Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shelley ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stengodsfabriker samt i grannskapet granit-
och kalkstensbrott.
J. F. N.
Sherard [Je’rod 1. je’räd], engelska botanister. 1. W
i 11 i a m S., f. 27 febr. 1659 i Bushby,
Lei-cestershire, d. 11 aug. 1728 i London, studerade
hos Tournefort i Paris, företog flera resor inom
och utom England som medarbetare åt Rajus, i hvars
arbeten hans iakttagelser publicerades, och biträdde
flera andra botanister dels med sitt arbete, dels
med penningunderstöd. Under sina resor samlade han
material till en fortsättning af Bauhins "Pi-nax". Han
blef 1703 konsul för turkiska kompaniet i Smyrna, där
han idkade botaniska och arkeologiska forskningar,
återkom hem 1717 och inbjöd 1721 vid ett besök i
Holland J. J. Dillenius till Oxford som medarbetare
i "Pinax", sedermera som förste innehafvare af en
professorsstol, som S. donerat till universitetet
där. - 2. James S., den föregåendes broder, f. l
juli 1666 i Bushby, d. 12 febr. 1738, var läkare
och apotekare i London, men privatman från 1720 och
egnade sig åt växtodling med sådan framgång, att hans
trädgård i Eltham, Kent, blef för sin tid en af de
förnämsta i England. Den blef föremål för bearbetning
af Dillenius i "Hortus Elthamensis" (1732). S. var
äfven framstående kompositör och utmärkt violinist.
1-2. C. Lmn.
Shera’rdia Dill., bot., ett örtsläkte inom
fam. Rubiacece, underfam. Coffeoidece. Den enda arten,
S. arvensis, blåmadra, är en liten spenslig, sträf
ört, med 4-kantig stjälk, 5-8-taliga bladkransar,
violetta blommor med 4-deladt kronbräm och efter
blomningen tillväxande foder, som kvar-sitter
på den kantiga klyffrukten. Arten, enårig,
förekommer här och där å åkrar i södra Sverige.
O. T. S. (G. L-m.)
Sherbin [J^bin], engelsk namnform för S c h i r-bi n
(se d. o.).
Sherborne [ʃə’bån l. ʃə’bən], stad i engelska
grefsk. Dorset, vid Yeo. 5,953 inv. (1911). Kyrka, som
tillhört ett på 700-talet anlagdt benediktinkloster
och som var katedral i biskopsstiftet Western Wessex,
innan biskopssätet 1075 flyttades till Old Sarum. I en
vacker park ligger S. castle, hvaraf en del uppfördes
af W. Raleigh, och nära detsamma ruiner af en borg
från 1100-talet. Latinskola från midten af 1500-talet.
J. F. N.
Sherboro [ʃəbərə], Sherbro, ö vid kusten af
engelska kolonien Sierra Leone, skild från fastlandet
genom ett smalt sund, hvars norra del kallas
Sherbro river. Ön är låg, sumpig och mycket osund.
J. F. N.
Sherbrooke [ʃə’bruk], stad i prov. Quebec (Canada),
vid S:t Francis, biflod till S:t Lawrence,
och vid flera viktiga järnvägslinjer. 16,405
inv. (1911). Ylle- och bomullsfabriker, sågverk och
kvarnar, papperstillverkning och järnindustri.
J. F. N.
Sherbrooke [J§’bruk], viscount, engelsk statsman. Se
L o w e, Robert.
Sheridan [je’ridn], Richard Brinsley B u 11 e r,
engelsk lustspelsförfattare och politiker, f. 30
okt. 1751 i Dublin, d. 7 juli 1816, egnade sig åt
lagfarenheten, men sysslade samtidigt för sitt nöjes
skull med litterärt författarskap, dock utan att
ännu utge något. Under en vistelse i Bath 1770-71
förälskade han sig i den sköna sångerskan Elizabeth
Ann Linléy, dotter till en konN
positör, och rymde med henne under romantiska
omständigheter till Frankrike, där han ingick
äktenskap med henne, som dock erkändes af hennes
familj, först sedan S. 1773 inskrifvits vid Middle
temple. För att försörja sig och hustrun slog han
sig med framgång på dramatiskt författarskap. Hans
första lustspel, The rivals (1775; "Rivalerna", 1856),
hade redan af-gjord framgång, St. Patricks day or
the l scheming lieutenant (s. å.) var en liflig fars,
The duenna (s. å.) en komisk opera, skrifven tills,
med svärfadern. Som hans mästerverk betraktas The
school for scandal (1777 ; "Ta-delskolan", 1789),
ett af de mest berömda och populära lustspelen
i England, hvilket på ett oöf-verträffligt sätt
gisslar tadelsjukan som ett i den fina världen
gängse lyte. Senare skref han farsen The critic
(1779) och tragedien Pizarro (1799). 1776 köpte
S. af Garrick halfva anparten och 1778 resten af
Drury-lane-teatern (se d. o.). Invald i parlamentet
1780, där han liksom Fox tillhörde oppositionen,
förvärfvade han sig snart rykte som utomordentligt
kvick och påpasslig debattör och som en af Englands
förnämsta parlamentariska talare. Särskildt berömda
äro de två tal, i hvilka han (jämte Burke och Fox)
uppträdde som an-klagare mot Warren Hastings (se
Hastings 2). I synnerhet det första (7 febr. 1787),
under hvilket han talade öfver 5 timmar, beskrifves af
samtiden som någonting enastående. Huset uppsköt mötet
för att hinna lugna sig, innan beslut fattades. Efter
whigpartiets fall var S. närmast vilde, men höll
vid flera tillfällen nya och afgörande tal. När
whigpartiet ånyo kom till makten, 1806, utnämndes han
till skattkammarsekreterare och understatssekreterare,
och efter Fox död (s. å.) hade han väntat att bli
partiets ledare, en förhoppning, som dock gick
om intet. Han öfvergaf därefter whigpartiet, och
genom hans inflytande hos prinsen af Wales, hvars
stallbroder S. varit, utestängdes detta parti från
makten, då prinsen 1811 öfvertog regeringen. Hans
sista år fördystrades af ekonomiska bekymmer och
förödmjukelser af allehanda slag. Han förde som
statsman ett dyrbart lefnadssätt, och hans enda
inkomstkälla var Drury-lane-teatern. Detta företag
visade sig under hans händer icke så utmärkt,
som man kunnat vänta. Då han 1812 föll igenom vid
parlamentsvalet, räddade endast döden honom från
bysättningshäktet. Han begrofs med stor prakt i
Westminster abbey. S. är Englands förnämste efter
franskt mönster bildade lustspelsdiktare. Hans skarpa
iakttagelse, osökta handling, lediga dialog och
träffande kvickhet påminna i allt om den världsman
han var, och hans stycken bibehålla något af den
tjuskraft han som människa utöfvade. Enligt Byrons
utsago, som kan tjäna som uttryck för hans landsmäns
beundran, har han skapat tre mästerverk, alla i
sitt slag fulländade: "Rivalerna", "Duennan" och
"Tadelskolän". Se Bränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
