Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 425-426 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigillack ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gruppvis tillsammans. Efter hittills gjorda
iakttagelser ville det synas, som skulle såväl
mega- som mikrosporangier ha förekommit inom samma
sporofyllsamling; megasporerna utmärkas genom mindre
vanlig storlek.

Sigillaria växte på sumpig, sannolikt öfversvämmad
mark och har på sina ställen i väsentlig grad bidragit
till stenkolsbäddarnas uppkomst, hvilket i synnerhet
var fallet under ett visst skede af stenkolsperiodens
senare del. Det hade en vidsträckt utbredning
öfver norra halfklotet och är kändt äfven från
åtskilliga ställen af det södra (jfr Lepidodendron
och Stigmaria). A. G. N.

Sigillaria, fornromersk vintersolståndsfest,
som i anslutning till Saturnalierna firades 21
och 22 dec. Festens namn kommer af sigilla (lat.,
"små bilder"), dockor af lera, vax eller gips,
som gåfvos åt barnen som "julklappar"; dit hörde
också gudastatyetter af guld, silfver eller brons,
brokigt målade vaxljus och kakor eller konfekt. J.C.

Sigillariaceæ, paleobot., en till
Lycopodiales hörande familj, omfattande
Sigillaria samt möjligen äfven några andra,
hittills ofullständigt kända släkten.
A. G. N.

Sigillariostrobus, paleolot. Se Sigillaria.

Sigillbevarare. Se Sigill, sp. 419, och där gjorda
hänvisningar.

Sigillografi (af lat. sigi’llum, sigill, och
grek. gra’fein, beskrifva), sigillkunskap (se Sigill).

Sigillring. Se Sigill, sp. 422.

Sigillstamp. Se Sigill, sp. 422.

Sigillträdet, paleobot. Se Sigillaria.

Sigillum, lat., sigill (se d. o.). -
S. confessionis. Se Biktens insegel.

Sigilterland. Se Saterland.

Sigiri, "lejonklippan", på Ceylon, omkr. 20
km. n. ö. om Damballa, är ryktbart för ruiner af ett
högst egendomligt fäste. Från slätten reser


I galleriet på Sigiri.

sig ett enstaka granitblock pelarlikt till
betydlig höjd, dess allra öfversta del skjuter ut
åt alla sidor. Denna öfverskjutande del har ett
omfång af omkr. 2 1/3 har. Där uppe byggde Kasiapa,
"fadermördaren", år 477 e. Kr. sitt palats, i den
förhoppningen, att han där skulle vara skyddad för
sina fiender; ett stig eller galleri (se
fig.) ledde dit upp, ett under af byggnadskonst. Det
egendomliga byggnadsverket återupptäcktes 1835
af major Forbes; galleriet var dock mycket
skadadt af sydvästmonsunen. Det har reparerats,
och byggnaderna både uppe på höjden och vid
foten ha blifvit uppgräfda, liksom ingången
mellan ett lejons utsträckta tassar. Märkvärdiga
freskomålningar i galleriet ha blifvit upptäckta,
kopierade och såvidt möjligt skyddade.
J. C.

Sigismund, konung i Sverige och Polen (där S. III),
son af Johan III och polska prinsessan Katarina,
Sigismund I:s dotter, f. 20 juni 1566 under
föräldrarnas fångenskap på Gripsholm, d. 19
(g. st.) april 1632 i Warschau, blef genom
faderns tronbestigning 1569 närmaste arfvinge
till svenska kronan. Han var född arfvinge också
till Litauens krona, men genom unionen i Lublin
1569, som Johan III visserligen aldrig erkände,
skapades dubbelriket Polen-Litauen i form af en
enhetlig valmonarki. Med tanke på hans utsikt
att ändock bli väljarfolkets utkorade
lät fadern uppfostra honom i romersk-katolska
religionen, ehuru hans egentliga lärare (Niklas
Kasck, Arnold Grothusen) voro protestanter. 1586
var hans förmälning med prinsessan Kristina af
Holstein-Gottorp (af protestantisk bekännelse)
påtänkt, men detta uppslag förföll såsom oförenligt
med den stora dynastiska planen. Efter Stefan
Báthorys död (dec. 1586) verkade änkedrottning Anna,
S:s moster, oförtrutet och målmedvetet för dennes val
och för en giftermålsförbindelse mellan Vasahuset och
den rivaliserande habsburgska dynastien. Johan III
blef i det afgörande ögonblicket tveksam, ehuru det
var ett uppenbart svenskt intresse att afvärja den
moskovitiske tsarens kandidatur. Han vägrade att köpa
kronan åt sonen genom Estlands afträdande, men hans
något tvetydiga instruktioner hindrade icke de svenska
sändebuden (Erik Brahe och Erik Sparre) från att göra
en sådan utfästelse, för hvilken änkedrottningen
gick i borgen med all sin egendom. Väljarfolkets
majoritet vanns för S. genom måttliga utfästelser
(aug. 1587), särskildt emedan en segrande moskovitisk
eller habsburgsk kandidatur skulle ha medfört krig med
Turkiet och emedan den mäktige kanslern och hetmanen
Jan Zamoyski från början bekämpat hans farligaste
rival, ärkehertig Maximilian. Denne, för hvilken den
påfliga diplomatien i hemlighet verkat, proklamerades
dock samtidigt af en minoritet, och situationen
ledde till inbördes krig, som slutade med Maximilians
nederlag och tillfångatagande vid Pitschen (Byczyna)
i jan. 1588. S. lämnade Sverige i sept. 1587, sedan
han och fadern genom "Kalmar-stadgar" (se d. o.) enat
sig om garantierna för Sveriges själfständighet


Sigismund som kronprins, vid 19 års ålder, efter samtida
målning i helfigur. (Florens.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>