Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sickingia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidenväfnader i Kina; omkr. 300 f. Kr. öfverfördes
sidenfabrikationen till Japan och spred sig därifrån
till södra och västra Asien. Omkr. år 550, samtidigt
med silkesodlingens införande i Europa, grundlades
en sidenindustri i grekiska kejsardömet; redan
långt förut hade dock på ön Kos tillverkats ett
slags lätta sidenväfnader (se Koiska tyger). Af
araberna, som utvecklade sidentillverkningen
genom att använda nya mönster och färger, infördes
denna tillverkning i Spanien, hvarefter den under
korstågens tid spred sig till Italien. I Venezia,
Genua, Florens och Milano samt på Sicilien drefs
under medeltiden betydande handel med sidenvaror. I
Tyskland lärde man på grund af handelsförbindelser
med folken vid Svarta hafvet tidigt känna sidenets
användning och produktion, hvarför äfven stora
manufakturer uppblomstrade i Augsburg, Mainz
och Nürnberg mot slutet af medeltiden. 1480
anlades ett sidenväfveri i Tours af Ludvig XI, och
omkr. 1520 upprättades fabriker i Lyon. Genom det
kraftiga sätt, hvarpå Colbert, Ludvig XIV:s bekante
minister, främjade franska sidenindustrien, ansågs
denna redan under 1600-talet som den förnämsta i
Europa. Under Nederländska frihetskriget (1572–1648)
invandrade flamska sidenväfvare till England,
och efter Nantesiska ediktets upphäfvande (1685)
spreds den franska sidenindustrien af landsflyktiga
hugenotter till Preussen, Schweiz, Skandinavien
och Ryssland. Frankrike, som 1884 hade omkr. 94,000
sidenväfstolar i verksamhet, intar dock ännu främsta
platsen bland sidenproducerande stater i Europa. I
Förenta staterna, där den första sidenfabriken
anlades så sent som 1810 och där sidenindustrien
först på 1840-talet fick någon nämnvärd betydelse,
tog denna industri under skydd af höga importtullar
väldig lyftning, så att den vid slutet af 1890-talet
öfversteg Frankrikes. 1883 var tillverkningsvärdet
af siden i de olika länderna följande: Frankrike
319 mill. kr., Tyskland 169, Förenta staterna 131,
Storbritannien 93, Schweiz 66, Ryssland 60, Österrike
45, Italien 45, Spanien 19, öfriga länder 63.
1909 var råsilkesförbrukningen inom de olika
länderna följande: Förenta staterna 9,296,000 kg.,
Frankrike 4,367,000, Tyskland 3,509,000, Schweiz
1,629,000, Ryssland 1,316,000, Italien 1,162,000,
Österrike-Ungern 789,000, England 654,000, Spanien
130,000, öfriga länder 1,341,000.
Af ofvan anförda tillverkningsvärden och
råsilkesvikter kan man visserligen icke draga
några exakta jämförelser mellan de olika ländernas
utveckling på ifrågavarande område, emedan
förbrukningstalen icke alltid afse råmaterial af
samma värde och de tillverkade väfnadernas värden i
hög grad påverkas äfven af olika tillverkningsmetoder
och väfnadsarter – släta och fasonerade, mer eller
mindre konstnärliga mönster o. d. –, men de ge dock
en föreställning om, huruledes Förenta staterna gått
med jättesteg förbi och hur Tyskland alltmer närmar
sig Frankrikes tillverkningsmängd.
