Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfverstolpe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreståndaren s. k. Wiborgska boklådan och
öppnade 1796 efter återflyttningen boklåda
äfven i Uppsala. Redan 1795–97 hade han utgett
"Litteraturtidningen". 1797–1803 fortsatt af
"Journal för svensk litteratur", med sporadiska
häften 1899–12. Särskildt den senare afsåg
att motsvara Tysklands litterära tidningar och i
det hela taget införa den tyska filosofiens och
humanismens idéer till Sverige, i hvilket afseende
S. öfvat ej ringa inflytande. Hufvudmedarbetare i
tidskrifterna var Höijer, som där offentliggjorde
flera af sina viktigaste afhandlingar; där medverkade
ock P. Afzelius, S. Ödmann, E. A. Almquist,
Järta, Boethius, Kolmodin m. fl. I det hela äro
tidskrifterna uttryck för den tyska nyhumanistiska
rörelsen och dess motsvarighet å filosofiens och
filologiens fält. 1800 timade en händelse, som blef
ödesdiger för S. Han medverkade på åtskilliga sätt
till, att en akademisk fest till firande af Gustaf
IV Adolfs kröning fick ett snart sagdt skandalöst
förlopp. Därigenom gafs anledning till en process,
"musikprocessen" (se vidare d. o.), hvilken slöt
mycket olyckligt för S. Han hade kommit på kant med
nästan alla akademiprofessorerna af olika partier
dels på grund af sin skarpa, satiriska tunga, dels
därför att han med rätt eller orätt misstänktes ha
haft sin hand med i en del oppositionella skämt,
som vållat akademien obehag, liksom han förlagt
Järtas bekanta satir "Några tankar om sättet att
upprätta och befästa den urgamla franska monarkien"
(1799). Man hade ock vägrat honom tjänstledighet
från docenturen för att deltaga i 1800 års riksdag,
där hans vänner spelade så stor roll. Processen slöt,
hvad S. beträffar, med afsättning från docenturen
och ständig förvisning från akademien, hvarigenom han
gick miste om utsikterna till Skytteanska professuren,
hvilken lär ha varit honom af den blifvande patronus
lofvad. Han flyttade till Stockholm, där hans boklåda
ställdes under censur. Han utgaf tidskr. "Läsning i
ett och annat" (1800–07) och fortsatte med bokhandeln,
hvars affärer dock blefvo mycket tilltrasslade. 1802
företog han en utländsk resa, bl. a. för att träffa
sin broder Fr. Samuel i Wien. Han besökte en rad
tyska kulturorter, sammanträffade bl. a. med Arndt,
Brinkman, Fichte, Schlegel, Schelling, Goethe,
Schiller, Kotzebue, Amalia von Imhoff (sedan fru
Helvig). "Man undrade på en svensk, som kände tyska
litteraturen i botten". Hans mening synes ha varit att
särskildt studera pedagogik för att efter hemkomsten
inrätta ett undervisningsinstitut; bl. a. intresserade
han sig för döfstumundervisningen liksom för andra
pedagogiska nyheter. Under denna vistelse stadfästes
alltmera hans sympatier för den tyska nyklassiciteten
och nyhumanismen, särskildt inträngandet i antiken
i Winckelmanns och Kant–Schillers anda. Efter
hemkomsten inrättade han en gosspension, som han haft
för afsikt att utveckla till större anstalt; han
intresserade sig särskildt för musiken, af hvilken
han var en skicklig utöfvare, och invigde sina unga
lärjungar i denna konst. 1799 hade han invalts i
Mus. akad. Under titeln Strödda afhandlingar i ämnen
rörande de fria konsterna (1808–09) offentliggjorde
han dels öfversättningar ur den tyska litteraturen
rörande bildande konst, dels en originalafhandling
"Anmärkningar i anledning af Kgl. målar- och
bildhuggarakademiens exposition 1809", som
är ett första försök i svensk konsthistoria,
utgående från nyklassicitetens idéer. Han var
liksom brodern Fr. Samuel motståndare till den
senare nyromantiska och "götiska" uppfattningen
af konsten och sände sedan till "Stockholmsposten"
bidrag i denna riktning, satiriserande Hammarskölds
och Atterboms konsthistoriska verk. Eljest hade
han vissa beröringspunkter med nyromantikerna
och gaf Hammarsköld utförliga råd med hänsyn till
redaktionen af "Lyceum". Han intresserade sig liksom
fosforisterna för äldre svensk poesi, utgaf 1808 en
misslyckad omarbetning af Stiernhielms "Hercules"
på modernt språk (kritiserad af Hammarsköld); han
vände sig där i inledningen polemiskt mot Leopold
samt tog med värme till orda för hexametern och den
orimmade versen i allmänhet.
Som affärsman var S. optimist, råkade i ekonomiska
svårigheter, förnämligast på grund af förluster i
bokhandeln, och nödgades 1808 göra konkurs. "Han
var mera litteratör än bokhandlare och mera poet
än litteratör, han trodde sig kunna lyckas i allt,
och han blef offret för sin egenkärlek", skrifver
hans vän A. G. Mörner. Emellertid utnämndes han 1808
till rektor i Norrköping, hvilken syssla han dock
tillträdde först 1810. Detta år upphäfdes ock hans
förvisning från Uppsala. I 1809 års riksdag deltog
han på Riddarhuset och räknades enligt Engeström till
"1809 års styrande klick". Lifligt intresserad för
folkundervisningen, inlämnade han vid riksdagen ett
förslag om offentliga undervisningsanstalter för
alla folkklasser. Han affattade därom senare till
kronprins Karl Johan en Mémoire (1811). 1812 insattes
han i en kommitté för undervisningens ordnande
och motionerade 1815 om folkskolors inrättande
i förening med arbetsskolor, men detta förslag
kritiserades skarpt bl. a. af Schwerin och blef
bestämdt tillbakavisadt. Skolordningen af 1820 är
åter delvis framgången ur hans sträfvanden. 1815 hade
han blifvit lektor i Linköping och 1816 erhållit titel
af kansliråd och rikshistoriograf, sedan han 1809
utgett en afh. om den svenska statsförfattningens
historia. 1816 erhöll han ock statsanslag för
utgifvande af Historia öfver förhållandena mellan
Sverige och Norge från dessa staters uppkomst och till
närvarande tid (2 dlr, 1821–23), hvilken dock blef
ofullbordad. Sedan han, den forne prästhataren,
låtit prästviga sig, blef han 1822 kyrkoherde
i Söderköping under sin forne olycksbroder från
musikprocessen M. Wallenberg som biskop. Samtidigt
förlorade han dock sin pension för utgifvande af
historien och kom därför icke ur sina trassliga
affärer. Jfr biografi af K. F. Werner i "Några
anteckningar om adliga ätten Silfverstolpe" (1884);
B. Schöldström, "Musikprocessen i Upsala 1800" (i
"Förbiskymtande skuggor", 1881), och N. Gobom, "Till
G. A. S:s biografi" (i "Personhistorisk tidskr.",
1915, där en påbörjad själfbiografi meddelas). –
Hans son David August Leonard S., f. 1822,
d. 1898, deltog, då löjtnant vid Dalregementet, som
frivillig i danska kriget 1848 med stor utmärkelse
i träffningen vid Lundevad 28 maj och i slaget vid
Dybböl 5 juni. Han var öfverste och chef för Värmlands
fältjägarregemente 1859–70 och för Västmanlands
regemente 1870–84, sedan 1874 generalmajor i armén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
