj förvärfva adelskap – en då för tiden
just ej synnerligen svår sak –, och 1596 gjorde han
anhållan om utfärdande af sköldebref för John S.;
af icke fullt känd anledning beviljades först en
förnyad anhållan 1599. Vapnet tillhör de s. k. armes
parlantes: en vapensköld med ett därå afbildadt spjut
samt öfver skölden en falk, hvilken med klon fasthåller
ett annat spjut. Mottot var: "Non sans droiet" (icke
utan rätt). Detta vapen gaf förmodligen anledningen
till stafningen Shakespeare (spjutskakaren),
hvilket nästan undantagslöst förekommer på – de af
skalden själf dock ej utgifna – dramerna. Själf
skref S. sitt namn Shakspere, och i Warwickshire
torde detta ha uttalats ej som Sjäkspir, utan som
Sjacksper. Trots sitt nyförvärfvade adelskap fortfor
S. att utöfva skådespelarens då ganska ringaktade
yrke. Man känner ej med visshet det år, då S. drog sig
tillbaka från scenen, men sannolikast synes vara, att
han redan 1610 lämnat London och skådespelaryrket
samt slagit sig ned i Stratford, där han i ro
tillbringade sina återstående dagar. Han ligger
begrafven i Stratfords kyrka, där en ganska praktfull
minnesvård 1623 uppsattes öfver hans strax bredvid
högaltaret jordade kvarlefvor. öfver grafven finnes
en byst, som är det ena autentiska S.-porträttet;
det andra är det träsnitt (af Droeshout), som pryder
titelbladet af folioupplagan af hans dramer (1623; se
fig. 1). Alla öfriga bilder äro af obestyrkt äkthet,
några rena förfalskningar. Statyer öfver S. ha rests
i London (flera), Stratford on Avon, New York, Weimar
och Paris. En 1877–79 i Stratford on Avon uppförd
åminnelsebyggnad, S. memorial, innehåller teater,
målningsgalleri och bibliotek.
Sitt förnämsta rykte eger S. som dramatisk skald,
men ehuru äfven hans samtid i detta afseende erkände
hans mästerskap, ansågs dock själfva diktslaget
af underordnadt värde. Själf försökte han på andra
områden förvärfva sig skalderykte. 1593 utgaf han
Venus and Adonis, och året därpå följde Lucrece,
hvilka båda episka dikter dedicerades till lorden af
Southampton. Numera nästan glömda, voro dessa dikter
högt skattade af samtiden. En tredje episk dikt,
The lover’s complaint, utg. 1609, synes däremot
ej ha tilldragit sig någon uppmärksamhet. Redan
tidigt var S. berömd som framstående lyriker, och
hans dikter cirkulerade länge i enskilda kretsar,
till dess en tjufaktig boktryckare 1609 utgaf en
samlad upplaga af hans sonetter. (1599 hade en
annan samling, "The passionate pilgrim", utkommit,
innehållande lyriska dikter, dels af S., dels af
andra författare, ehuru det hela utgafs under S:s
namn.) De flesta af dessa sonetter äro diktade till
en ung man, som af skalden omfattas med den varmaste
vänskap, att ej säga kärlek, och man har fåfängt
brytt sin hjärna med att utgrunda, hvem som härmed
åsyftats. Vanligen antas, att dikterna afse den förut
omtalade lorden af Southampton eller ock en ung lord
Pembroke. Sannolikt är likväl, att de flesta af dessa
dikter endast äro fria poetiska utgjutelser, utan
någon direkt motsvarighet i verkligheten. De skrefvos
antagligen 1593–94, vid hvilken tid sonettdiktningen
var särskildt populär i England, och S:s sonetter
skilja sig till idéinnehållet föga från de samtida,
hvilka alla röra sig med häfdvunna motiv. Åsikten,
att dessa dikter ge oss "nyckeln" till S:s själslif,
är därför med säkerhet oriktig, äfven om några,
om än blott i viss mån, kunnat betraktas som
verklighetsdikter. Både dessa och de andra torde
ha skrifvits för lorden af Southampton. S. utgaf
aldrig själf sina dramer. Då de likväl voro en
omtyckt läsning, förstodo åtskilliga boktryckare att
på olika vägar skaffa sig texterna. Ett sätt var
att stenografiskt uppteckna det spelade stycket,
ett förfaringssätt, hvarigenom skådespelet ända
till oigenkännlighet kunde vanställas. Ovanligt var
heller icke, att truppen till en boktryckare sålde
en afskrift af regissörsexemplaret till ett stycke,
som icke längre stod på repertoaren. Efter skaldens
död utgåfvo hans vänner och kamrater J. Hemminge och
H. Condell 1623 en synnerligen prydlig folioupplaga
af hans samlade dramer. Texten är i allmänhet bättre
än de nyssnämnda kvartupplagornas, men kan likväl
ej tillfredsställa moderna anspråk. I skaldens egen
handskrift finnes intet af hans arbeten.
S:s dramatiska diktning indelas vanligen i fyra
perioder: ungdomsdramernas, de stora lustspelens och
de med dessa besläktade krönikespelens tid, de stora
tragediernas och, till sist, de s. k. "romancernas"
period. Men en dylik indelning, ehuru i det hela
riktig, stämmer dock ej alldeles med kronologiska data
och medför en viss konstruktion. Den har därför här
icke iakttagits. S:s dramer äro följande: 1) Henry VI
skrefs för lord Stranges trupp och uppfördes första
gången i mars 1592; de båda senare delarna tillkommo
under sommaren och uppfördes af lord Pembrokes
sällskap, till hvilket S. öfvergått. Den lycka,
som äfven de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