I Förenta staterna var tillverkningsvärdet inom
sidenindustrien 1909 nära 170 mill. doll.; därjämte
importerades sidenvaror till högst betydande belopp:
1912 för 27,2 mill. doll. (däraf dock 4,3 mill. för
konstsiden). Frankrikes export af sidenvaror
uppskattades vid 1900-talets början till närmare 280
mill. frcs per år, men har sedan nedgått till 218,6
mill. frcs 1911. Dess sidenimport har under senaste
tid uppgått till ungefär 60 mill. frcs pr år. Tyskland
exporterade 1909 för 175,7 mill. mark sidenvaror
och importerade for 69,5 mill. För Italien uppgick
exportöfverskottet s. å. till 44,8 mill. lire. Schweiz
exporterar sidenvaror för mer än 200 mill. frcs,
medan motsvarande import uppgår till omkr. 20
mill. frcs. Till Österrike-Ungern importerades 1909
sidenvaror för 47,7 mill. kronen, men exporterades
för blott 19,2 mill. England importerade hel- och
halfsidenfabrikat 1912 för 13,6 mill. pd st., medan
det exporterade sådana för endast 1,8 mill. Äfven
i Spanien, Ryssland, Belgien och Nederländerna
idkas sidentillverkning, fastän den icke på långt
när utfyller resp. länders förbrukning. I Japan
är sidenindustrien synnerligen liflig; förutom den
mängd siden, som förbrukas inom landet, exporterades
därifrån 1909 sidenvaror för 32,7 mill. yen. Importen
dit är högst obetydlig. I Kina är sidentillverkningen,
fastän den alltjämt hufvudsakligen bedrifves som
hemindustri, mycket betydande.
Hufvudorter för sidentillverkning i Europa äro: i
Frankrike Lyon, Paris, S:t Étienne, Nîmes, Avignon,
Tours; i Tyskland Krefeld, Annaberg i Sachsen,
Augsburg samt Berlin och Elberfeld (de båda sistnämnda
hufvudsakligen för billigare och halfsidenvaror); i
Storbritannien Macclesfield, Manchester, Glasgow och
Dublin; i Schweiz Zürich och Basel; i Italien Como,
Genua, Venezia m. fl. st.
I Sverige erhöll holländaren Jakob van Utenhoven
1649 privilegium på anläggning af ett sidenväfveri
och fick därtill ett statsunderstöd af 17,000
rdr. Företaget ville dock icke lyckas, lika litet
som de försök, hvilka under följande årtionden
gjordes af Karl Godefroi, Arnold Ziese och Didrik
Blom. Först med Jonas Alströmer erhöll den svenska
sidenindustrien någon större utveckling, och
1762 räknade man i Stockholm 882 väfstolar med
1,914 arbetare. Redan 1767 hade dock stolarnas
antal nedgått till 221, och personalen utgjordes
blott af 519 man. 1818 funnos inom riket 46 siden-
och halfsidenfabriker, hvilkas tillverkningsvärde
belöpte sig till 475,784 rdr. 1850 återstodo endast 16
sidenfabriker, af hvilka åtminstone 15 voro belägna
i Stockholm, men tillverkningen hade då ökats till
omkr. 1 1/4 mill. rdr. Under tiden 1850–75 höll sig
sidenindustrien i Sverige ganska högt uppe med ett
tillverkningsvärde af omkr. 1 mill. kr. per år, men
därefter har den varit i jämnt sjunkande, så att den
(inklusive värdet för sidenband) 1912 belöpte sig till
blott 113,295 kr. Importen har i stället varit jämnt
stigande och uppsick 1911 till 231,439 kg. med ett
värde af 7,591,377 kr. Aret därpå var den något lägre,
215,931 kg., med 6,631,388 kr. värde. Sveriges export
af sidenväfnader har naturligtvis aldrig kunnat uppnå
någon större betydenhet, ehuru den under en följd af
år på 1880- och 1890-talen öfversteg 2,400 kg. pr år
med ett värde af i rundt tal 150,000 kr. Nu är den
högst obetydlig (1901–12 i genomsnitt 476 kg. per
år, med värde af omkr. 27,000 kr.), men så har ända
från 1871 sidenfabrikationen bedrifvits af endast
två firmor, Casparsson & Schmidt och K. A. Almgren
(se denne) i Stockholm. Sedan den förstnämnda 1904
nedlade sitt då jämnt hundraåriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
