Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Simdräkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arierna var simkonsten likaledes känd så långt
tillbaka i tiden, som man öfver hufvud taget kan
veta något om denna folkstam. Avesta bär tydligt
vittnesbörd om persernas förkärlek för bad och
reningar, och de äldsta grekiska myterna och sagorna
vittna om kunskap i simning. Homeros berättar i
"Odyssén" ganska ogeneradt, men ändock sakkunnigt
om simbragder, som måste slå nutida simmare med
häpnad. Berättelsen om Leander, som från Abydos
sam öfver Hellesponten för att besöka sin älskade
(se därom Hero), är ju ett påtagligt bevis
på en mycket god simkonst. Af teckningen på ett
från Abydos bevaradt mynt framgår tydligt, hurusom
grekerna tänkt sig, att Leander begagnade simsättet
"crawl". Herodotos förtäljer om den oförvägenhet,
hvarmed invånarna på de grekiska öarna öfvade
simning och dykning. Spartanerna synas ha varit
mycket goda simmare. De badade dagligen i Eurotas,
och Alki-biades gjorde sig populär under landsflykten
hos dem genom att deltaga i deras simöfningar. De
grekiske soldaterna undervisades också, liksom
senare de romerske, i simning som ett viktigt led i
deras militära utbildning. Hos romarna användes före
kejsartiden i regel endast bad i det fria. De stora
varmbadhusen uppstodo först senare. Att romarna på
den tiden i allmänhet voro simkunniga, framgår redan
däraf, att ynglingarna, när de sluppit från skolan,
drogo ut på Marsfältet till krigiska öfningar och
till simturer i Tiber, och om simöfningar berättas
ofta. Det talas äfven om, att täflingar härvid
förekommo. Germanerna öfvade också från äldsta
tider simidrott, och särskildt berömda för sin
skicklighet häri voro våra förfäder i Norden. Den
gamle nordbon idkade simning först och främst af
praktiska skäl för att kunna rädda sig ur böljorna,
när hans fartyg kantrade eller när han under en
sjöstrid nödgades springa öfver bord för fiendens
öfvermakt. Folket stod på den tiden säkert en hel
del högre än i nutiden med hänsyn till simkonstens
allmänna utbredning. Från barndomen öfvade man sig i
den. I skaror samlades ynglingarna vid floder, sjöar
och stränder och kämpade med hvarandra. Men liksom så
många andra kroppsöfningar, som ha sin upprinnelse
i det praktiska lifvets fordringar, utvecklades
simningen hos nordborna till fostrande och stärkande,
konstmässig idrott, som öfvades för sin egen skull
och hvari kunde hållas offentliga uppvisningar för
en samling åskådare. Hufvudsakligen sökte man uppnå
uthållighet samt skicklighet i dykning. När två
kappades i simning, gick täflingen i regel ut på,
hvem som oftast kunde doppa den andra. Det var så godt
som en brottning i vattnet. Mera sällan förtäljes,
att idrottsmännen pröfvade, hvem som kunde simma
längst och snabbast. Den färdighet många af den tidens
simmare uppnådde, synes ha varit rent förbluffande. I
full rustning kunde de tillryggalägga sträckor eller
utföra dykprof, som endast få af nutidens simmare
kunna göra efter. Många berättelser ge de bästa
uttryck för simidrottens höga anseende och gunst hos
folket. I och med kristendomens utbredning synes
intresset för bad och simidrott ha gått tillbaka
i Europa. De asketiska riktningarna vunno alltmera
mark. Kroppen ansågs vara den egentliga fienden. Man
flydde från världen, som var smittad genom beröring
med den hedniska kulturen och sedvänjorna. Man
bar så få kläder som möjligt och undvek all
tvättning, och pelarhelgon och klostersittare
blefvo de eftersträfvansvärda förebilderna för
folket. Athanasios beundrar den helige Antonius, för
att han aldrig tvättade sina fötter; den heliga Silvia
höll ut så länge med att icke tvätta sig, att hon blef
sjuk och måste tvätta - fingerspetsarna. Hilarion
klippte sitt hår endast på påsksöndagen, tvättade
aldrig sina kläder, bytte om tunika, först när den
föll i trasor.
Efter att under åtskilliga århundraden ha varit
ur bruk kom simkonsten ånyo till heders i senare
hälften af 1700-talet. B. Franklin var en af dem,
som fäste uppmärksamheten på dess betydelse som
hälso- och räddningsmedel. I Tyskland framhölls
simningens vikt förnämligast af pedagogen Guts Muths,
som skref en ännu beaktansvärd lärobok i simkonsten
(1798). Sedan 1812 en siminrättning för militärer
anlagts i Wien, upprättade 1817 tyske generalen
von Pfuel i Berlin en inrättning af samma slag,
och denna blef mönstret för de siminrättningar, som
därefter anlades annanstädes. Redan tidigare hade
emellertid enskilda personer ifrat för simning inom
olika europeiska länder. 1528 utgafs den första boken
om simning, en latinsk afh. af Nicolaus Winmann.
I Sverige riktades uppmärksamheten på simkonstens
fördelar samtidigt med, att Ling verkade
för kroppslig uppfostran i allmänhet. Några
Uppsala-studenter (sedermera professorn Jöns
Svanberg och sedermera prosten Kr. Grahl, professor
N. J. Sillén m. fl.) gingo därvid i spetsen. Det
första simsällskapet i världen och sannolikt äfven
den första idrottssammanslutningen i modern stil är
Uppsala simsällskap, som stiftades af Jöns Svanberg
1796. Sällskap för räddning ur sjönöd hade dock
funnits tidigare. Från Uppsala utbredde sig snart
genom de där promoverade simkonsten till alla delar
af riket, och simskolor inrättades i Stockholm,
Göteborg, Norrköping, Jönköping, Visby, Västerås
m. fl. städer, hvilkas första simlärare vanligen
utgått från Uppsala. De flesta af dessa simsällskap
hade ock invalt Svanberg till sin direktor, som
hvarje år fick från olika håll ta emot diplom till
underskrift. Först så sent som 1827 fick Sveriges
hufvudstad en verklig simskola, den Lindska, sedermera
kallad den Gjörckeska, anlagd af K. D. Lind. Den
sedermera som historieskrifvare berömde Anders Fryxell
(se denne), då för tiden lärare vid Varfskolan på
Djurgården, hade visserligen 1820 börjat lära några
gossar, hvilkas informator han var, att simma (det
lär ha skett vid Beckholmen), och äfven sedermera,
som kollega vid Maria elementarskola, fortsatt med
denna undervisning, vid hvilken den 1813 af K G. Grahl
uppfunna simgördeln spelade en viktig roll. Denna
undervisning skedde emellertid i så inskränkt skala,
att någon betydelse som ett för hufvudstadens ungdom
öppet tillfälle att erhålla vägledning och öfning i
simkonsten icke kunde tillmätas densamma. Simkonsten
har sålunda gamla anor i Sverige. Medan ännu nästan
alla andra moderna idrottsöfningar voro okända,
höllos i Sverige simuppvisningar inför stora mängder
åskådare, hvarvid förekom all slags simidrott, såsom
dykningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
