- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
541-542

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sillsläktet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sillen påminner i sitt lefnadssätt mycket om sillen
och bildar liksom denna talrika raser. Rommen fäster
sig dock ej vid bottnen, utan är flytande. Skarpsillen
är i de olika länderna föremål för lönande
fisken. På Sveriges västkust fångas den med land-
och snörpvadar under sept.-jan. Den inlägges med
kryddor i bleckburkar och går i handeln under det
oriktiga namnet ansjovis, hvilket eg. tillkommer en
vid Sveriges kuster ganska sällsynt sillfisk (se om
denna Ansjovis). Förr brukade man i Bohuslän salta
skarpsill, s. k. brisling, hvilket är det norska
ordet för skarpsill. Yngel af skarpsill och äfven
af sill, erhållet i mynningen af Thamesfloden,
benämnes whitebait. Det anses för en läckerhet af
den betydelse, att den fått ge namnet åt en af den
engelska ministären årligen gifven fest ("whitebait
dinner").

Sardinen l. pilcharden, Clupea pilchardus
Walb. (fig. 5), har tydliga strålformiga
illustration placeholder

Fig. 5. Sardin (Clupea pilchardus}.

åsar på gällocken och 28-30 fjäll i raden längs
kroppssidans midt. Den är sällsynt vid Skandinaviens
västra kuster, men förekommer rikligt i Engelska
kanalen, vid Frankrikes och Portugals kuster och i
Medelhafvet, där den öfverallt är föremål för ymnigt
fiske. För export kokas sardiner i olja och inläggas
jämte denna i hermetiskt slutna bleckdosor. Enligt
uppgift utföras årligen ensamt från Frankrike öfver
10 mill. dosor, innehållande omkr. 200 mill. inlagda
sardiner. I Japan finns en sardin, Clupea melanosticta
Schlag., som ger upphof till mycket rikt fiske.

Majfisken, Clupea alosa (Cuv.), och
stamsillen l. staksillen, Clupea finta (Cuv.),
hvilka sammanföras äfven till undersläktet Alosa,
stå hvarandra mycket nära och sammanföras stundom till
en art. Den förra har dock 70-80 fjäll i raden längs
kroppssidans midt, den senare blott 60-65. Båda
ha tydliga strålformiga åsar på gällocken. De
äro hos oss ganska sällsynta. Majfisken har
i några få ex. påträffats vid Strömstad och i
Dalälfven. Stamsillen har fångats oftare på vår
västkust. Båda formerna gå upp i floder för att leka.
K. A. A-n.

Silltunna är det vanliga förvarings- och
transportkärlet för salt sill. Förr användes den äfven
för mätning af färsk sill. Den svenska silltunnan
för mätning af färsk sill höll enligt 1766 års
fiskeristadga 48 kannor (125,62 l.), enligt 1774
års reglemente för bohuslänska hafsfisket 63 kannor
(164,87 l.) och enligt 1786 års särskilda förordning
därom 80 kannor (209,36 l.). Nu mätes färsk sill i
Sverige med hektolitermått och i Norge med maal,
rymmande 150 l. I Skottland mätes den färska sillen
med korgar, som hålla en fjärdedel af ett i båda
ändar öppet tunnmått, benämndt cran och rymmande
37 1/2 imperial gallons (170,38 l.). – Den svenska
silltunnan för saltad sill skulle enligt 1766 års
fiskeristadga hålla 48 kannor
(125,62 l.), men 1843 lämnades tillåtelse att i
Bohuslän använda äfven den mindre norska tunnan för
saltning af sill. Genom 1865 års stadga om mått och
vikt upphäfdes emellertid den äldre lagstiftningen
om silltunnans storlek, så att hvar och en kan
använda den storlek å sina tunnor han för godt
finner. Genom förordningen 22 dec. 1886 medges
visserligen åt den sådant önskar att få kröna
silltunnor af både norsk och skotsk storlek, men
naturligtvis begagnar sig ingen däraf. Den norska
silltunnan höll före metersystemets införande
120 potter (115,8 l.), men skall nu enligt lag af
23 maj 1913 rymma 114 l. Den skotska silltunnan
skall rymma 26 2/3 imperial gallons (121,16 l.). samt
vara förfärdigad af minst 1/2 tum (12,7 mm.) tjockt
virke och starkt bandad med trä- eller järnband,
allt enligt särskilda bestämmelser, som strängt
tillämpas, så att undermåliga eller för svaga tunnor
konfiskeras. I Holland höll silltunnan förut 125
l. men numera blott 120 l., ehuru detta endast på
grund af gängse bruk, då den äldre lagstiftningen
om silltunnornas storlek och beskaffenhet
upphäfts. Den tyska silltunnan rymmer 113-115 l.
A. V. L.*

Sillvrakning, offentlig granskning, som afser att
utröna, huruvida sill, saltad i tunnor, är af behörig
beskaffenhet, och att med vissa märken å tunnorna
ange denna beskaffenhet. Ordet vräka l. vraka betyder
eg. göra till vrak, förkasta, afskilja såsom odugligt,
men har af sistnämnda betydelse erhållit den afledda
bemärkelsen af godkänna, sedan det förkastliga
(det vrakade) afskilts, eller afsortera uti skilda
slag med hänsyn till beskaffenheten och värdet som
handelsvara. Vraksill betyder sålunda ej godkännbar
eller vid offentlig granskning underkänd sill
(eller utskottssill), då med vräkt eller vrakad
sill däremot menas offentligen undersökt samt till
sort och beskaffenhet bestämd sill. – Bruket att
låta vraka saltad sill är ganska gammalt, ehuru
vrakningen väl i förstone egde rum i de sillköpande
städerna och afsåg att skydda köparen; men anlitades
sedermera äfven af producenterna, i afsikt att erhålla
ett afsättningen underlättande offentligt märke å
silltunnorna, som utvisade varans beskaffenhet. Den
äldre svenska sillfiskelagstiftningen från 1666
och 1754 påbjöd enligt holländskt föredöme äfven
vrakning af sistnämnda slag, men 1774 begränsades
densamma till allenast den sill, som fångats
"efter holländska sättet". I Holland kvarstod ock
den tvungna (obligatoriska) vrakningen för det
s. k. "stora" fiskets sill intill slutet af 1857,
då den gjordes valfri (fakultativ), hvarefter den
1878 h. o. h. afskaffades. Sin största betydelse har
den offentliga sillvrakningen ernått i Skottland
därigenom, att de vid densamma åsatta märkena
vunnit ett sådant förtroende i marknaden, att
de onödiggjorde den förut öfliga vrakningen uti
importhamnarna och att den med dem stämplade sillen
kunnat gå hand ur hand som en kurant vara utan vidare
undersökning. Den skotska sillvrakningen afsåg urspr.
ett offentligt godkännande för utbekommande af de
stora premier, med hvilka man 1809–30 sökte uppmuntra
skotska sillfisket och som 1815–26 utbetaltes med
4 shillings (= 3 kr. 60 öre) för tunnan. Därefter
bestods vrakningen som en kostnadsfri förmån åt
salteriidkarna intill

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:05 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free