Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silkespapper ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
523
Sillfiske
524
och den vid Nord-Amerikas östkust rikligt förekommande
menhaden (Brevoortia tyrannus), som hänförts dels
till släktet Clupea, dels till Alosa. I ofvan
nämnda omfattning räknas till Brevoortia tyrannus
en nordligare form var. menhaden, samt en sydligare,
hufvudsakligen vid brasilianska kusten förekommande
form. var. aurea. Menhaden, som har omkr. trettio
lokala benämningar, förekommer längs Förenta staternas
östkust ned till Florida. Den gå stimvis in i vikarna
och stiger äfven upp i floderna samt är den talrikaste
af samtliga därstädes förekommande fiskarter. Den
vandrar längs kusten från s. till n. samt uppträder
först på våren (april, maj) och försvinner åter på
hösten. Menhadens hufvud och käkar äro korta och
hufvudets längd mindre än en tredjedel af kroppens
längd till stjärtfenroten, särskildt är detta
fallet hos var. aurea. Kroppens höjd är omkr. en
tredjedel af dess längd. Fjällen äro medelstora,
starkt sågtandade. Gällocket är tydligt strimmadt hos
var. menhaden, nästan slätt hos var. aurea. Färgen
är vackert silfverglänsande, på ryggsidan skimrande
i blått och purpur. Medelstorleken är 30-35 cm.;
de största nå en längd af något öfver 50 cm. Som
födoämne är menhaden något torr och benig. Den ätes
såväl färsk som saltad. I sistnämnda form har den
länge exporterats till Yästindien, där den används
till föda åt negrerna på plantagerna. Förr begagnades
den hufvudsakligen som gödselmedel. Numera används
den i stor skala till beredning af trän och guano. Den
inlägges äfven i olja eller i ättika med kryddor och
går, beredd på dessa sätt, i handeln under namnen
American sardine, shadtne och Ocean trout. Det numera
allmännast använda redskapet för fångst af menhaden
är snörpvad. Medelfångsten anslås till omkr. 10,000
tunnor (barrels) för hvart fångstfartyg (numera
begagnas hufvudsakligen ångbåtar). Fisket eger icke
rum under lektiden, som inträffar på senhösten,
då fisken redan lämnat stränderna.
Sillfiske. Alltsedan åtminstone början af 1000-talet
har sillfångsten utgjort ett af de främsta, ja
tidtals det främsta bland hafsfiskena. Man brukar
skilja mellan lekfiske, som afser sådan sill,
som befinner sig i eller nära lek, och ganefiske
(ett numera sällan nyttjadt ord), som bedrifves
efter sill, som vid kusterna söker föda. Med hänsyn
till platsen, där sillfångsten bedrifves, skiljer
man mellan inomskärsfiske och utomskärsfiske. Det
senare kan i sin ordning vara antingen kustfiske,
då fiskarna ej utsträcka sina färder längre, än att
fångsten dagligen kan ilandföras, eller storsjöfiske,
då fiskeresorna utsträckas till att räcka flera dagar
eller veckor och fångsten därför måste förvaras genom
saltning ombord. I afseende på de redskap, med hvilka
sillfångsten utöfvas, kan det i större omfattning
bedrifna sillfisket vara antingen garnfiske eller
vadfiske. Garnfisket är antingen sättgarnsfiske,
då gamen förankras, där man väntar, att sillen skall
stryka fram, eller drifgarnsfiske, då gamen hopfästas
till en lång s. k. drifgarnslänk, som utsättes från
båten, men med ena änden får förbli hängande fast vid
densamma, så att garnen under fångsten drifva fritt i
sjön (se fig. 1 i art. Fiske). Vadfisket kan idkas
antingen med land- eller
stängvadar, i omedelbar närhet af stranden, eller ock
med snörpvadar l. påsenotar (se d. o.), hvilka kunna
användas såväl i närheten af kusten som ute i öppna
sjön. Sillen fångas med garn därigenom, att den sätter
sig fast i maskorna, ur hvilka den utplockas död,
hvaremot vadarna innestänga sillen, antingen (såsom
landvadarna) mellan stranden, landgrundet, och den
med sina båda ändar till stranden indragna vaden,
eller ock (såsom snörpvadarna) i den kretsformigt
utlagda och under sillen ihopsnörpta vaden (fig. 1),
hvarefter sillen lefvande med håfvar uppöses i intill
vaden lagda båtar.
För några år sedan började sillfiske bedrifvas
också med trål (se fig. 2 i art. Fiske)
af ång- och motorfartyg, och detta fiske har
särskildt på Sveriges västkust de senare åren
varit af ganska stor betydelse. Sillfångst utöfvas
vidare äfven med faststående redskap (ryssjor,
bottengarn) och åtskillig annan redskap, men detta
fiske är jämförelsevis obetydligt. I afseende på
sillfiskebedriftens ekonomiska art och förutsättningar
har man att skilja mellan fisket som rederiaffär
med förhyrd fiskarbesättning (Holland, Tyskland,
England) och fisket som fiskarnas egen affär (Sverige,
Danmark).
Det första egentliga sillfiske, som tilldrog
sig stor uppmärksamhet vid Skandinaviens kuster,
var det skånska, som under senare medeltiden egde
den största betydelse för näringslifvet. Dess
blomstringstid faller emellan slutet af 1100- och
midten af 1500-talet, under hvilken tid Öresund
besöktes af många fiskare och köpmän från icke blott
Danmark, utan äfven Tyskland, Nederländerna och
England. (Se R. Lundberg, "Det stora sillfisket i
Skåne under medeltiden" i "Ant. tidskr. f. Sverige"
XI, 3, 1891.) Samtidigt med fisket egde nämligen en
stor marknad rum, som besöktes af en mängd utländska
köpmän och i verkligheten gaf fisket dess egentliga
betydelse genom den stora tillströmning af folk,
den handel och den afsättning för sillfångsten,
som den medförde. Fisket egde rum från midten eller
slutet af aug. till slutet af nov. och var rikast
under tiden mellan 8 sept. och 9 okt., före hvilken
sistnämnda dag det slutligen förbjöds fiskarna
att lämna detsamma. Hufvud platserna för såväl
fiskebedriften som den nämnda marknaden voro städerna
Skanör och Falsterbo, där såväl den danska som den
tyska och nederländska personalen hade sig anvisade
särskilda områden, "fither" (ty. Vitten), där den hade
sina bodar, tält m. m. Fiskarnas ställning synes ha
varit ytterst tarflig. Deras människovärde och lif
aktades så ringa, att t. o. m. deras obetydligaste
förseelser straffades med lifvets förlust. Fisket
bedrefs med garn, hvilka användes än som
drifgarn, än som sättgarn, samt var strängt regleradt
genom den hårdaste lagstiftning för ordningens
upprätthållande. Fångsten bereddes mestadels till
saltad eller till torkad (hårdrökt?) sill; å en läst
sålunda beredd sill räknades 10 tunnor af den förra
och 12 af den senare sorten. Slarf vid saltningen
var vid lifsstraff förbjudet, men gälning därvid af
sillen synes ej förekommit. För att gynna köpmännens
salterirörelse voro fiskarna förbjudna att salta mer
än en half läst för hvarje båt o. s. v. Fisket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
