Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shelley ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Shelley
288
vänskap med lord Byron. Sedan Harriet, som inlåtit sig
på en ny förbindelse, i ett anfall af svårmod dränkt
sig s. å., lät S. viga sig vid sin Mary. Ett utslag
af högsta domstolen f rånkände honom, såsom en gudlös
person, all rätt att ha vård om och uppfostra sina
två barn med Harriet. Denna lagskipningens hårdhet
dref honom att öfverge hemlandet, där illvilja och
smädelser hopades öfver honom. Han uppehöll sig sedan
1818 med sin hustru i Yenezia, Florens, Rom, Neapel
och Pisa, alltunder det han inträngde i forngrekiska
poesien samt diktade allt djärfvare och skönare
alster. Knappt 30-årig omkom han under segling,
utanför Livorno. Byron och Trelawny läto under antik
tillrustning bränna hans stoft och begrafva askan
på protestantiska kyrkogården i Rom. - Till sin
personlighet var S. ytterst okonstlad, sällspordt
fri från fåfänga och själfviskhet, en sammansättning
af den ömsintaste människokärlek och manligt mod. I
åtskilliga afseenden var han en martyr för sin rörliga
inbillningskraft, något som förvärrades däraf, att han
ymnigt brukade opium mot ett nervlidande. För öfrigt
var han vegetarian och tillbragte större delen af
sitt lif under bar himmel, i båt eller på vandringar.
S:s dikter äro genomglödgade af entusiasm för
människosläktets frigörelse, för ett kommande
rätt-färdighetens rike på jorden. Ett barn af
franska revolutionens tidehvarf, hyste han en
naiv tillit till, att denna guldålder lätt skulle
kunna invigas, om människonaturen finge utveckla
sig okufvad af "kungars" förtryck och "prästers"
svek. Ur den liknöjdhet, hvari revolutionsidéernas
misslyckande försänkt mängdens sinnen, sökte han väcka
dem till förtröstan på släktets förmåga af oändlig
utveckling. Han jublade öfver hvarje frihetstecken
hos folken och satte brännmärket på Heliga alliansens
handtlangare, men framför allt var han en härold för
kommande, oblodiga revolutioner. Äfven i åtskilliga
mera positiva reformyrkanden har S. befunnits vara en
siare, betydligt före sin tid. Som yngling kallade
han sig ateist, på trots mot vidskepelsen, ehuru
han i själfva verket var en utpräglad panteist och
immaterialist, på visst sätt själsfrände till de store
mystikerna. Tillbaka-stött af människorna, fördjupade
han sig med alltomfattande sympati i naturens
lif och vardt en beundransvärd tolk af dess mest
väldiga lika väl som dess ljufvaste företeelser. Hans
fantasi tar gärna en kosmisk flykt. Han tycker sig
skåda en älskande ande i hvarje naturföremål. Hans
personligheter äro halft mytologiska naturväsen och
öfvernaturliga skepnader, utan fasta konturer. I
öfvermåttet af känsla blir S. i sina större dikter
ej sällan oklar och förlorar sig i ett glittrande
ordsvall, men han vet äfven att ge genomskinligt
uttryck åt de allra innerligaste stämningar, de
finaste tankeskiftningar. Därjämte äro hans sväf-vande
rytmer genomträngda af ett förunderligt melodiskt
behag, en på en gång eterisk och sinnlig musik,
som ger honom en alldeles egendomlig plats bland
lyriska skalder. - S:s första, betvdlist omogna,
diktverk var Queen Mab (fullb. 1813), en drömsyn,
hvari mänsklighetens lidanden och blifvande omdaning
tecknas, med häftiga utfall mot kristendomen. Vida
högre står Alastor (1815), skildring af en ung skalds
drömlif. Laon and
.na (senare kallad The revolt of Islam, epos i
12 sånger på Spenserstanser, 1817) ger i breda,
men oroliga drag taflor af frihetskänslans och
humanitetens brottning med tyranniet. Julian and
Maddolo (1818) är en synnerligen tilltalande skildring
af S:s och Byrons samlif i Venezia. S:s allegoriska
mästerverk, det lyrirka dramat Prome-theus unlound
(1819), är en oförlikneligt upphöjd och skön segersång
öfver den ändtligen frigjorda människan som planetens
själthärskare och förnyare. Hans tragedi The Cenci
(s. å.) vittnar om en individualiseringsförmåga,
som dittills ej hade stått honom till buds, och är,
trots det motbjudande ämnet, det enligt mångas mening
mest konstnärliga och ädla engelska sorgespelet
sedan Shaksperes dagar. Vidare må framhållas The
u~itch of Atlas (1820), en personifiering af den
skönhetsskapande fantasien; Adonais (1821), en
härlig och gripande apoteos af skalden Keats; det
improviserade dramat Hellas Ks. å., med praktfulla
körer), genom hvilket skalden hälsade Greklands
nationella resning, och Epipsychidion (s. å.),
en högst passionerad idealisering af kärleken. Som
satiriker af aristofanisk halt framstår S. i Peter
Bell the third (1819), ett sarkastiskt skämt med
skalden Wordsworth, och Swellfoot the tyrant (1820),
hvari Georg IV blodigt gisslas. Hans svanesång blef
fragmentet The triumph of life. Bland S:s smärre
dikter äro flera vidtberömda för sin förening af
känslodjup, hänförande lyrisk flykt och själfull
enkelhet, däribland Ode to the wesi icind, The cloud,
To a skylark och The sensitive plant. - S. gjorde
utmärkta öfversättnmgar efter ho-meriska hymner,
Euripides, Platon, Calderön och Goethe (scener
ur "Faust"). Hans prosastil i bref och i essayer
(särskildt Defence of poetry) har blifvit mycket
beundrad, och som litterär kritiker visade han
verklig intuition. Under S:s korta lifstid vann hans
diktning snart sagdt intet erkännande. De engelska
tidskrifterna utöste alltjämt de gröfsta och dummaste
smädelser öfver honom. Emellertid mognade småningom
tiden för en rätt uppskattning af denne framtidsbard,
och hans ära har alltmera öfverglänst hans samtida
lyrikers. – S:s efterlefvande maka utgaf hans
diktverk (i 4 bd, 1839) och hans Essays, letters
etc. (1840). Kritiska uppl. af hans poetiska arbeten
utgåfvos 1870 och 1878 (i 3 bd) af W. M. Rossetti
(jämte biografi), 1891 af E. Dowden (i 2 bd) och
1892 af Woodberry (4 bd), en god uppl. af hans verk
på vers och prosa utgaf s af B. Forman 1876-80
(i 8 bd), den fullständigaste kritiska editionen
af hans poetiska verk 1904 af Th. Hutchinson (l
bd), hans bref utgåfvos tillökade i 2 bd 1909 (3:e
uppl. 1915) af R. Ingpen. F. S. Ellis utarbetade en
"Lexical concordance" till S:s diktverk (1892). Bland
lefnadsteckningar öfver S. lämnade Med-wins (i 2 bd,
1847; ny uppl. 1913) godt material, D. F. Mac Carthy
tecknade "S:s early life" (1870); Jeaffresons "The
real S." (2 bd, 1885) är rätt fientligt hållen, medan
Dowden har åstadkommit den förnämsta S.-biografien
(2 bd, 1886; 2:a uppl. 1896). Rätt utförliga
S.-biografier skrefvo ock G. B. Smith (1877),
Helene Richter (på tyska, 1898) och A. C. Broek
(1909), kortare skref-vos af J. A. Symonds (1878;
2:a uppl. 1887), W. Sharp (1887), A. Jack (1904)
m. fl. Jfr äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
