- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
577-578

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Simkunnighet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

577

Simokatta-Simon

578

Simoka’tta (Sim oka 11 os), Theofy’lak-tos,
bysantinsk historieskrifvare, kom från Egypten till
Konstantinopel, där han var kejserlig sekreterare
under kejsar Herakleios (610-641). Bland hans arbeten,
som omfatta äfven naturvetenskapliga ämnen, är det
mest kända och citerade hans historia om kejsar
Maurikios’ regering (582-602) i en affekterad, men
trovärdig affattning. S:s verk utgåfvos först af
J. Pontmus 16u9; den bästa upplagan är C. de Boors
1887 ; Aporifai fysikai’ är utg. af Ideler (i "Physici
et medici grseci minores", 1841), och S:s bref af
Hercher (i "Epistolographi grseci", 1873). Jfr
K. Krumbacher, "Geschichte der byzantinischen
litteratur" (2:a uppl. 1897). J- C.

Si’molin, Johan Mattias, rysk diplomat, f. 17 juli
1720 i Reval, vid hvars svensk-finska församling
hans fader var kyrkoherde, d. 19 sept. 1799 i Wien,
tillhörde en släkt från Äbo. Han tjänstgjorde redan
vid fredskongressen i Åbo 1743 och anställdes kort
därefter vid ryska legationen i Stockholm, där han
tjänade under von Korff och Panin samt var ryske
ministerns högra hand vid alla försöken att öka
splitet och missnöjet i Sverige. Genom sin verksamhet
i fråga om de finska själf-ständighetsplanerna ådrog
han sig mycket hat, så att han t. o. m. beskylldes
att ha haft del i den eldsvåda, som öfvergick
Stockholm 1751. S. blef 1754 (jämte sin äldre
broder, Gustaf Alexander S., f. 1715 i Åbo, rysk
ministerresident i Mitau) af romerske kejsaren
Frans I upphöjd i tyskt riksadligt stånd, var 1766
ryskt sändebud vid riksdagen i Regensburg, åtföljde
som diplomatisk agent fältmarskalken Rumjantsev i
turkiska fälttåget, afslöt 30 maj 1772 stilleståndet
i Giurgiu, var 1773 ryskt sändebud i Köpenhamn och
flyttades 1775 i samma egenskap till Stockholm,
där man, ihågkommande hans förra vistelse, högst
ogärna tog emot honom och hvarest hans tid upptogs
af ständiga trakasserier och intriger. Emellertid
upphöjdes han 1776, jämte sin broder, af konung
Stanislaus August i polskt friherrlist stånd. I
sept. 1778, samtidigt med riksdagskallelsen, lät
Gustaf III i Petersburg framföra sin önskan om S:s
återkallande, hvilken begäran kejsarinnan genast
biföll. 1780 var S. sändebud i London, där den då
mellan de nordiska makterna ingångna, förnämligast mot
England riktade väpnade neutraliteten beredde honom
en svår ställning. 1787 flyttades han som sändebud
till Paris. Det var han, som till Marie-Antoinette
utfärdade och förmådde franske utrikesministern
Montmorin att påteckna det bekanta, på fru von Korff
ställda passet, hvilket af den kungliga familjen
begagnades vid dess flykt. Sedan de diplomatiska
förhållandena mellan Ryssland och Frankrike blifvit
afbrutna, lefde han flera år som enskild person i
Frankfurt a. M. 1799 kallades han till president
för riksjustitie-kollegium i Petersburg, men afled
på resan dit. S. "hade mer arghet än slughet, mer
slughet än förstånd, han hade alla egenskaperna att
lära känna folk, men ingen att lefva med dem, han
hade all högfärd af en uppkomling, men ingen annan
hågkomst af sitt forna tillstånd, än den tanken
att andre icke glömt det, han talade hvarken väl
språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam;
han hade egenskaper af en second personnage vid en
brydsam mission, men ingen af att vara den

