Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sievi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Indien brukliga, lämpligen kunde antagas vara
af ny-pythagoreiskt ursprung och sedermera genom
alexandrinarna öfverförts till araberna; med afseende
på den omständigheten, att araberna själfva kallat
sina siffror indiska, har påpekats, att ett dylikt
namn af dem getts åt upptäckter, som bevisligen icke
härröra från inderna.
Bortser man från de arabiska siffrornas förekomst i
den till äktheten omtvistade Boëthius’ geometri, så
är Gerbert (sedermera påfven Sylvester II) den förste
författare, hos hvilken kännedomen om dessa siffror
anträffats. Till en början användes da dock endast
vid räkning på räknetaflan (abacus), sedermera äfven
vid andra räkningar, för att beteckna de enkla talen,
under det att de sammansatta fortfarande tecknades
med romerska siffror. Något senare anträffar man
talbeteckningar för sammansatta tal, där visserligen
arabiska siffror användts, men utan noll, i hvars
ställe den romerska siffran X inskjutits mellan
de andra siffrorna. Först genom Atelhards af Bath
öfversättning af Muhammed ibn Müsas aritmetik
(omkr. 1130) och genom Johans af Sevilla lärobok
i samma ämne (omkr. 1150) synes kännedomen om de
arabiska siffrornas rätta användning vid sammansatta
tal ha kommit till Europa, och genom Leonardo Pisano
(omkr. 1200) spreds denna kännedom i vidsträcktare
kretsar. Endast småningom lyckades dock de arabiska
siffrorna uttränga de romerska. Under 1200-talet
synas de ha blifvit begagnade af köpmän, under 1300-
och 1400-talen användes de alltmer vid inskrifter,
i kyrkor o. s. v., men först vid midten af 1500-talet
förekomma de allmänt i skrift och i tryck. Redan
under 1400-talet använde man arabiska siffror på mynt
för att ange präglingsåret; så t. ex. förekomma de i
Sverige på ett 1478 af Sten Sture d. ä. slaget mynt. -
I svenska offentliga handlingar förekomma arabiska
siffror först från slutet af 1200-talet; under
1400-talet voro de ganska vanliga i räkenskaper och
anteckningar, men först under 1500-talet utträngdes
äfven hos oss de romerska siffrorna.
Under århundradenas lopp undergingo de arabiska
siffrorna betydande förändringar; särskildt gäller
detta om siffrorna 2, 3, 4 och 5. De successiva
förändringarna åskådliggöras genom tabellen å
sp. 411-412, där för jämförelsens skull äfven
indiska siffror från 2:a årh. e. Kr. samt öst- och
väst-arabiska siffror upptagits. Hvad ordet siffra
angår, betydde det urspr, noll (se Noll), och på
medeltidslatin kallades de öfriga nio siffrorna
figuræ, så att den fullständiga titeln blef ciphræ
et figuræ, hvilken sedan förkortades till ciphræ,
och härigenom fick ordet siffra slutligen sin
nuvarande betydelse. Litteraturen rörande de arabiska
siffrornas historia är synnerligen rikhaltig; bland
hithörande arbeten må särskildt nämnas Treutleins
"Geschichte unserer zahlzeichen und entwickelung der
ansichten über dieselbe" (1875). (I.F.)
Sifnos (Sifeno, Sifanto), en till Cykladerna
hörande grekisk ö, 30 km. v. om Paros. 74
kvkm. 4,060 inv. (1896). Ön är bergig, men bördig och
välodlad. Produkter: säd, bomull, silke, sydfrukter,
honung och vin. Tillverkning af halmhattar och
lergods. Hufvudort: Apollonia l. Stauros
(1,255 inv.), ön var i forntiden bekant för sina,
enligt sagan, af Apollon förstörda
guld- och silfvergrufvor samt för de joniske
invånarnas yppiga lefnadssätt.
Sifo, paleont., zool. Se Ammoniter, sp. 850,
fig. l a.
Sifon, grek., sugrör, häfvert (se Häfvert); vid
gasberedning använda kärl (se Lysgas, sp. 106);
en för kolsyradt vatten m. m. afsedd sprutflaska,
hvars innehåll utsläppes genom tryckning på en kran
(jfr Herons kula).
Sifon, zool., en för olika organ, särskildt hos
blötdjuren, använd benämning. Sålunda betecknas hos
Nautilus och med denna besläktade hufvudfotingar (se
Ammoniter och Nautilus) med sifon en sträng,
som sträcker sig från själfva djuret genom skalets
skiljeväggar till centralkammaren. Hos musslorna
talar man om anal- och brankialsifon, d. v. s. de
stundom till långa rör utdragna, af manteln bildade
in- och utströmnings-ställena för vattnet (se Blötdjur,
sp. 829). L-e.
Sifonbarometer, fys. och meteor. Se Barometer,
sp. 967.
Sifoneer, bot. Se Siphoneæ.
Sifonoforer [-fårer], Siphono’phora, zool. Se
Coelenterata, sp. 486.
Sifonogamer (af grek. si’fon, slang, och ga’mos,
äktenskap), bot., detsamma som fanerogamer (se d. o.).
Sifonrekorder, elektrot. Se Telegraf.
Sifra, Sifre, hebr. Se Midrasch.
Sifta (Zifta), stad i prov. (mudirije) Gharbieh i
Nedre Egypten. 15,850 inv. (1907).
Siful Sifadda. Se Wergeland. H. A.
Sigalon [-lå], Xavier, fransk målare, f. 1788 i
Uzès, d. 1837 i Rom, studerade i Nîmes, kom till
Paris och gjorde stor lycka med genren Den unga
kurtisanen (1822, Louvre) och med Locusta (1824,
museet i Nîmes). Han målade sedan hufvudsakligen
porträtt, till dess Thiers 1833 gaf honom i uppdrag
att kopiera Michelangelos "Yttersta domen" i Sixtinska
kapellet i Rom. S. utförde med beundransvärd trohet
på tre års tid denna kopia, som väckte stort uppseende
(i École des beaux-arts). återkommen till Rom för att
kopiera andra målningar i nämnda kapell, bortrycktes
han af koleran. (G-g N.)
Sigambrer l. rättare Sugambrer, en västgermansk
folkstam, som bodde utefter högra Rhenstranden,
mellan Lippe och Lahn. Mot dem riktade Cæsar sitt
första tåg öfver Rhen 55 f. Kr., och 16 f. Kr. inföllo
de härjande i Gallien. Detta gaf närmast anledning
till Augustus’ försök att underkufva Germanien, och
8 f. Kr. besegrades de af Tiberius, som öfverflyttade
40,000 af dem till vänstra Rhenstranden. Där kallades
de gugerner l. kuberner och blefvo fullständigt
romaniserade. En äldre åsikt, att dessa sigambrer
skulle ha utgjort hufvuddelen af frankerna (se d. o.),
är därför oriktig. De på högra Rhenstranden kvarboende
torde såsom särskildt folk ha tillintetgjorts i
sammanhang med Germanicus’ seger 16 e. Kr. öfver
marserna (se d. o. 2). S. B.
Sigania, flod. Se Ingur.
Sigar, nord. myt., ett namn, som burits af flera
bland de hjältar, som omtalas i de nordiska
hjältesagorna. En S. var fader till Signy.
Th. W.*
Sigara, zool. Se Vattenskinnbaggar.
Sigbrit Willums, en holländska, som (kanhända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
