Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Siam ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvit elefant i rödt. – Landsfärgerna äro hvitt och
rödt. – Om flaggan se pl. till art. Flagga.
– Om landets ordnar se art. Ordnar, sp. 838.
Litt.: C. Bock, "Tempel och elefanter" (1885),
Holt S. Hallet, "A thousand miles on an elephant
in the Shan states" (1890), H. Warington Smyth,
"Notes of a journey on the Upper Mehkong, Siam"
(1896) och "Five years in Siam" (1898), E. Young,
"The kingdom of the yellow robe" (s. å.; 3:e
uppl. 1907), J. G. D. Campbell, "S. in the XX:th
century" (1902), A. C. Carter, "The kingdom of
S." (1904, för världsutställningen i S:t Louis),
E. Lunet de Lajonquière, "Le S. et les siamois"
(1906), Dilock, prins af S., "Die landwirtschaft in
Siam" (1908), A. W. Graham, "Siam. A handbook of
practical, commercial, and political information"
(1912; med bibliografi) och Vilhelm, hertig
af Södermanland, "Där solen lyser. Minnen och
anteckningar från en resa i Orienten" (1913).
J. F. N. N. G-e.
Historia. Siameserna l. tai-folket anses ha
framgått ur en folkblandning under den tidigare
medeltiden mellan khmer- och lao-lai-stammar,
tillhörande den mongoliska rasen. Vid vår tidräknings
början uppges S. ha sedan flera årh. lydt under riket
Kambodja, hvarifrån siameserna först på 400-talet
e. Kr. lära ha frigjort sig. Landet kom sedermera
under stark påverkan af indisk kultur, och buddismen
uppges ha införts i S. 638 e. Kr. Under påtryckning
norrifrån af burmanerna flyttade siameserna under
de närmast följande århundradena flera gånger sin
hufvudstad söderut, hvarvid de undanträngde karener
och lao-stammar uppåt bergstrakterna och gjorde rätt
betydande eröfringar på Kambodjas bekostnad. Enligt
en inskrift från 1280-talet härskade då konung
Rama Kamheng från Mekong till Petschaburi och
därifrån utmed Siamesiska viken ned till Ligori
(8° 25’ n. br.); malajiska annaler omtala, att
siameserna framträngt till halföns yttersta spets,
innan malajerna (omkr. 1160) grundlade Singapore. På
1300-talet blef Ajudja (Ajuthia) rikets hufvudstad,
och där anses den förste verkligt siamesiske konungen
öfver hela S., Phra Rama Thibodi, ha residerat. Hans
rike sträckte sig bl. a. till Maulmain (i Nedre
Burma), Tenasserim och hela Malakkahalfön, kanske
äfven till några områden på Java. Framgångsrika
härnadståg företogos mot Kambodja, som under 400 års
växlande strider förlorade flera provinser och alltmer
råkade under siamesiskt inflytande. Under 1400-
och 1500-talen anfölls S. gång på gång af burmaner
från Pegu. De eröfrade 1555 hufvudstaden Ajudja, men
fördrefvos redan 1567 af nationalhjälten Phra Naret,
som sedermera företog lyckliga härnadståg mot Kambodja
och lao-staterna samt äfven segrande inbröt i Pegu.
Under striderna med Pegu hade siameserna fått
hjälp af portugisiska äfventyrare, och européernas
handel på S. låg på 1500-talet helt i portugisernas
händer. På 1600-talet uppträdde holländska köpmän som
portugisernas konkurrenter, och jesuitmissionärer
började predika kristendomen i landet. En grekisk
äfventyrare vid namn Konstantin Faulkon blef
1659 minister hos konung Phra Narai och anordnade
utsändandet till S. af en fransk beskickning på
1680-talet, då äfven en siamesisk
beskickning i Paris uppvaktade Ludvig XIV. Den
franska ambassadens religiösa missionsifver
väckte misstankar i S., och efter Phra Narais död
utbröto inre strider (1688), som ledde till Faulkons
afrättning, förföljelse mot de kristne och afbrott
af all förbindelse med Frankrike. På 1700-talet
utsattes S. ånyo för farliga anfall från Burma;
den burmanske eröfrarkonungen Alompra inbröt 1760
i landet med en stark här, men afled s. å.; hans
efterträdare intog efter två års belägring Ajudja
(1767) och förstörde staden. Burmanerna förjagades
dock redan 1769 af den tappre generalen Phya Takh Sin,
af kinesisk härkomst, hvilken därpå hyllades som
konung af S. och 1772 grundlade den nya hufvudstaden
Bangkok. Hans grymhet stegrades snart till verkligt
vansinne, och han blef 1782 besegrad och dödad af
en annan kraftig general, Phya Chakkri, den ännu
regerande konungaättens stamfader. De närmast följande
konungarna voro vanliga orientaliska despoter och
afhöllo sig på det hela taget från förbindelser
med europeiska stater, ehuru engelsmännen genom
flera beskickningar (Crawfurd 1822, Burney 1826 och
Brooke 1850) sökte åstadkomma traktatskyddad handel
med S. Konung Maha Mongkut (1851–68) var en upplyst
och reformifrande man och gynnade anknytningen af
handelsförbindelser med västerlandet. Med England,
som 1855 sände sir John Bowring på en beskickning
till S., afslöts s. å. ett handelsfördrag, enligt
hvilket bl. a. ett brittiskt konsulat upprättades
i Bangkok. Sedan följde handelsfördrag äfven med
Frankrike (1856), Preussen (1862) och Österrike-Ungern
(1868).
S:s öppnande för den västerländska kulturen och
dess omskapande till en i många afseenden modern
stat skedde under Mongkuts son och efterträdare,
Phra Paramendr Maha Chulalongkorn (1868–1910). Denne
(f. 20 nov. 1853 i Bangkok, d. där 22 okt. 1910) hade
redan under uppväxtåren, trots sin för siamesiska
prinsar traditionella klosteruppfostran, genom
engelska lärare fått kännedom om och intresse
för europeisk kultur, och dessa intryck stärktes
under den resa han 1872, omedelbart före sin
myndighetsförklaring, företog till Indien och
Java. Han afstod genast vid sitt regeringstillträde
från att utkräfva gamla underdånighetsceremonier
af sina undersåtar, proklamerade religionsfrihet
och påbjöd förberedelser för slafveriets
afskaffande. Reformarbetet fortgick sedan oafbrutet
under hela hans regeringstid. Skolor och sjukhus, post
och telegraf inrättades efter europeiskt mönster,
västerländska kapitalister fingo koncession att
anlägga järnvägar. Armén och flottan fingo modern
organisation och utrustning, och 1903 infördes – med
vissa undantag – allmän värnplikt. Om reformarbetets
öfriga former se sp. 317–318. Chulalongkorn lät
flera af sina söner och andra prinsar uppfostras i
Europa (ett par i Danmark, med hvilket land S. genom
Dansk Östasiatisk Kompagni och konungens mångårige
generaladjutant amiral Richelieu, den siamesiska
flottans danskfödde nyskapare, hade lifliga ekonomiska
förbindelser) samt företog själf rundresor i Europa
1897, hvarvid han besökte äfven Stockholm, och
1907. Med Frankrike och England förekommo tidtals
rätt allvarliga gränstvister. Med åberopande af Annams
och Kambodjas gamla rättigheter gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
