Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sibenik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En alldeles ny epok börjades genom fullbordandet
af den Sibiriska järnvägen (se d. o.), som 1903
nådde fram till Stilla hafvet. Emellertid saknar
denna bana så godt som alla bibanor, hvadan dess
betydelse för varutransport är mera inskränkt, än den
behöfde vara. Innan bibanor byggas mot n. och s.,
är det omöjligt att draga nytta af S:s värdefulla
produkter från aflägsnare håll. Sjöfarten är nästan
helt och hållet inskränkt till Stilla hafvets kuster
och endast till sommarmånaderna. I Vladivostok,
som ligger så sydligt som 43° 5’, är hamnen isfri
endast från slutet af april till midten af dec.,
i Nikolajevsk varar sjöfarten från midten af juni
till midten af okt. På norra kusten företas dock
hvarje sommar en del turer till Jenisejs mynning,
ehuru utan större betydelse. Hela sjöfarten på östra
kusten omfattade 1911 725 fartyg om 1,7 mill. ton.
Politisk indelning. S. delas i 10
guvernement, näml Tobolsk och Tomsk i Väst-S.,
Jenisejsk, Irkutsk, Transbaikalien (Zabaikalskaja
oblastj) och Jakutsk i Öst-S, samt Amur,
Kustprovinsen, Norra Sachalin och Kamtjatka i det
östra kustområdet. Förr voro dessa guvernement
sammanförda till tre generalguvernement, Väst-S.,
Öst-S, och Amur, men detta är nu ändradt.
Historia. S., som enligt fornfyndens vittnesbörd var
bebodt redan under stenåldern, har haft en ganska
rikt utvecklad bronsålder, särdeles i v., där guldet
länge varit kändt och eftersökt. De af Herodotos
omnämnda "guldvaktande griparna" stå sannolikt
i något samband med guldgrufvor i Ural eller
Altai. Några af samme historieskrifvare nämnda folk,
såsom argippaier och issedoner, äro troligen att söka
där (vid floden Isset, i bergslagen ö. om Ural). I
södra S. ha funnits hemlighetsfulla inskrifter
och hällristningar (se Sibiriska inskrifter). Med
bulgarernas rike vid Kama har S. sannolikt stått i
förbindelse och var kanske fordom ej alldeles okändt
i Norden (Biarmia ulterior hos Saxo?). Sedan Novgorod
från Vjatka slagit under sig handeln mellan Dvina
och Volga, idkade dess vidtfarande köpmän handel
äfven med S. Där hade emellertid ej obetydande
turkiska stamriken uppstått, hvilka förstördes af
mongolerna. Under de omhvälfningar, som Timurs
uppträdande framkallade i Gyllene horden, flydde en
mongolisk furste till Sibir (1406), hvilket namn i
detta sammanhang första gången förekommer i de ryska
annalerna. Hufvudstad i detta rike var först Tiumen,
men flyttades omkr. 1500 till den nyanlagda staden
Sibir l. Isker vid Irtysj. Emellertid ryckte ryska
väldet allt längre mot ö. Ivan IV den förskräcklige
eröfrade kanatet Kazan (1552) och Astrahan (1554)
och flyttade därmed sitt rikes gräns till Ural, hvars
malmtillgångar, enligt tsarens privilegium, bröderna
Stroganov började göra sig till godo. Till skydd för
sina anläggningar emot tatarerna i Sibir anställde
de trupper under befäl af en flyktig kosackhöfding
Jermak Timofejevitj (se d. o.), och denne eröfrade
1583 staden Sibir samt lade hela det vidsträckta
tatarriket under tsarens välde. Tobolsk grundlades
1587, och efter de stora vattenvägarna framryckte
nu ryssarna snabbt mot ö., särskildt lockade af den
vinstgifvande jakten (sobel). 1604 anlades Tomsk, sex
år senare stod man vid Jenisej, där först staden
Turuchansk grundlades, sedan Jenisejsk (1619)
och Krasnojarsk (1627). Samma år nåddes Lena,
vid hvilken Jakutsk anlades 1632. Slutligen
framträngde Ivan Moskvitin till Ochotska hafvet
(1639), sålunda icke fullt 60 år, sedan Ural först
öfvergåtts. Samtidigt hade från denna östliga
hufvudväg upptäckts- och eröfringståg gjorts mot
såväl n. som s. På den förra vägen nådde man till
Ishafvets strand. Utefter denna seglade kosacken
Simeon Desjnev (1648) från Kolyma genom Berings sund
till Anadyr. Andra äfventyrare styrde kosan åt s.,
och Fedor Baikov trängde 1654 till Saisan-nor och kom
därifrån fram till Kina. Vid midten af 1600-talet
ryckte ryssarna fram mot Amurfloden, som Jerofej
Chabarov följde ända till mynningen (1649). Alla
dessa områden lades under ryskt herravälde,
hvilket gick så mycket lättare, som mandsjuerna,
Amurlandets forna egare, nyss förut eröfrat Kina
(1643), hvarigenom deras eget land blifvit delvis
folktomt. Emellertid kunde Kinas kejsare ej likgiltigt
se, hur hans gamla fädernesland blef främlingars
byte, och hans makt var stor nog att inge ryssarna
respekt. Det kom sålunda till en gränsreglering
genom fördraget i Nertjinsk (1689), enligt hvilket
Jablonoibergen bestämdes som gräns och ryssarna alltså
utestängdes från Amurbäckenet. I slutet på 1600-
och början af 1700-talet sammanknöts Kamtjatka med
det rysk-asiatiska väldet. Gränsfördraget af 1689
blef i det hela bestående till 1850-talet. 1849
hissade en rysk kapten ryska flaggan i området
vid Amurs mynning, 1850 anlades Nikolajevsk,
och ett år senare förklarades giljakerna för ryska
undersåtar. Då kineserna ej hade möjlighet att motstå
den ryske generalguvernören Muravievs (se Muraviev 8)
energiska uppträdande, blefvo de nödgade att genom
fördraget i Aigun (28 maj 1858) afstå hela Amurlandet
till Ryssland. 1875 tvangs Japan att lämna södra
delen af Sachalin till Ryssland mot erhållande af
de föga värdefulla Kurilerna Emellertid har Japan i
freden 1905 återtagit södra Sachalin. – Om Rysslands
försök att utvidga sitt sibiriska välde med delar af
Mandschuriet se d. o.
I S:s inre utveckling har deportationen dit haft en
viss, sannolikt öfverdrifven betydelse.
 |
| Fig. 4. Aleksandrevskij-centralfängelset i östra Sibirien. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
