- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
375-376

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidensars ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som förenar sig med giftets toxofora grupp. Därigenom
förhindras den förra gruppen att utöfva sin
vanliga funktion, som skulle bestå i bindandet af
näringsämnenas molekyler, hvarigenom dessa ämnens
tillgodogörande för kroppen skulle inledas. Såsom
onyttiga för kroppen skulle sagda vid gift bundna
grupper afstötas, hvarefter en regeneration af
liknande grupper skulle ega rum och detta till
öfverflöd, så att en massa dylika sidokedjor
(receptorer), som egde förmågan att binda gift,
skulle af söndras och föras till blodbanan. Dessa
med blodet kringförda receptorer ha fortfarande
förmågan att binda giftmolekyler och oskadliggöra
dessa; de utgöra antitoxin. Som häraf synes,
utgör Ehrlichs sidokedjeteori endast ett
tämligen groft föreställningssätt ang. de olika
reagerande ämnenas inbördes förhållande. Detta
föreställningssätt har vidare utbildats för
åskådliggörande af andra inom serologien behandlade
ämnens egenskaper, och en mot detsamma svarande
vidlyftig nomenklatur har utbildats. På grund af
Ehrlichs stora inflytande, särskildt i Tyskland,
har detta något artificiella system vanligen
lagts till grund för undervisningen i serologi.
S. A-s.

Sidoklys, skpsb. Se Klys.

Sidoknopp, bot. Se Knopp.

Sidokölsvin l Systerkölsvin, skpsb. Se Kölsvin.

Sidolanterna, sjöv. Se Lanterna. Seglande
fartyg föra på väg endast dessa lanternor, lysande
från rätt för-ut till 2 streck akter om tvärs. H. W-l.

Sidolinjen. 1. I fråga om släktskap, antingen
en persons anförvanter, som äro förbundna med
honom genom sidosläktskap (se Led 2), eller ock
afkomlingar af oäkta börd. I denna senare mening
talar man exempelvis om ättlingar af ett furstehus
på sidolinjen. – 2. Zool. Se Fiskar, sp. 413.

Sidoljud, fonet. Se Lateraler.

Sidolutande vattenfall. Se Hydrogeologi,
sp. 1456.

Sidomorän, geol. Se Glaciärer, sp. 1245.

Sidon (hebr. Sidon, sannolikt «fiskstaden», eller härledt
af gudanamnet Sid), den äldsta staden i det forna
Fenicien, på en udde vid Medelhafvet, något östligare
än det nuv. Saida (se d. o. 1). Denna stad, som gaf
upphofvet till flera feniciska kolonier, bl. a. Hippo
och Kartago, var länge den mest betydande orten i hela
landet, tills slutligen Tyrus gjorde sin öfvermakt
gällande.

illustration placeholder
Fig. 1. Mynt från Sidon.


Redan på Homeros’ tid var S. bekant för sin
konstflit samt för sin handel med purpurfärg, bärnsten
och glas. 722 f. Kr. gaf staden sig åt den assyriske
konungen Salmaneser samt lydde sedan under Babylon
och under Persien, tills den 351 f. Kr. ödelades på
grund af ett uppror. Åter uppbyggd, underkastade sig
staden Alexander den store, kom därefter under Egypten
och föll slutligen i romarnas händer. Kristendomen
infördes mycket tidigt (jfr Apg. 27: 3), och 325
bevistade en biskop från S. kyrkomötet i Nicea. I
S:s omgifningar finnas många klippgrafvar, de
förnämsta s. ö. om det nuv. Saida, från hvilka 17
sarkofager, skulpturverk och målningar 1889 förts
till kejs. museet i Konstantinopel; två
sidoniska konungars sarkofager: Eschmunazars (1855,
i Louvre) och Tabniths (i Konstantinopel). ega viktiga
feniciska inskrifter.

illustration placeholder
Fig. 2. Marmorvas från Sidon (nu i Berlin).


1904 utgräfdes en timmes väg n. om S. ett feniciskt tempel;
på ett sydligare, närmare S. beläget ställe ha många
Astartefigurer blifvit funna. Se Eiselen, «S.» (1907).
(J. F. N.)

Sidonal, kem. Se Kinasyra, sp. 79.

Sidonia, astron., en af småplaneterna.

Sidoniaorden. Se Ordnar (Sachsen), sp. 837,

Sidonius Apollinaris (rättare Apollinaris Sidonius),
Caius Sollius, gallisk retor, skriftställare
och biskop, hette eg. Caius Sollius Modestus
Apollinaris,
f. omkr. 430 i Lyon, d. möjligen
481 (enl. andra 479, 487 eller 488), var son och
sonson till riksståthållare i Gallien (præfectus
prætorio Galliarum). Han fick en i alla afseenden
vårdad uppfostran både på gymnastiksalen och i
grammatik- och retorsskolor, som då blomstrade i
det romaniserade södra Gallien; denna uppfostran
lämnade alldeles karaktären ur räkningen och bestod
mest i meddelandet af färdighet att med lätthet
behandla latinska språket i prosans och poesiens alla
konstformer. S. blef gift med Papianilla, dotter till
Avitus, då konsul och 455-456 romersk kejsare. Han
följde sin svärfader till Rom och fägnade honom 1
januari med en panegyrik. Men då Avitus störtats af
Ricimer och Majorianus (se d. o.), hälsade S. den
nye kejsaren med en ny panegyrik och fick en staty i
Rom samt titel af comes (se d. o.). Äfven en annan
af Ricimers skuggkejsare, Anthemius, fick i S. en
panegyriker, som han belönade med att göra S. till
stadsprefekt, patricius och senator. År 472 blef
S., som i sina dikter visade sig mera som hedning
än kristen, biskop i Arverna (Clermont-Ferrand). Då
goterna 474 intogo staden, fängslades han, men fann
nåd hos den gotiske konungen Eurik, som återgaf
honom hans stift. De skrifter, som finnas kvar af
S., äro panegyriker (i hvilka Statius, Ausonius och
Claudianus fått släppa till många fjädrar), nio böcker
bref, där S. visar sig som den svage, godmodige och
lefnadsglade man, som han var. Den hufvudsakliga
betydelsen för oss af dessa skrifter är, att man
i dem kan följa det märkvärdiga historiska skede,
under hvilket germanerna romaniserades. Somliga ha
tillskrifvit honom författarskapet till Pervigilium
Veneris
(se Pervigilium). Bästa uppl. af hans
arbeten finnes i «Monumenta Germaniæ historica»
(1887) samt hos Migne, «Patrologia» (se Migne). Jfr
Arnold i Haucks «Realencyklopædie für protestantische

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free