Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sikhstaten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
element i Dionysos’ svärmande följe och en
representant för det sällhetsgifvande ruset. Den
bildande konsten brukar framställa honom som en
ålderstigen man med undersätsig kroppsbyggnad,
godmodigt slappa drag, kal hjässa och stor mage
(fig. 1) samt antingen ridande på en åsna eller
gående till fots med välbehöfligt stöd af två
tjänstvilliga satyrer. Thyrsosstafven och en
krans af mur grön eller vinranka äro hans backiska
attribut. Ej heller vinlägel eller bägare brukar
fattas. F. ö. har grekernas konst utbildat äfven en
idealiserad Silentyp, under bilden af en äldre man
med högrest och ädel kroppsbyggnad, ömt slutande
Bakchosbarnet i sina armar (fig. 2). Silenosbilder
af detta ädlare slag finnas i Vatikanen, Mtin-chens
glyptotek och Louvres antikmuseum. Stundom förekom
äfven ett flertal af silener, hvarmed man då
icke synes ha förstått något annat än satyrer
af mera ålderstiget utseende. Jfr Marsyas.
A. M. A.
Silenaceæ, bot. Se Caryophyllaceæ.
Silene L., bot., ett artrikt örtsläkte af
fam. Caryophyllaceæ, underfam. Silenoideæ,
med utbredningscentrum i Medelhafsområdet. Fodret
saknar ribbor, kronbladen ha eller sakna bikrona,
ståndarna äro 10, stiften 3-5, frukten är en nedtill
flerrummig kapsel, som öppnar sig med dubbelt så
många tänder som antalet stift. I Sverige finnas
5 inhemska arter. De allmännaste af dessa äro
S. nutans, backglim (se fig. i art. Nattblomma),
med håriga blad och stjälkar och lutande, hvita
blommor, med djupt tvåklufna kronblad, i klaselik
ställning ät små knippen, och S. venosa (S. infläta),
glimspenat, tarald, med glatta stjälkar och blad
och hvita blommor med uppblåst foder i mångblommigt
knippe. På snölägen i fjälltrakterna förekommer
allmänt S. acaulis, fjällglim, som vanligen är dioik,
lågväxt och mattbildande, med smala blad och röda
blommor. På klnfvervallar har på senare tid inkommit
och spridt sig S. dichotoma med upprepadt tvågrenig
blomställning. De unga skotten af S venosa användas
som grönsaker; som prydnadsväxt odlas S. Armeria
med röda blommor i täta kvastlika ställningar.
G. L-m.
Sileneæ, bot. Se Caryophyllaceæ.
Silenius, Nils. Se Nils Nilsson.
Silenoideæ, bot. Se Caryophyllaceæ.
Silenos grek. myt. Se Silen.
Silentiarius (at lat. silentium, tystnad). 1. En
slaf, som hos romarna hade att se till, att det var
tyst i huset, t. o. m. för en slaf, som hostade eller
nyste, vankades kroppsaga. – 2. Under den senare
romerska och den bysantinska kejsarperioden var
det 30 silentiarii under tre decuriones, som skulle
hålla ordning och tystnad i kejsarpalatsen, sålunda
en palatspoliskår.
Silentium, lat., tystnad; stundom användt som
lystringsord: tyst!
Silent leges inter arma. Se Inter arma silent leges.
Silenus, grek. myt.. Se Silen.
Sileshår, bot. Se Drosera.
Silesia. 1. Latinska namnet på Schlesien.
– 2. Astron., en af småplaneterna.
Silesius (”från Schlesien”). Se Angelus
Silesius.
Si levano i sordini [-levanå i sårdini], it.,
mus., man aftage dämmaren.
Silfberg, socken i Kopparbergs län, Falu
domsagas södra tingslag. 14,905 har. 1,571 inv. (1915).
S. utgör ett pastorat i Västerås stift, Stora Tuna
kontrakt.
Silfberg. 1. Med Silfberget betecknades
urspr. de i Nikolai församling (nu Silfbergs
socken) af Stora Tuna i Dalarna belägna
silfverfyndigheterna. Efter upptäckten af Sala grufva (omkr.
1510) fick silfverberget i Tuna oftast heta Gamla
Silfberget, och sedan Gustaf Vasa omkr.
1550 återupptagit brytningen i en redan tidigare
bearbetad silfvergrufva i Norrbärke (se nedan),
skilde man från 1552 mellan Öster Silfberg
i Tuna och Väster Silfberg i Norrbärke
socken. Vid resp. ställen upprättade Gustaf Vasa
Öster och Väster Silfbergs kungsgårdar, bebodda
af fogdar. Det förra fögderiet upphörde 1590 och
fördelades på andra, det senare utgjorde till 1620
Väster Sölfberg gårds län och motsvarar de nuv.
fögderierna Västerdalarna och Västerbergslagen. –
Öster Silfbergs gruffält omfattar flera
silfvergrufvor, bland dem Sveriges äldsta. När den
började bearbetas, vet man icke med säkerhet.
Enligt en yngre berättelse, som icke kan kontrolleras
ur samtida källor, skulle brytning i Öster Silfberg
ha egt rum redan under Magnus Erikssons
tid (1300-talet), och afkastningen under drottning
Margareta skulle ha varit betydande (5,000–6,000
lödiga mark). I samtida bevarade handlingar
finner man blott, att ”Solffberget” i Dalarna
omtalas i ett bref från 1354 och att ”Sölfverberg”
nämnes bland de landskapets ”berg”,
hvilkas privilegier Erik af Pommern 1420 af
vissa skäl vägrade att stadfästa, och det är
icke säkert, att dessa notiser syfta på Silfberget
i Tuna, samt t. o. m. möjligt, att det här icke
ens är fråga om en silfvergrufva. På 1480-talet
får man däremot tillförlitliga upplysningar om
(Öster) Silfberg, och från slutet af 1400-talet samt
under de första oroliga årtiondena af 1500-talet
nämnas silfbergsmännen näst efter kopparbergsmännen
flitigt i tidens urkunder. Gustaf Vasa
egnade Öster Silfbergs grufvor trägen omsorg och
besökte en gång i egen person platsen. Brytningen
fortsattes till 1641, då afkastningen nedgått
till en obetydlighet. Senare försök att återupptaga
arbetet ha icke krönts med framgång. –
Väster Silfberg, som är beläget i en äfven
på järnmalmsfyndigheter rik trakt, innefattar
likaledes flera grufvor. Förekomsten af silfver torde ha
blifvit känd och grufbrytning egt rum någon gång
i slutet af 1400-talet; möjligen syftar uppgiften om
”det nya Silfberg, scm nyligen funnet är i
Dalarna”, i ett bref från 1498 härpå. Arbetet
återupptogs, som nämndt, under Gustaf Vasa. Karl
IX var lifligt intresserad af dessa grufvor och
vistades vid flera tillfällen vid Väster Silfbergs
gård. Under förra hälften af 1700-talet nedlades
arbetet, som försvårats af malmens spridda
förekomst i en bildning med stor utsträckning.
Sedan slutet af 1890-talet har Väster Silfberg varit
föremål för bearbetning under namnen Stollbergs-
och Dammbergsfälten; dit hör
ett anrikningsverk vid Silfhyttan, där 1914
producerades 1,015 ton blyslig och 463 ton zinkslig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
