- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
407-408

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sievi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

9 juli 1553 blef markgrefven Albrekt af
Brandenburg-Kulmbach slagen af kurfursten Morits
af Sachsen. Den senare sårades dödligt i striden.
(J. F. N.)

Sievi (förut Evijärvi), konsistoriellt
pastorat af 2:a kl., Kalajoki kontrakt, Kuopio stift,
Finland, Uleåborgs län, Salo härad och domsaga. Areal
753 kvkm. 5,437 inv. (1913), finsktalande.
A. G. F.

Sievsk, stad i ryska guv. Orel, vid Siev,
en biflod till Desna. Omkr. 10,000 inv. Ljus- och
tvålfabriker m. m. Biskopssätet flyttades 1819 till
Orel, men biskopen bär ännu titeln biskop af Orel
och S.

Sieyes [siäjäs], Emmanuel Joseph, fransk abbé,
politisk skriftställare och statsman, f. 3 maj 1748 i
Fréjus, d. 20 juni 1836 i Paris, uppfostrades först
hos jesuiterna i sin födelsestad (t. o. m. 1764)
och utbildades sedermera vid ett prästseminarium
i Paris för det andliga kallet (han egnade sig
dock mindre åt teologien, som han föraktade,
än åt politiska och filosofiska studier). 1773
ordinerades han till präst. Han intresserade sig
liksom så många af den tidens franska präster minst
af allt för sitt yrkes sysselsättningar, men mycket
för politiken. Som generalvikarie hos biskopen af
Chartres valdes han 1787 af prästerskapet till
medlem af provinsförsamlingen i Orleans. Starkt
påverkad af tidens samhällsreformatoriska idéer,
utgaf S. Vues sur les moyens d’exécution dont les
representants de la France pourront disposer en 1789

(1788) samt Essai sur les priviléges (s. å.), där
han gick till rätta med de sociala och politiska
missförhållandena och skisserade ett arbetsprogram
för de snart sammanträdande états généraux. Ett namn
skapade sig S. genom broschyren Qu’est-ce que le tiers
état?
(1789), som vann enorm spridning. Han häfdar här
satsen, att tredje ståndet i själfva verket utgjorde
hela franska nationen och kräfver för detta stånd,
som är allt, men hittills varit intet, rätten att
bli något. Den representativa demokratien är det
politiska ideal, som S. förfäktar, och han framkastar
redan nu tanken på en nationalförsamling. Till denna
tankes förverkligande bidrog han måhända kraftigare
än någon annan, sedan han 1789 valts till deputerad
för Paris i tredje ståndet af les états généraux. Som
en af de främste medverkade S. vid affattandet af
den bekanta bollhuseden (20 juni 1789), och det var
han, som vid den kungliga seansen 23 juni s. å. gaf
en samlingssignal i orden: "Mina herrar, vi äro i
dag, hvad vi voro i går. Låtom oss öfverlägga". I
den konstituerande nationalförsamlingen (1789-91)
var S. en af de mest bemärkta personligheterna. Som
talare förmådde han visserligen icke på grund af sitt
kyliga, abstrakt dialektiska framställningssätt väcka
entusiasm hos sitt auditorium, men han satte
som idégifvare i hög grad sin prägel på
nationalförsamlingens arbeten. Sålunda författade
han som medlem af konstitutionskommittén ett mycket
uppmärksammadt projekt till "förklaring af människans
rättigheter" och framlade den sedermera genomförda
planen till Frankrikes indelning i departement. Han
uppträdde med skärpa mot det kungliga vetot,
hvilket han betecknade som ett "lettre de cachet" mot
folkviljan. För juryinstitutionens införande nedlade
S. ett energiskt arbete, och på den representativa
lagstiftningens område drog han upp riktlinjer
genom fixerandet af den politiska medborgarrätten
(aktiva och passiva medborgare). 1791 erbjöds
S. att bli biskop i Paris, men han vägrade att
låta välja sig till denna post. Han ingick efter
10 aug. 1792 som deputerad i nationalkonventet,
där han, om ock motvilligt, röstade för Ludvig
XVI:s död. I konventets parlamentariska strider
spelade han en föga framträdande roll, men lyckades
genom tillbakadragen försiktighet rädda sig undan
skräckväldets fasor. Tillfrågad, om hvad han under
denna tid uträttat, gaf han det ryktbara svaret:
"Jag har lefvat". Till försvar för sin hållning
under skräckväldet utgaf S. anonymt Notice sur la
vie de Sieyès
. Efter Robespierres fall (juli 1794)
var S:s stjärna åter i stigande, och han insattes
som medlem i välfärdsutskottet, i hvilken egenskap
han deltog i förhandlingarna med Preussen, Holland
och Spanien 1795. Äfven på utrikespolitikens fält
strödde han kring sig betydelsefulla uppslag,
hvilka längre fram, af Napoleon, fullföljdes
(t. ex. mediationsakten 1803 och Rhenförbundet
1806). S:s anseende stod vid denna tid på sin
höjdpunkt, och allmänt väntades af honom lösenordet i
det författningsarbete, som konventet återupptog. I
de båda berömda talen 2 och 18 thermidor (20 juli
och 5 aug. 1795) framlade han sina konstitutionella
åsikter. Han konstruerar här fram i skisserad form
ett högeligen sinnrikt system af författningsorgan,
en styrande makt, bestående af ett sjumannakollegium,
samt två representativa församlingar, en föreslående
(tribunatet) och en beslutande (legislativa kåren),
bildande tillsammans så att säga en konstitutionell
maskin, där kuggarna och hjulen äro afpassade
att befordra den mekaniska omgång (mécanisme
circulaire
), hvars organiserande enligt S. är kärnan
i hvarje författningsproblem. Hörnstenen i hans
konstitutionsbyggnad, hans originella uppfinning, är
emellertid inrättandet af en särskild kontrollerande
institution, kallad den konstitutionella juryn
(la jurie constitutionnaire), sammansatt af 108
medlemmar, med uppgift att öfvervaka och reglera
de ofvannämnda statsorganen i deras verksamhet och
därmed garantera hela författningens bestånd. Till
sin missräkning såg dock S. denna plan förkastad af
konventets majoritet, och han måste vänta ännu i fyra
år, innan den blef verklighet. Han afböjde medlemskap
i direktorialregeringen och likaså den därefter
erbjudna posten som utrikesminister, men mottog val
som deputerad i "de femhundrades råd". Trots sin
tillbakadragenhet blef han 12 april 1797 föremål för
ett misslyckadt attentat af abbé Poule. I juni 1798
afgick han som ambassadör till Berlin och ådagalade
i denna egenskap betydande diplomatisk begåfning. I
maj 1799 inträdde han i direktoriet och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:05 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free