Tryckt den 5/i2 16

förste; han kunde väl tända på en eld, men
ej inbilla folk, att det var en lusteld. I
affärer satte han bitterhet och hetsighet,
i sällskap ledsnad och inom sitt eget hus
en stark hushållning" (Ur G. J. Ehrensvärds
"Dagboksanteckningar", utg. af E. V. Montan, I, 24).
A. B. B.*

Si’molin, Johan Albin, finsk kyrkohistoriker,
f. 19 juni 1875 i Kyrkslätt, Nyland, blef student
1896, filos, kandidat 1899 och magister 1900,
egnade sig sedan åt teol. studier samt aflade
teol. kandidatexamen 1904 och licentiatexamen 1909;
teol. doktor blef han 1910. Han utnämndes till
lektor i religion 1909 vid svenska lyceet i Viborg
och 1910 vid svenska normallyceet i Helsingfors;
1913 blef han dä jämte docent i kyrkohistoria vid
universitetet. S. har sysselsatt sig förnämligast med
Finlands kyrkohistoria. Bland hans arbeten må nämnas
Drag ur prästgårdslif i Finland under 16:e och 17:e
seklen (i Finska kyrkohist. samf:s "Meddelanden",
VII), Drag ur det kyrkliga lifvet i Helsingfors på
1600-talet (i "Teol. tidskr." 1908), Wiborgs stifts
historia (licentiatspec. 1909), Petrus Bång. En
biografisk studie (Finska kyrkohist. samf:s
"Handlingar", X). Vidare har S. redigerat
"Handlingar rörande Wiborgs stift". Bland S:s många
tidskriftsuppsatser må framhållas en artikelserie
Den katolska modernismen (i "Teol. tidskr.", 1911). I
den finska "Maailman historia" har S. behandlat den
katolska reaktionen. T. C.

Simon, bibliskt personnamn. Mest kända
äro: 1. öfversteprästen S., Onias son,
Syr. 50 (förmodligen = Simon II, omkr. 200). -
2. S. Makkabéern. SeMakkabéer. - 3. En af Jesu bröder
(Mark. 6: 3). - 4. S. P e t r u s. Se P e t r u s. -
5. En af Jesu apostlar, S. i f r a-ren 1. zeloten
(Mark. 3: 18). Om S. i konsten S9 A p o s t e l,
sp. 1227 och fig. 11 å pl. - 6. En man från Cyrene,
Alexanders och Rufus’ fader, som tvangs att bära Jesu
kors (Mark 15: 21). .- 7. Fader till Judas Iskariot
(Joh. 6: 71). - 8. En farisé, som inbjöd Jesus som
gäst (Luk. 7: 40 ff.). - 9. S., den spetälske, i
hvars hus Jesus blef smord omedelbart före sin död
(Mark. 14: 3). - 10. En garfvare i Joppe, i hvars
hus Petrus bodde (Apg. 9 f.). - 11. T r o 11 k a r l
e n S. (lat. Simon magus), som omtalas i Apg. 8. Han
var enligt Justinus Martyren född i Gitta i Samarien
och gällde hos kyrkofäderna alltifrån Ireneus som
upp-hofsmannen till alla heretiska rörelser. Han
synes ha uppträdt med anspråk på att vara Messias
och predikat en lära, där judiska och hvarjehanda
främmande religionselement ingått. Om honom och den
roll han spelat i den äldre judekristna litteraturen
se Gnosticism, sp. 1370, och art. "Simon der magier"
i "Realencyklopädie fur protestanti-sche theologie
und kirche", XVIII. E. S-e.

Simon [-må’], Richard, fransk teolog, kallad
"bibelkritikens fader", f. 13 maj 1638 i Dieppe,
d. där 11 april 1712, studerade först i sin
fädernestad, där han inträdde i oratoriernas orden,
och sedan i Paris. Prästvigd 1670, egnade han sig
uteslutande åt vetenskapligt arbete. 1678 började
tryckningen af hans viktiga verk Histoire critique
du vieux testament, men på grund af de mot honom
fientliga port-royalisternas intriger och Bossuets
inflytande blef redan dess första del konfiskerad,
hvarefter S. uteslöts ur oratoriernas

25 b. 19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:05 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free