Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sicilien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utveckling. Tolerans rådde, såväl romerska och grekiska
katoliker som araber och judar fingo utan intrång
förrätta sin religionsutöfning. Efter Rogers sons,
Vilhelm den godes, död 1089 utbröto arfsstrider
mellan den af sicilianerna understödde Tankred (se
d. o. 3), Roger II:s broders naturlige son, som 1190
kröntes till konung, och tysk-romerske kejsaren
Henrik VI af Hohenstaufen (se Henrik, sp. 453),
förmäld med Rogers dotter Konstantia. Henrik lyckades
efter Tankreds död 1194 göra sig till herre öfver
ön. Han efterträddes af sin treårige son Fredrik
II (1197–1250), sedan 1212 tysk konung och sedan
1216 kejsare (se Fredrik, sp. 1300–03), under hvars
regering italienskan blef S:s officiella språk. Efter
Fredriks son Konrad IV:s död, 1254, styrdes S. af
Fredrik II:s naturlige son konung Manfred (se denne),
som 1266 stupade i strid med hertig Karl af Anjou (se
Karl, sp. 1025), åt hvilken Hohenstaufernas fiende
påfven Urban IV skänkt S. och som 1268 slog Konrads
son Konradin (se denne), den siste Hohenstaufern,
som med vapenmakt sökt vinna sitt fädernerike. Karls
och fransmännens förtryck dref befolkningen 1282
till en resning, den s. k. sicilianska aftonsången
(se d. o.), som gjorde slut på deras välde. Men
fastlandsdelen, Neapel, kunde Karl behålla. S:s
krona öfvergick s. å. till konung Peter III af
Aragonien, som genom sitt gifte med Manfreds dotter
ärft Hohenstaufernas rätt. Aragoniens och Neapels
härskare stredo om besittningen af ön till 1302, då de
senare måste uppge sina anspråk. Under den följande
tiden var S. dels förenadt med Aragonien, dels ett
själfständigt rike under en aragonsk furste, tills
det under Alfons V af Aragonien (1442–58), som eröfrat
Neapel, förenades med detta rike. Efter Ferdinands af
Aragonien eröfring af Neapel 1504 förenades Neapel
och S. till ett af vicekonungen styrdt spanskt
lydrike. Under spanska väldet gick S. tillbaka; ej
ens för handelsherraväldet öfver Medelhafvet synes
det ha spelat någon större roll. Adeln drogs af de
spanske konungarna till hofvet i Madrid. Befolkningen
trädde i allt större beroende af katolska kyrkan och
dess många kloster. Endast i några få städer förefanns
tecken till ett svagt ekonomiskt lif. Frankrike gjorde
1674–78 ett försök att skaffa sig herraväldet öfver
S. Messina, missnöjdt med, att Spanien undertryckte
dess gamla kommunala själfstyrelse, ställde sig
under franskt skydd. Franska flottan under Duquesne
behärskade farvattnen kring S., men på grund af det
stora krigets utgång i öfrigt kunde Frankrike ej
genomföra den stora planen.
Genom Utrechtfreden 1713 öfvergick S. till Savojen,
men lämnades redan 1720 af denna stat till Österrike,
från hvilket spanjorerna eröfrade ön 1734. För en
sidogren af de spanske Bourbonerna upprättades
1735 konungariket Bägge Sicilierna (se Neapel,
sp. 656). Genom fransmännens invasion i Neapel
1799 åstadkoms en skilsmässa mellan monarkiens
hufvudområden. Till S. drog sig den bourbonska
dynastien tillbaka, liksom 1805, då den af Napoleon
förklarats afsatt. Under engelsmännens skydd regerade
Bourbonerna på ön, där de af sina skyddsherrar
tvungos att 1812 utfärda en liberal författning,
som dock återkallades 1815. 1816 återvände dynastien
till fastlandet, och
konungariket Bägge Sicilierna återupprättades, hvarvid
S. förlorade den själfständiga ställning, det dittills
intagit. 1820 utbröt revolution på S. De revolutionäre
åsyftade ej blott att framtvinga en författning,
utan synas äfven ha önskat åstadkomma en friare
ställning för S. inom konungariket genom en särskild
representation för ön. Revolutionen undertrycktes,
men oroligheterna fortforo och togo sig uttryck i
sammansvärjningar 1822, 1823 och 1825, som åsyftade
att tillintetgöra de "främmande trupperna" och
återupprätta den egna författningen. Motsättningen
mellan liberalerna i Neapel och sicilianarna, som
främst sträfvade efter utvidgad själfstyrelse,
kunde den absolutistiska regeringen begagna för
sina syften. I jan. 1848 utbröt ånyo uppror,
åsyftande eget parlament för S. och återinförande
af 1812 års författning. Förgäfves sökte regeringen
tillfredsställa folket genom att utfärda edikt rörande
utvidgad fri kommunalförvaltning och pressfrihet. I
den författning, som utfärdades för hela konungariket
i febr. 1848, utlofvades för S. eget parlament med
rätt att behandla vissa inre angelägenheter. Dessa
medgifvanden tillfredsställde ej de revolutionäre
ledarna, som fordrade egen författning och eget
parlament. Det parlament, som sammanträdt på ön,
förklarade i april 1848 bourbonska konungaätten
afsatt. Vid val af ny monark tvekade man mellan
en toskansk och en sardinsk prins; slutligen
valdes hertigen af Genua, son till Karl Albert
af Sardinien, men han vägrade i aug. att mottaga
kronan. Neapolitanska trupper besatte ön och lyckades
slutligen besegra resningen. Regeringens löften
om konstitution, amnesti, vicekonungadöme höllos
ej. I maj 1849 var den neapolitanska absolutismen
återställd på S. Ny fart tog frihetsrörelsen genom
kriget 1859 mellan Österrike och Sardinien. Sedan en
resning utbrutit på S., fick denna i Garibaldi, som
med tusen frivilliga i maj 1860 landsteg i Marsala,
en betydande ledare; hela ön behärskades inom ett par
månader af honom och hans anhängare. 1860 förenades
S. med det nyskapade konungariket Italien, hvaraf det
numera utgör en provins. De sociala förhållandena
på ön, storgodsväsendet och landtbefolkningens nöd
ledde 1893 till ett blodigt uppror. En egendomlig
social företeelse är den beryktade mafian (se d. o.).
Litt.: "Archivio storico Siciliano" fr. 1873,
"Documenti per servire alla storia di Sicilia"
fr. 1879, "Croniche Siciliane dei secoli 13, 14,
15" (utg. af Giovanni 1865). – Freeman, "History of
Sicily" (4 bd, 1891–94), Holm, "Geschichte Siziliens
im altertum" (3 bd, 1870–98), Pais, "Storia della
Sicilia e della Magna Grecia" (1894), Amari,
"Storia dei musulmani di Sicilia" (3 bd, 1854–72)
och "Biblioteca Arabo-Sicula" (1880–89), Chalandon,
"Histoire de la domination normande en Italie
et en Sicile" (1907), Caspar, "Roger II und die
gründung der normannisch-sizilischen monarchie"
(1904), Winckelmann, "Kaiser Friedrich II" (2 bd,
1889–97), Amari, "La guerra del Vespro siciliano"
(9:e uppl. 1886), Cartellieri, "Peter von Aragon
und die sizilianische vesper" (1904), Rohde, "Der
kampf um Sizilien in den jahren 1291–1302" (1913),
Colletta, "Storia del reame Napoli dal 1734 al 1825"
(1905), Sanzone, "La rivoluzione del 1820 in Sizilia"
(1888), Guardione,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
