Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfverhornerts ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på torra eller på våta vägen Den förstnämnda metoden
(kapellation, afdrifning) grundar sig på den egenskap,
som silfver har gemensam med guld och platina, att
icke syrsättas vid beröring med luft, äfven om det
utsattes för den högsta värmegrad. Koppar, bly och
andra med silfret legerade metaller oxideras däremot,
när legeringen upphettas under lufttillträde. En noga
vägd mängd af silfverlegeringen (vanligtvis bestående
af silfver och koppar) smältes i muffelugn tillsammans
med silfverfritt bly, på ett kapell, d. v. s. en liten
skål af porös benaska. Det tillsatta blyet har till
ändamål att i sin lättsmälta oxid upptaga den föga
smältbara kopparoxiden. Sedan de oädla metallernas
oxider därvid infiltrerats i kapellmassan, kvarblir
det rena silfret på kapellet i form af en kula, som
därigenom, att den af silfret absorberade syrgasen vid
afsvalningen frigöres, har benägenhet att spritsa, när
den stelnar, och därför måste försiktigt afkylas. Af
kulans vikt beräknas legeringens silfverhalt. De
mindre noggranna resultat, som denna metod lämnar,
föranledde Gay-Lussac att i början af 1830-talet
utarbeta en pro-beringsmetod på våta vägen. Denna
metod, som snart undanträngde den gamla, begagnas
numera vid de flesta myntverk, utan att ha undergått
någon väsentlig förändring. Den grundar sig på
klorsilfvers olöslighet i vatten och utspädd
salpetersyra. En vägd mängd af silfverlegeringen
upplöses i salpetersyra. Af en koksaltlösning, hvars
styrka pröfvats på det noggrannaste, tillsättes
jämnt så mycket, som erfordras för att utfälla allt
i den förstnämnda lösningen befintligt silfver i
form af klorsilfver. Af den förbrukade kvantiteten
koksaltlösning beräknas legeringens silfverhalt.
E. B.*
Silfverrupie, myntv. Se Indien, sp. 516, och Rupie.
Silfverräf, zool. Se Räfven.
Silfversalter. Se Silfver. sp. 484.
Silfverskatt, Sölfskatt, kam., en gammal
mantalsränta, som förekom i Bohus län,
där äfven kallad kontribution, i Jämtland,
där antagen 1618 i stället för krigshjälp,
boskaps- och mantalspenningar, samt på Gottland,
där stadfäst genom 1712 års skattläggning. Jfr
Kontribution, Mantalsräntan och Prästernas utlagor.
Kbg.
Silfverskiljemynt, svenskt. Se Krona, sp. 9.
Silfverskiöld (Silfverschiöld), svensk
adlig ätt, härstammande från torparsonen kyrkoherden i
Ölmestad Andreas Jonæ Hyltenius (f. 1598, d. 1666),
hvars son professor Nils Hyltén (se S. 1) 1686
adlades med namnet Sölfwerskiöld. En af
hans sonsöner, 1771-81 president i Göta hofrätt, Arvid
S. (f. 1710, d. 1781), upphöjdes 1771 i friherrligt
stånd. Den friherrliga grenen stafvar namnet Silfverschiöld,
den adliga Silfverskiöld.
1. Nils (Niklas) S. (se ofvan), universitetslärare, rättslärd,
f. 18 jan. 1635 i Ölmestad, Jönköpings län, d. 11 jan. 1702
i Stockholm, blef filos. magister i Uppsala, gjorde fleråriga
utrikes studieresor och blef vid upprättandet af universitetet
i Lund 1667 innehaf are af den ena af juridiska fakultetens
två professurer. Jämte denna måste han under någon tid bestrida
akademisekreterarbefattningen, och efter sin ämbetsbroder
Beckmans aflägsnande 1673 förordnades han att förestå jämväl
fakultetens andra professur. 1687 tog han tjänstledighet,
1696 afsked, men 1700 sökte och återfick han sin professur.
S. var en synnerligen dugande man, som mycket användes i
offentliga värf; sålunda spelade han en ej obetydlig roll
vid förhandlingarna efter freden i Lund 1679. Som
författare är han mest känd för sin berättelse om
Lunds universitets invigning.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
