Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 525-526 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silkespapper ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förlorade sin stora betydelse, då utlänningarnas
besök och den nämnda stora marknaden omkring midten af
1500-talet upphörde. Därefter var skånska sillfisket
under lång tid föga bemärkt, tills det under de senare
årtiondena på grund af samfärdselns utveckling och
befolkningens tillväxt

Fig. 1. Sillfiske med vad från motorbåt vid svenska västkusten: snörpvaden är utlagd; man ser bojarna bilda en stor cirkel på vattenytan.

åter börjat tilltaga i betydenhet. Det är öfvervägande
lekfiske och idkas nu till stor del under samma tid
på året som fordom såsom kustfiske i Öresund och
södra Kattegatt, men fångsten afsättes färsk till
förbrukning i trakten, och saltning eger rum endast
till husbehof. Ifrån Skåne spred sig drifgarnsfisket i
början af 1880-talet till Halland och Bohuslän. Samma
fiskesätt användes äfven af danska fiskare i Öresund,
Stora Belt och södra Kattegatt.

Det bohuslänska sillfisket har, för så vidt det
varit ymnigt, varit semisekulärt-periodiskt, sålunda
att stor hafssill i ofantliga massor årligen besökt
Bohusbukten och norra Kattegatt under regelbundet
återkommande fiskeperioder af omkr. 30–60 års
längd, hvarefter sådan sill under en mellanperiod
af 60–70 års längd utebliivit från samma hafstrakt,
af hvilka perioder en af sillförekomst och en af
silluteblifvande tillsammans synas i medeltal ha
upptagit en tid af omkr. 111 år. Korta och föga
bestämda uppgifter i de norska historiska urkunderna
antyda, att rikt sillfiske egt rum i Bohuslän under
början af 1000-, 1100- och 1200-talen och att under
den senaste af dessa fiskeperioder Gullholmen,
Marstrand och Öckeröarna blifvit bebyggda. Under
förra hälften af 1300-talet var likaledes rikt
sillfiske, uti hvilket hansestäderna erhöllo rätt att
emot afgift deltaga, men hvilket sannolikt afbröts af
digerdöden. Omkr. midten af 1400-talet var likaledes
rikt sillfiske, med anledning hvaraf hansestäderna
utverkade sig förnyelse af sina privilegier från
föregående fiskeperioden. Vid midten af 1500-talet
finner man åter hafssillen vid bohuslänska kusten
och då gifvande upphof åt ett bortåt fyrtioårigt
ofantligt rikt fiske, om hvilket man eger rätt många
uppgifter. Det besöktes äfven af utlänningar, af
hvilka åtminstone lybeckarna deltogo äfven i
själfva fångsten, hvilken var reglerad genom en rätt
utförlig lagstiftning, och för deltagande hvari
afgift erlades till kronan. Fisket bedrefs med
sättgarn, och fångsten torkades (i rök), gälades
och saltades. Fiskarnas antal var mycket stort,
och fångsten uppgick under goda år till åtminstone
600,000 tunnor. Strax efter midten af 1600-talet gick
hafssillen å nyo till, men fisket blef till följd
af politiska förhållanden mindre betydande. 1747
och 1748 begynte den längsta och mest bekanta af de
bohuslänska sillfiskeperioderna. Fisket började i
norra skärgården, emellan Strömstad och Kungshamn,
med fångst af jämförelsevis tarflig sill, men
redan 1752 började fisket slå till äfven så långt
söderut som i Göteborgsskärgården, och sillens
beskaffenhet blef bättre, på samma gång som fisket
började allt tidigare på hösten ända till 1762, då
första fångsten erhölls redan vid midten af aug.;
men därefter började sillen allt senare gå in i
skärgården, så att den 1769 erhölls först i okt.,
1778 först i nov. och emot slutet af perioden först
fram i dec. eller emot jultiden, då den erhållna
sillen återigen blef af sämre beskaffenhet. Fångsten
ökades småningom och uppgick 1755 till närmare 75,000
tunnor, 1760 redan till mycket öfver 200,000 tnr,
vid midten af 1780-talet till omkr. 1 mill. tnr och
ett årtionde därefter, då fisket nådde sitt maximum,
till omkr. 1 3/4 mill. tnr, hvarefter fångstmyckenheten
började aftaga. Enligt tryckta offentliga handlingar
funnos 1787 i bohuslänska skärgården 336 salterier,
429 trankokerier med tillsammans 1,812 kittlar, hvilka
i hvarje sjudning kunde förbruka 13,662 tnr färsk
sill eller 40,986 tnr om dygnet, 358 stora vadar,
2,100 sillförarbåtar o. s. v. Hufvudplatserna för
fisket, som hufvudsakligen bedrefs med landvadar,
men särskildt i början af perioden till en del
äfven med garn, funnos liksom under de föregående
fiskeperioderna uti mellersta delen af skärgården,
där ock de flesta s. k. verken för sillens beredning
till handelsvaror voro belägna. Under fiskets bästa
tid saltades årligen från 200,000 till 400,000 tnr,
röktes från 3,000 till 7,000 tnr och kokades från
30,000 till 60,000

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>