Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silursystemet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Silursystemet
Norge. Tidigast bekant är det kanske från
Västergötland, hvars lagerbyggnad och viktigaste
fossil i allmänna drag beskrifvits redan af
Linné, Hisinger och Wahlenberg. Angelin gaf en
mera detaljerad, hela Skandinavien omfattande och
hufvudsakligen på trilobiternas förekomst grundad,
indelning af silursystemet i 8 "regioner", och
sedermera ha viktiga bidrag till den noggrannare
kännedomen om detta systems bildningar i Sverige
lämnats af G. Lindström, Linnarsson, Törnqvist,
Nathorst, Tullberg, Moberg m. fl. I Västergötland,
där silurlagren äro orubbade och bilda de
s. k. Västgötabergen, hvila de likformigt på de
kambriska. Deras underafdelningar äro följande:
1) Ceratopygekalken med Ceratopyge forficula, 2)
Undre graptolitskiffern med Phyllograptus m. m., 3)
Ortoceratitkalken, röd och grå, med Sphaeronites
pomum, ortoceratiter (af gruppen vaginata) samt
Asaphider, Megalaspider etc., 4) Chasmopskalken med
Echinosphaerites aurantium, Phacops conicopthalmus
m. fl. trilobiter, 5) Trinucleusskiffern med arter
af Trinucleus och Ampyx, 6) Brachiopodskiffern, i
hvars fauna trilobiterna ej mera äro så förhärskande
(Dalmanites mucronatus, jämte arter af Calymene och
Encrinurus), hvaremot brachiopoder såsom Spirifera
reticularis och Strophomena rhomboidalis, koraller
såsom Cyathopyllum m. fl. talrikare uppträda,
7) Rastritesskiffern och 8) Retiolitesskiffern,
båda med en mängd graptoliter. De 3 sistnämnda
leden räknas till öfversilur, de öfriga till
undersiluriska gruppen, öfverst på bergen hvilar
vanligen ett mäktigt täcke af diabas. Sammanlagda
mäktigheten af de siluriska och kambriska bildningarna
här torde uppgå till 60-90 m. Mera eller mindre
noga öfverensstämmande med Västergötlands finnas
silurbildningar, ehuru ej så fullständigt utvecklade,
i Östergötland, Närke och på Öland; i ingen af dessa
provinser förekomma eruptiv.
På Gottland, hvars rika fauna redan tilldrog sig
von Bromells uppmärksamhet, utgöras silurlagren,
som bilda hela ön, mest af kalkstenar, flera slag,
märgelskiffrar och sandsten (i söder). Endast
öfversiluriska gruppen finnes representerad. Faunan
är utomordentligt rik, och öfver 1,000 arter,
somliga synnerligen väl bevarade, äro kända. Bland
de intressantaste formerna är otvifvelaktigt
ett luftandande djur, Palseophonus nuncius, en
skorpion, funnen vid Visby. På ungefär motsvarande
nivå ha skorpioner träffats äfven i Skottland och
Nord-Amerika, och dessa äro bland de allra tidigast
uppträdande luftandande djuren. Antydan till ännu
äldre lämnas dock af en insektvinge (Palaeoblattina),
som funnits i Frankrikes undersilur. På senare tiden
ha marina kalkalger, tillhörande främst släktena
Sphaerocodium, Solenopora och Hedströmia samt
hydrozoen Spongiostroma, befunnits spela en stor roll
i öns silurlager. De äro beskrifna af A. Rothpletz i
München. Gottlands silur 1. gothlandium, som den äfven
kallas, anses af G. Lindström, som beskrifvit delar
af dess fossila fauna, sedan deras noggrannare ålder
och ömsesidiga förhållanden länge varit omtvistade,
motsvara de brittiska lagren från och med Llandovery
till och med Ludlow. De indelas i norra delen af ön
(enligt H. Hedström) sålunda från yngre till äldre:
<sidoklammer>Öfre Gothlandium
VII. Meyalomus-kalk med refkalk, krinoidé- och cephalopod-kalk.
VI. Leperditia-skiffer och Ilionia-kalk.
V. Brungul, oolitisk kalk.
IV. b. Ostrakod-kalk eller märgelskiffer och krinoidékalk.
» a. Stromatopor- och Spongiostromakalk.
</sidoklammer>
<sidoklammer>Undre Gothlandium
III. Öfre klint-nivån. Växlande bergarter, mest märgelskiffer och refkalk.
II. Undre klint-nivån. Mest märgelskiffer.
I. Stricklandinia-märgel.
</sidoklammer>
För sydliga delen af ön, som eger en delvis annan
petrografisk utbildning, har H. Munthe uppställt
följande lagerföljd:
5. Megalomus-kalk, ekvivalerad af refkalk m. m.
4 b. Ilionia- eller Spongiostroma-märgelkalk.
4 a. Öfre Sphcerocodium-kalksten med refkalk.
3 b. Oolit.
3 a. Sandsten med lermärgel.
2. Undre Sphcerocodinm-kalkmärgel.
1 b. Dayia-fliskalk.
l a. Märgelskiffer med kalkband.
Å mellersta Gottland synes så godt som hela
lagerföljden ekvivaleras af refkalk (Etelhemsmarmor
m. m.) samt delar däraf äfven af andra lager
(Rhizophyllumkalk, Conchidiumkalk o. s. v.).
I Skåne äro siluriska bildningar mycket utbredda,
i synnerhet i ett bälte s. v. om en linje mellan
Kullaberg och Stenshufvud. Lagerserien är fullständig,
men afviker något från Västergötlands, synnerligast
därigenom, att skiffrar, oftast graptolitförande,
förekomma vida allmännare, troligen antydande
uppkomst på något större djup, under det att
kalkstenar äro mera underordnade. Ceratopygekalken
är svagt utvecklad. Undre graptolitskiffern är såsom
i Västergötland; ortoceratitkalken, blågrå eller
svart, föga mäktig, motsvarar endast den undre delen
af Västergötlands ortoceratitkalk, hvaremot dennas
öfre del och troligen undre delen af Västergötlands
chasmopskalk i Skåne motsvaras af den mellersta
graptolitskiffern, utmärkt genom Glossograptus,
Dicranograptus, Diplograptus, Climacosraptus
m. fl. Chasmopskalken, trinucleusskiffern och
brachiopodskiffern äro i Skåne rikare på graptoliter
än i Västergötland, hvarigenom dessa lagers fauna
får en något annan prägel. De öfre graptolitförande
skiffrarna äro mycket rikt utvecklade, och utom
rastrites- och retiolitesskiffrarna finnas yngre
mäktiga skifferlager med Cyrtograptus, hvilket släkte
dock redan uppträder i retiolitesskiffern, samt
Cardiolaskiffer med den öfverallt i öfversiluriska
bildningar mycket utbredda musslan Cardiola interrupta
och Monograptusformer. Sannolikt såsom inlagringar
i Cardiolaskiffern finnas vid Klinta vid Ringsjön
märgelskiffer med kalksten och röd sandsten, vid
Bjärsjölagård kalksten, vid Övedskloster och Ramsåsa
röd sandsten med mera omväxlande och rikare fauna,
såsom Chonetes m. fl. brachiopoder, tentaculiter,
koraller, krinoidéstjälkleder, Beyrichia m. m. och
i den röda sandstenen Leperditia Angelini. Diabas
genomsätter Skånes silurlager i en mängd gångar,
orienterade s. ö.–n. v., men breder sig ingenstädes
såsom ett täcke öfver dem. Veckningar förekomma ej,
men väl förkastningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>