- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
479-480

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfbergit ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

zinkstuff. Malmen var i båda gruffälten silfverhaltig
blyglans, som äfven skall ha hållit något
guld. Se J. O. Carlberg, ”Historiskt sammandrag
om svenska bergverkens uppkomst och utveckling
samt grufvehandteringen” (1879); H. Forssell,
”Sverige 1571” (1872); Gustaf I:s registratur; N.
Höjer, ”Dalarne och Dalkarlarne” (i ”Hist.
tidskr.”, 1897); K. G. Kröningssvärd och J. Lidén,
”Diplomatarium Dalekarlicum”; J. Sandström,
”Studier rörande Dalarnes administrativa indelning
1539–1650” (i ”Medd. fr. sv. Riksarkivet”,
ny följd, ser. I, bd 3), och K. G. Styffe,
”Skandinavien under unionstiden”.

2. En fordom, t. ex. under Gustaf Vasas tid,
stundom förekommande benämning på Sala
silfvergrufva
(se d. o.).
1. Th. N-m. S. Smn.

Silfbergit M. Weibull, miner., manganhaltigt
järn-talk-bisilikat (4 Fe SiO3 + 2 Mg SiO3 + Mn SiO3)
af honungsgul färg, stående i närheten af antofylliten.
Den förekommer tillsammans med igelströmit
vid Väster Silfberg i Dalarna.
A. Hng.

Silfbergslagen. Se Silfberg

Silfver är en sedan de äldsta tider känd metall, som
i naturen förekommer dels gedigen, dels i förening
med svafvel eller klor. I små mängder har silfver
stor utbredning i naturen och är t. o. m. påvisadt
i hafsvattnet.

Silfvermalmer. Det gedigna (metalliska) silfret, som
förekommer t. ex. vid Kongsberg i Norge, i Sachsen,
Sibirien, Mexico och Peru, bildar stundom kristaller,
men är vanligen i form af trådar, taggar, bleck eller
korn insprängdt i gångar af kalkspat, kvarts och
fluss-spat. Vid Kongsberg har man (1832) anträffat en
massiv silfverklump af öfver 300 kg. och i Sachsen
en dylik af ända till 4,000 kg. öfriga viktigare
egentliga silfvermalmer äro: silfverglans
(se d. o.), som består af svafvelsilfver, rothgülden
l. silfverblände (se d. o.) och falerts (se d. o.) af
sulfosalter med arsenik och antimon, samt
hornsilfver (se d. o.) af klorsilfver. Koppar- och
blymalmer äro ofta silfverhaltiga, så att silfver
mångenstädes erhålles som biprodukt vid dessa
metallers framställande. Detta gäller särskildt
om mineralet blyglans, som därigenom blir en af
de viktigaste silfvermalmerna och är den enda, som
bearbetats i vårt land.

Framställning. I följd af metallens höga pris kunna
äfven mycket fattiga malmer (t. ex. med mindre
än 0,1 proc. silfver) med fördel tillgodogöras;
och blyglans anses som en rik malm, om den, såsom
fallet varit vid Sala silfvergrufva, innehåller 0,75
proc. silfver. Men just på grund af malmernas ofta
låga halt och i öfrigt växlande sammansättning har
silfrets metallurgi blifvit ganska komplicerad. I
äldre tider skedde silfrets liksom de flesta andra
metallers framställande på torra vägen genom rostning
och smältning, men i nyare tider har man i stor
utsträckning öfvergått till metallens extrahering
och reduktion på våta vägen. Den äldsta och till
omkr. 1550 enda metoden att erhålla rent silfver
utgör afdrifningsmetoden (se Afdrifva samt Bly,
sp. 779). Malmen behandlas (under tillsats af
bly eller blymalm, om den ej själf är blyhaltig)
enligt de i art. Bly anförda metoderna, så att ett
silfverhaltigt s. k. verkbly erhålles. Härur
aflägsnas blyet genom oxidation vid hög temperatur i form af
smält blyoxid, under det att silfret i egenskap af
ädel metall ej angripes. Det är denna oxidation,
som benämnes afdrifning. Den företas i flamugnar med
skålformig botten af porös märgel.

illustration placeholder
Flamugn för afdrifning af verkbly.


Se ofvanstående fig., som föreställer lodrät
genomskärning af en i blyhyttorna på Harz använd
afdrifningsugn. Sedan ugnen beskickats med verkbly,
bringas detta till smältning genom lågan från
eldstaden a, hvarpå genom blästeröppningarna l, l en
stark luftström inblåses mot ytan af den
smälta metallen. Först uppstår härvid en mörk
hinna, s. k. ”abstrich”, innehållande antimon
m. fl. metaller. Därpå oxideras blyet (vid en
temperatur af nära 1,000°) till smält blyoxid
(smältpunkt omkr. 900°), som får afrinna genom
en midtemot eldstaden anbragt kanal. Då till sist
(efter l-3 dagar) blyoxiden bildar endast en
tunn hinna öfver silfret, visar sig ett lifligt
färgspel (se Färgringar 2), hvarefter oxidhinnan
brister och den blanka silfverytan glänser fram:
”silfret blickar”. Oxidationen är nu afslutad, och
”blicksilfret”, med en halt af 93–98 proc. rent
silfver, afkyles och uttages. Det renas genom ny
afdrifning i en mindre härd: ”finbränning”. Efter
denna metod har t. ex. vid Sala silfverhytta under 4
århundraden framställts nära 400 ton silfver (se Sala
silfvergrufva
). - Emellertid kan afdrifning icke med
fördel ske, i fall verkblyet har lägre silfverhalt
än 0,i proc. I sådana fall måste afdrifningen föregås
af en anriknings- eller koncentrationsprocess. Två
sådana äro i bruk: Pattinsons sedan 1833 och Parkes’
sedan 1860-talet. Den förra processen, pattinsonering
(se d. o.), består däri, att man låter den smälta
metallen långsamt stelna och afskiljer det först
utkristalliserade, som utgöres af nästan rent bly (jfr
Legering II); genom systematiskt upprepande häraf kan
silfverhalten uti den icke stelnade andelen höjas
till 2,5 proc., hvarefter afdrifning företages. –
Parkes’ metod (patenterad 1850 af engelsmannen
Alexander Parkes, f. 1813, d. 1890) l. Karstens metod
(efter K. J. B. Karsten, se d. o., sp. 1158, som 1842
uppfann principen) består däri, att silfret utdrages
ur det smälta verkblyet medelst smält zink, alldeles
på samma sätt, som man ur en lösning af jod i vatten
kan extrahera joden genom att skaka lösningen med
kolsvafla. Verkblyet nedsmältes i järnkittlar och
försättes under omröring med ett par procent zink, hvarefter massan får

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:52 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free