Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 393-394 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Siebs ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Martinprocessen (se d. o.), grundad på bröderna
Wilhelm och Friedrich Siemens’ insatser i fråga
om tillämpningen af den regenerativa ugnsprincipen
i den af de franske uppfinnarna Martin genomförda
götjärnsprocessen.

Siemens’ ozonisator [sim-], fys. Se Ozonisator.

Siemens’ process [sim-], en i England skapad benämning
på metoden att på elektrolytisk väg utfälla guld ur
lösningar, beredda genom guldmalmens extraktion med
cyankalium. Jfr Elektrometallurgi och Guld,
sp. 581.

Siemens’ regenerativa ugn [sim-]. Se Regenerator.

Siemens’ regenerator [sim-]. Se Regenerator.

Siemens-Schuckert-werke [sim-]. Se
Elektroteknisk industri och Schuckert.

Siemens’ vattenpyrometer [sim-], fys.
Se Termometer och Vattenpyrometer.

Siemens’ volframrör [sim-]. Se Röntgenrör, sp. 178.

Siemens-värme [sim-], fys., en märkbar
värmeutveckling, som, om de båda beläggen af
en kondensator (se d. o.) förenas med polerna
till en växelströmkälla, uppkommer vid många
dielektriska ämnen (se Dielektricitetskonstant och
Dielektrisk). Denna värmeutveckling är mycket
större än den, som på grund af ämnets elektriska
ledningsförmåga svarar emot det Joulska värmet
jfr Galvanisk ström, sp. 660). Den per tidsenhet
utvecklade värmemängden uppges af de fleste forskare
vara proportionell mot kvadraten på den effektiva
spänningen, men vissa forskare ha dock funnit äfven
andra relationer. Ju större växelströmmens periodtal
är, desto större blir den utvecklade värmemängden.
T. E. A.

Siemering [sim-], Leopold Rudolf, tysk
skulptör, f. 1835 i Königsberg, d. 1905 i Berlin,
började som handtverkare, studerade i sin födelsestad
och för Blåser i Berlin, där han förblef bosatt.

Han väckte uppseende genom Penelope (1860) och genom
täflingsskiss till Schillermonument (1863; R. Begas
segrade i täflingen), utförde monumentalverk,
utmärkta för sund, kraftig realism: Vilhelm
I, sittande staty i marmor (börsen i Berlin),
Leibniz (vet. akad. i Budapest), en genialisk
skiss till Goethemonument för Berlin (1872),
som ej blef antagen, lika litet som skissen till
Lessingmo-nument (dithörande statyett af Lessing i
brons 1886, i Berlins Nationalgalleri), Fredrik II
(i Marienburg 1877), staty af ögonläkaren Gräfe
(med reliefer i polykrom behandling, 1882, vid
kliniken Charitè i Berlin), Luthermonumenlet i
Eisleben (1883), Krigsmonumentet i Leipzig (1888,
med präktiga ryttarstatyer af Bismarck, Moltke och
bilden af Germania, se d. o. med fig.), den heliga
Gertraud (grupp på Gertraudenbrücke i Berlin, 1896),
kejsar Vilhelm (staty i Ruhmeshalle, Berlin,
s. å., andra i Magdeburg 1897 och i Siegesallé i
Berlin 1901), ett monument öfver Haydn, Mozart och
Beethoven i Thiergarten i Berlin (marmor 1904),
Bismarck (Bielefeld, s. å.), H. von Treitschke
(framställd talande från katedern, utst. 1904,
utanför universitetet i Berlin), och det kolossala,
figurrika Washingtonmonumentet i Philadelphia (utfördt
efter internationell täflan, fullbordadt 1897). S. var
professor och medlem af Berlinakademiens senat. Jfr
monografi af A. Daun (1906) och G. Brandes i «Samlede
skrifter» (XIV, 1904). G-g N.

Siemianowitz [sim-], by i preussiska
reg.-omr. Oppeln (Schlesien), vid ryska
gränsen. 18,336 inv. (1910). Stenkolsgrufvor. I
närheten ligger Laurahütte (se d. o.).
J. F. N.

Siemienski [jjemjenjski], Lucian, polsk
skriftställare, f. 1809 i Galizien d. 1878, blef
fången i polska kriget 1830-31, uppsatte 1848 i Krakau
tidningen Czas (Tiden) och var en kort tid professor
i polsk litteratur vid universitetet där. Han utgaf
berättelser, litteraturhistoriska monografier om
Mickiewicz, Brodzinski m. fl. samt öfversättningar,
däribland af Odyssén. A-d J.

Siemiradzki [j jemira’tski], Henryk, polsk
målare, f. 1843 i Charkov, d. 1902 på sitt gods i
Polen, blef 1864 elev af konstakademien i Petersburg,
reste 1870 till Frankrike, slog sig sedan ned i
München, där han under ett år var elev af Piloty,
samt vistades från 1872 i Italien. Han väckte
uppseende 1870 med Alexander den stores förtroende för
sin läkare Filippos och ännu mera 1871 med Kristus och
synderskan, som framställer en backanal och är målad
med liflig fantasi och med slöseri af koloristiska
effekter. Följde så hans mest uppseendeväckande verk,
Neros facklor (1876), ett ganska tomt praktstycke
af sensationssökande iscensättningskonst. Taflan
vann en af hedersmedaljerna på världsutställningen
i Paris 1878. Af hans öfriga arbeten märkas den
tekniskt betydande Svärdsdansen och bland hans
senare verk Chopin hos furst Radziwil (1887)
och Isauriska sjörövare sälja sitt byte (1889).
G-g N.

Siena. 1. Provins i italienska landskapet
Toscana. 3,812 kvkm. 241,530 inv. (1911). –
2. Hufvudstad i prov. S. och ärkebiskopssäte,
belägen i en kuperad, naturskön trakt 48 km. s. om
Florens, vid järnvägen Florens-Rom (linjen Empoli
-Sinalunga). 41,673 inv. (1911). Staden (fig. 1)
är omgifven af en mycket lång mur med citadell och
9 portar (jfr fig. 2), ligger oregelbundet på tre
med hvarandra förenade åsar och består naturligen
af tre stadsdelar: Terzo di Città i s. v., Terzo
di S. Martino i s. ö. och Terzo di Camollia i
n. Gatorna äro smala, krokiga och backiga, men de
äro infattade af många vackra palats och kyrkor,
och S. är näst Rom, Florens och Venezia den förnämsta
staden i Italien i fråga om konsten under den senare
medeltiden (1200-1500-talen), då det lär ha haft
100,000 inv. och täflade med Florens i rikedom och
konstintresse. Främst märkes den på stadens högsta
punkt belägna domkyrkan (fig. 3), som trots bristande
enhet till följd af den långa byggnadstiden och de
olika konstnärer, som arbetade på densamma, är ett af
den italienska gotikens mästerverk. Den påbörjades
1229 och nalkades sin fullbordan 1259; 1264 tillkom
kupolen, och omkr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>