Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidoparallax ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den oduglige Sigismund Báthory (se
Báthory 6) 1598 utbytt landet mot Oppeln
och Ratibor och den kejserlige fältöfversten
Basta tagit det i besittning, frigjordes det 1605
af Stefan Bocskay (se d. o.) med hjälp af
det i striderna med Österrike lifligt intresserade
Turkiet. Bethlen Gábor, furste af S. 1613–29,
bibehöll genom kraftigt uppträdande sitt
oberoende såväl af Österrike som af Porten. Hans
politik följdes med framgång af Georg
Rákóczi (1630–48), som i förbund med svenskarna
en tid bekrigade kejsaren (se Rákóczi 1), men
sonen, Georg Rákóczi II (1648–60),
framkallade åter allmän förvirring, då han som
svenskarnas bundsförvant kastade sig in i krig med
Polen (1657; se Rákóczi 2) och nödgades
slutligen fly ur landet undan turkarna. Af fruktan för
dessa sina fiender närmade S:s ständer sig till Österrike,
med hvilket de under den oduglige fursten
Mikael Apafi (se Apafi 2) efter turkarnas
nederlag framför Wien och i Ungern omsider slöto
en öfverenskommelse om landets besättande med
österrikiska trupper (fördraget i Blasendorf 1687).
Därvid utverkade dock S. sig fri religionsöfning för
de inom detsamma talrikt förekommande lutheranerna
och kalvinisterna och gemensamma privilegier
för dess tre hufvudnationaliteter, ungrare, szekler
och tyskar. Mikael Apafi afsade sig 1697 sina
anspråk på furstevärdigheten, och genom freden
i Karlowitz (1699) nödgades Porten erkänna
Ungerns och S:s förening under Österrikes öfverhöghet.
Det af Frans Rákóczi II 1704–11
ledda upproret i Ungern och S. medförde ingen
förändring i det senares förhållanden (se
Rákóczi 3). Af Maria Teresia upphöjdes det till
storfurstendöme 1765. Josef II upphäfde ”de tre
nationernas” privilegier och föranledde genom sina
förhastade reformer ett uppror af de rumänske
bönderna 1784. Efter upprorets kufvande
återställde Leopold II den gamla ordningen i landet.
Under 1800-talets första årtionden framställde S:s
ständer gång på gång kraf på liberala reformer,
rumänerna ville bli erkända som en ”fjärde
nation”, ungrare och szekler påyrkade union med
Ungern. En sådan kom till stånd under 1848 års
folkrörelser, men då rumänerna ej lyckades bli
erkända som ”fjärde nation”, grepo de till vapen
mot ungrarna och hjälpte den österrikiske
generalen Puchner att återställa kejsarens myndighet
i S. Landet återeröfrades åt Ungern af Bem,
men han förjagades febr. 1849 af ryska trupper.
Genom riksförfattningen af 4 mars 1849 förklarades
S. för ett österrikiskt ”kronland” och miste
s. å. sin på de tre nationernas autonomi grundade
författning. Denna återställdes genom
patentet af 20 okt. 1860, och 1863 sammanträdde
en siebenbürgsk landtdag i Hermannstadt. Sedan
vallagen 1865 ändrats till ungrarnas och szeklernas
förmån, uttalade sig landtdagen för union med
Ungern, och denna proklamerades genom ett
reskript af 17 febr. 1867, hvarpå den siebenbürgska
landtdagen (juni s. å.) upphäfdes. Landet
indelades 1868 i 15 komitat och förlorade
under den följande tiden allt flera af sina
historiska särinstitutioner. Magyariseringen gick främst
ut öfver sachsarna, men då den började hårdt drabba
äfven rumänerna, grepo dessa till en energisk
opposition, hvilken nödgade regeringen i Budapest
att från 1900-talets början något mildra sin
ungerska uniformitetspolitik. Rumänernas inflytande
i S. har under de senare årtiondena växt
i jämbredd med deras stigande numerär och raska
ekonomiska utveckling. Konungariket Rumäniens
nationalister ha också betraktat S. som ett
rumänskt ”irredentaland”, och deras sträfvanden att
införlifva det med Rumänien utgjorde en af
hufvudfaktorerna vid Rumäniens ingripande i
Världskriget (aug. 1916), då S. genast blef
krigsskådeplats. Litt.: A. Szilagyi, S:s historia (på
ungerska, 2 bd, 1866), Maurer, ”Die
besitzergreifung S:s” (1875), F. v. Zieglauer, ”Die
politische reformbewegung in S. zur zeit Josephs II.
und Leopolds II.” (1885), F. Teutsch,
”Geschichte der Siebenbürger sachsen” (3:e uppl.,
2 bd 1899), N. Iorga, ”Histoire des romains de
Transylvanie et de Hongrie” (Bukarest 1916),
samt under Rákóczi 1–3 anförd litteratur.
(V. S–g.)
Siebenbürgens malmberg [sīb-; ung. Érczhegy-ség]
kallas sydöstra delen af Siebenbürgens västra
kantberg (jfr Karpaterna, sp. 1147) mellan
Maros och Aranyos. De utgöra en labyrint af små
berg och kullar, skilda af klyftliknande dalar,
och bestå af tertiära vulkankäglor, omväxlande med
kalkklippor. Endast några få höjder nå öfver 1,000
m.; den högsta, Dimboj, är 1,371 m. De äro mellersta
Europas rikaste guldberg, om än många gamla grufvor
nu börja utsina. De f. n. mest gifvande grufvorna
ligga vid Brád (vid Hvita Körös). De lämnade
1884–1904 12,600 kg. guld, hvaraf 1,219 kg. för
1904. Sedermera sjönk produktionen till 1,105
kg. 1909. Hela guldproduktionen inom S. var 1904
2,300 kg., men växlingarna mellan olika år äro ganska
stora. Hela bergsområdet har omkr. 200,000 inv. på
4,300 kvkm. Dessa lefva i mycket eländiga ekonomiska
förhållanden. Litt.: Wachner, "Das siebenbürgische
Erzgebirge" (i "Geographische zeitschrift", 1910).
J. F. N.
Siebenbürgska Karpaterna [sīben-]. Se Karpaterna,
sp. 1146.
Siebenbürgska militärgränsområdet [sīben-]. Se
Militärgränsen.
Siebendörfer [sīben-]. Se Hosszúfalu.
Siebengebirge [sībenge-; ty., "de sju bergen"],
berggrupp i preussiska reg.-omr. Köln, Rhenprovinsen,
sträcker sig från Sieg söderut längs högra
Rhenstranden (se fig. å sp. 385–386). S., den
nordvästra förgreningen af Westerwald, upptar en
yta af omkr. 55 kvkm. Det har fått sitt namn af 7
högre toppar: Grosse Ölberg (464 m.), Löwenburg
(459 m.), Lohrberg (440 m.), Nonnenstromberg (337
m.), Petersberg (334 m.), Wolkenburg (328 m.) och
Drachenfels (325 m.). Bergen bestå af basalt,
dolerit och trakyt. Trakten är rik på naturskönhet
och historiska minnesmärken, bland hvilka må
nämnas borgruinerna på det brant i Rhen stupande
Drachenfels (se d. o. med fig.) och på Wolkenburg.
(J. F. N).
Sieben kurfürsten [siben], bergkam. Se Churfirsten.
Sieber [sib-], Franz Wilhelm, bömisk botanisk resande,
f. 30 mars 1789 i Prag, d. där 17 dec. 1844, var
först arkitekt och ingenjör, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
