Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfverstolpe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förordnades han till chargé d’affaires i Madrid,
sedan åter i Wien, och var 1805–07 chargé d’affaires
i Petersburg. Han deltog efter hemkomsten i det
politiska lifvet samt var led. 1809 af hemliga
utskottet och 1810 af konstitutionsutskottet. 1810
sändes han till hertigen af Augustenborg för att göra
hertigen stämd för planen att efterträda sin broder
Karl August som tronföljare, men sändningen ledde
ej till någon påföljd. 1813 blef S. öfverintendent,
preses i konstakademien och chef för K. museum,
befattningar, som han tyckes ha eftersträfvat
länge. Såsom föga intresserad af byggnadsfrågor och
ej heller fackman, blef han af ringa inflytande i
Öfverintendentsämbetet. Så mycket större nit och
kraft egnade han åt akademiens angelägenheter. Sträng
formkarl och rutinerad ämbetsman, sökte S. införa
reda och ordning såväl i ärendenas behandling som
vid akademiens läroverk. Vid sitt tillträde fann han
professorerna och de äldre lärjungarna splittrade
i två läger, af hvilka det yngre, som hade sin
förnämste man i K. F. von Breda, ställt sig i skarp
opposition mot akademiens undervisning och öfver
hufvud dess ledning. S. kom snart i konflikter,
i hvilka han dock i allmänhet redde sig med mycken
fyndighet och värdighet, om också ej utan partiskhet,
t. ex. genom att motarbeta invalet af de främste
oppositionsmännen, Sandberg, J. F. von Breda och
Fogelberg. Genom kronprinsens välvilja sattes
akademien i stånd att utvidga sina skollokaler,
gipssamlingen ökades, och andra anstalter för
undervisningens främjande vidtogos. De missnöjde
slöto sig emellertid alltmer till Götiska förbundet,
som ifrade för nordiskt mytologiska ämnens behandling
af den bildande konsten – dem S. i ett tal 1815
kallat "de råa och vidunderliga fostren af de äldsta
nordiska folkens inbillningskraft" –, och så tillkom
1818 detta förbunds konstutställning samtidigt med
akademiens. Men därmed hade söndringen nått sin
höjdpunkt, och oppositionen bortdunstade. Äfven för
K. museum var S. verksam. Han genomdref upprättandet
af ett fullständigt inventarium (1816) och inköpet
af Sergels efterlämnade modeller och utkast (1815)
samt skaffade medel till en reparation af den lokal
i k. slottet, där museet var inrymdt. Under hans tid
började äfven tafvelrestaurationerna, ehuru af föga
skickliga händer. 1835, då konstakademien firade
sin hundraårsfest, höll S. högtidstalet, det äldsta
försök man eger öfver akademiens historia. Af någon
hastigt påkommen anledning tog han 1836 afsked från
sina befattningar och framlefde sedan återstoden
af sitt lif under idkande af musikstudier och
litterära sysselsättningar. Hedan förut hade han
utgett Skaldestycken i fri öfversättning (2 dlr,
1829–32), uteslutande från tyskan, samt en sakrik
och varmt skrifven Biographie af Kraus (1833). Han
offentliggjorde nu vidare Några återblickar på
rygtets, snillets och konsternas verld (1841), Essai
d’une caractéristique de Charles XIV Jean (1844) samt
Minnesteckning af Fr. Silverstolpe (1851) äfvensom en
öfv. af "Zilias bref" af m:me Grasigny (1844). Af hans
många sångkompositioner ha 4 tryckts i "Svensk sång"
(1900, 1901). De förvaras i Uppsala universitets
bibliotek, jämte en samling
minnesanteckningar m. m. 1900 öppnades dessa
papper. Minnesanteckningarna innehålla inga historiska
afslöjanden af betydenhet. De viktigaste beröra hans
Wientid, Gustaf IV Adolfs afsättning och missionen
till hertigen af Augustenborg. Den först 1819 (på
franska) nedskrifna memoaren från Wientiden innehåller
åtskilligt af intresse rörande bl. a. Bernadottes
ambassad. S. blef 1798 led. af Mus. akad. Jfr biogr.
af L. Looström i "Några anteckningar om adliga ätten
S." (1884).
4. Gustaf Abraham Silverstolpe, den föregåendes
broder, publicist, pedagog, historiker, konstkritiker,
f. 31 okt. 1772 i Stockhom, d. 2 sept. 1824 i
Söderköping, blef student i Uppsala 1790 och filos.
magister 1794 samt kallades 1797 till politices
docens af dåv. Skytteanske professorn Neikter,
med hvilken han senare kom på spänd fot. S. kom
tidigt in i en krets af begåfvade unga män,
som 1790 bildat Vitterhetssamfundet, af hvilket
bl. a. A. G. Mörner, Kl. Fleming, Kolmodin,
J. Stenhammar och – främst af alla – B. Höijer
voro medlemmar; S. var samfundets "ständige
sekreterare". Detta samfund upphörde 1793. Vid
denna tid hade starka politiska intressen börjat
röra sig i Uppsala studentkretsar, och S. ansågs
vara ett af de oroligaste hufvudena. Han var ock
den sammanhållande länken i den fria umgängeskrets,
som samlades från hösten 1796 kring hans bord såsom
inackorderingsgäster och som senare (omkr. 1798)
kallades "Juntan", en krets, där litterära, politiska
och filosofiska ämnen dryftades och där man särskildt
hyste intresse för de nya företeelserna på det andliga
området i Tyskland. Hufvudmannen i denna krets var
B. Höijer, och bland dess öfriga ledamöter märkas
H. Hierta (Järta), G. af Wetterstedt, P. A. Tham,
Adelheim (Borgström), Kolmodin, K. von Rosenstein,
M. Wallenberg, E. Almquist. Den goda materiella kosten
i detta lag hindrade ej ideellare kraf att komma till
sin rätt. Mänsklighetens högre lifsfrågor, särskildt
den politiska friheten, omfattades med värme, och
flera af dessa ungdomar spelade en roll både vid
1800 års riksdag och bland 1809 års män. Kretsens
medlemmar fingo emellertid rykte om sig att vara
anstuckna af politisk "jakobinism" och Kantiansk
"ateism", strömningar, som mångenstädes ställdes
i inbördes samband. Den, som på S. öfvade största
inflytandet, var Höijer, hvilken enligt hans egen
utsago visade honom, hur han borde studera, och
väckte hos honom nitet för sann vetenskap. Då han
hyste afsky för ämbetsmannavägen på grund af sina
politiska åsikter och utsikterna på den akademiska
banan voro långväga, beslöt han egna sig åt bokhandel
och tidskriftsutgifning, "det första steget till alla
mina olyckor", säger han i en själfbiografi. Han
grundlade 1794 i Stockholm, där han var informator,
den sedermera efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
