- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
539-540

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sillsläktet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

539

Sillsläktet

540

sten 1910). Den har ock varit så stark i Kattegatts
höstsill, att den ännu 1914 och 1915 gjorde sig
starkt gällande i fångsterna. Så har där varit
fallet äfven med 1910 års klass (66,4 proc. 1914 och
57,7 proc. 1915 af fångsterna). 1915 började äfven
3-åringar göra sig märkbart gällande. (Fig. 3 visar
de olika årsklassernas riklighet i proc. i

11 12 år

Fig. 3. Diagram, visande de olika årsklassernas
procentuella riklighet i sillfångsterna 1914-15
i Kattegatt.

––– Vadsill från Anliolt nov. dec. 1914.

––– » » »
okt. nov. 1915.

Kattegattfångsterna 1914-15.) Hafvets
produktionsförmåga af sill är således bevisligen
olika stark olika år. Man kan äfven påvisa ett
samband emellan rikliga årsklasser och ett rikligt
sillfiske. Detta förhållande är af särskildt stort
intresse, då det gäller att förklara de stora
växlingarna i sillfisket. Dessa äro särskildt
framträdande i det bohuslänska sillfisket (se
Sillfiske). Yid tidigare försök att förklara dessa
växlingar har man antagit, att sillen företagit långa
vandringar, ända till nordliga delen af Atlantiska
hafvet. Sedan man lyckats påvisa förekomsten af lokala
raser med tämligen begränsade utbredningsområden,
har man dock måst öfverge denna teori. Sedermera
införde de svenske hydrograferna G. Ekman och
0. Pettersson ett nytt betydelsefullt moment till
förklaringen af sillfiskets växlingar, nämligen de
hydrografiska förhållandena. Så ha de visat, att den
bohuslänska vintersillens uppträdande inomskärs står
i samband med förekomsten af det s. k. bankvattnet
med en salthalt af 30-33 pro mille och en temperatur
af 4-8° C. Sedermera har Pettersson uppvisat, att
bankvattnet tränger in mot vår västkust i form af
undervattensvågor, och sökt visa, att sillen med dessa
undervattensvågor stötes in till våra farvatten. Att
vissa hydrografiska förhåll inden utgöra en nödvändig
förutsättning för sillens uppträdande, torde få anses
som säkert, men de äro ej tillräckliga för

att förklara sillens växlande förekomst vid våra
kuster. Den viktigaste förutsättningen för ett
godt sillfiske hos oss är ju, att det finns riklig
tillgång på sill af de raser, som tillhöra vårt
hafsområde. Växlingarna i årsklassernas riklighet
medföra växlingar i silltillgången och därmed också i
sillfisket. Därför ha de senaste årens undersökningar
kastat nytt ljus öfver de stora och svårlösta problem,
som röra sillen och sillfisket. F. n. ser det ut,
som om man närmast skulle kunna söka orsakerna
till sillfiskets växlingar i de olika årsklassernas
växlande styrka. - Sillen är en sällskaplig fisk,
som lefver i stim. Den simmar både alldeles
uppe i vattenytan och på ganska stort djup,
ej sällan alldeles invid bottnen. Sillens föda
består hufvudsakligen af små planktondjur, norska
fiskares åt, svenska fiskares ganeskar. Norrmännen
skilja mellan "röd-åt" (se Copepode ), "gulåt"
(annelidlarver) och "svartåt" (mollusklarver och små
vingsnäckor). Om sillen innehåller mycket svartåt,
är den otjänlig till saltning. I Norge brukar man
därför hålla sådan sill någon tid i noten, innan den
upptages,, så att födan hinner smältas F. ö. lefver
sillen äfven af något större kräftdjur, särskildt
klyf-fotingar. Stundom förtär den äfven små fiskar
(Gobius) och ungar af sill och tobis - Sillens lek
försiggår helt nära bottnen, och romkornen klibba fast
på grus, stenar och alger (Laminaria). Den efter en
vecka till några veckor (beroende på temperaturen)
kläckta sillungen är till formen mycket långsträckt
(5-8 mm. lång) och glasklar. Yid omkr. 5 cm. längd
får den fjäll och antar sillens utseende. Den utlekta
sillen, s. k. tomsill, ar mycket mager. Den äter
sig dock snart fet igen och är till kvaliteten bäst,
innan könsorganen åter hunnit starkare utveckla sig,
och kallas då ofta slosill. Sill med utvecklade rom-
och mjölkesäckar kallas full- 1. inmatsill. Innan
den nått lekstadiet, är den fet och af god kvalitet,
men då den uppnått detta, har den blifvit mager och
är ej afsevärdt bättre än tomsillen. Synnerligen
god är den ännu omogna sillen med svagt utvecklade
könsorgan. Den är rikligt försedd med fett eller
ister och kallas ofta ister sill.

Skarpsillen 1. hvassbuken, Clupea sprattus L.
(fig. 4), saknar åsar på gällocken och

Fig. 4. Skarpsill 1. hvassbuk, Clupea sprättas
(inlagd i burkar går den under namnet ansjovis).

har i regel ej tänder på plogbenet. Kyggkotornas
antal är 46-50. Bukfenorna äro fästa framom eller
under ryggfenans främre kant. Bukfjällen äro starkt
kölade och göra därigenom bukkanten betydligt skarpare
än hos sillen. Skarpsillen är allmän i Nordsjön och
Östersjön, den finns i hela Finska viken och går
i Bottniska viken upp till 65° n. br.; på Europas
västkust går den i n. till Lofoten och i s ungefär
till Garonnes mynning; den är vanlig vid Färöarna, men
det är osäkert, om den finns vid Island; på västsidan
af Atlantiska hafvet är den ej påträffad, men skall
enligt A. Giinther finnas vid Tasmanien. Skarp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:01:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfce/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free