Print (PDF) - On this page / på denna sida - Simkunnighet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577 Simokatta-Simon 578 Simoka'tta (Sim oka 11 os), Theofy'lak-tos, bysantinsk historieskrifvare, kom från Egypten till Konstantinopel, där han var kejserlig sekreterare under kejsar Herakleios (610-641). Bland hans arbeten, som omfatta äfven naturvetenskapliga ämnen, är det mest kända och citerade hans historia om kejsar Maurikios' regering (582-602) i en affekterad, men trovärdig affattning. S:s verk utgåfvos först af J. Pontmus 16u9; den bästa upplagan är C. de Boors 1887 ; Aporifai fysikai' är utg. af Ideler (i "Physici et medici grseci minores", 1841), och S:s bref af Hercher (i "Epistolographi grseci", 1873). Jfr K. Krumbacher, "Geschichte der byzantinischen litteratur" (2:a uppl. 1897). J- C. Si'molin, Johan Mattias, rysk diplomat, f. 17 juli 1720 i Reval, vid hvars svensk-finska församling hans fader var kyrkoherde, d. 19 sept. 1799 i Wien, tillhörde en släkt från Äbo. Han tjänstgjorde redan vid fredskongressen i Åbo 1743 och anställdes kort därefter vid ryska legationen i Stockholm, där han tjänade under von Korff och Panin samt var ryske ministerns högra hand vid alla försöken att öka splitet och missnöjet i Sverige. Genom sin verksamhet i fråga om de finska själf-ständighetsplanerna ådrog han sig mycket hat, så att han t. o. m. beskylldes att ha haft del i den eldsvåda, som öfvergick Stockholm 1751. S. blef 1754 (jämte sin äldre broder, Gustaf Alexander S., f. 1715 i Åbo, rysk ministerresident i Mitau) af romerske kejsaren Frans I upphöjd i tyskt riksadligt stånd, var 1766 ryskt sändebud vid riksdagen i Regensburg, åtföljde som diplomatisk agent fältmarskalken Rumjantsev i turkiska fälttåget, afslöt 30 maj 1772 stilleståndet i Giurgiu, var 1773 ryskt sändebud i Köpenhamn och flyttades 1775 i samma egenskap till Stockholm, där man, ihågkommande hans förra vistelse, högst ogärna tog emot honom och hvarest hans tid upptogs af ständiga trakasserier och intriger. Emellertid upphöjdes han 1776, jämte sin broder, af konung Stanislaus August i polskt friherrlist stånd. I sept. 1778, samtidigt med riksdagskallelsen, lät Gustaf III i Petersburg framföra sin önskan om S:s återkallande, hvilken begäran kejsarinnan genast biföll. 1780 var S. sändebud i London, där den då mellan de nordiska makterna ingångna, förnämligast mot England riktade väpnade neutraliteten beredde honom en svår ställning. 1787 flyttades han som sändebud till Paris. Det var han, som till Marie-Antoinette utfärdade och förmådde franske utrikesministern Montmorin att påteckna det bekanta, på fru von Korff ställda passet, hvilket af den kungliga familjen begagnades vid dess flykt. Sedan de diplomatiska förhållandena mellan Ryssland och Frankrike blifvit afbrutna, lefde han flera år som enskild person i Frankfurt a. M. 1799 kallades han till president för riksjustitie-kollegium i Petersburg, men afled på resan dit. S. "hade mer arghet än slughet, mer slughet än förstånd, han hade alla egenskaperna att lära känna folk, men ingen att lefva med dem, han hade all högfärd af en uppkomling, men ingen annan hågkomst af sitt forna tillstånd, än den tanken att andre icke glömt det, han talade hvarken väl språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam; han hade egenskaper af en second personnage vid en brydsam mission, men ingen af att vara den Tryckt den 5/i2 16 förste; han kunde väl tända på en eld, men ej inbilla folk, att det var en lusteld. I affärer satte han bitterhet och hetsighet, i sällskap ledsnad och inom sitt eget hus en stark hushållning" (Ur G. J. Ehrensvärds "Dagboksanteckningar", utg. af E. V. Montan, I, 24). A. B. B.* Si'molin, Johan Albin, finsk kyrkohistoriker, f. 19 juni 1875 i Kyrkslätt, Nyland, blef student 1896, filos, kandidat 1899 och magister 1900, egnade sig sedan åt teol. studier samt aflade teol. kandidatexamen 1904 och licentiatexamen 1909; teol. doktor blef han 1910. Han utnämndes till lektor i religion 1909 vid svenska lyceet i Viborg och 1910 vid svenska normallyceet i Helsingfors; 1913 blef han dä jämte docent i kyrkohistoria vid universitetet. S. har sysselsatt sig förnämligast med Finlands kyrkohistoria. Bland hans arbeten må nämnas Drag ur prästgårdslif i Finland under 16:e och 17:e seklen (i Finska kyrkohist. samf:s "Meddelanden", VII), Drag ur det kyrkliga lifvet i Helsingfors på 1600-talet (i "Teol. tidskr." 1908), Wiborgs stifts historia (licentiatspec. 1909), Petrus Bång. En biografisk studie (Finska kyrkohist. samf:s "Handlingar", X). Vidare har S. redigerat "Handlingar rörande Wiborgs stift". Bland S:s många tidskriftsuppsatser må framhållas en artikelserie Den katolska modernismen (i "Teol. tidskr.", 1911). I den finska "Maailman historia" har S. behandlat den katolska reaktionen. T. C. Simon, bibliskt personnamn. Mest kända äro: 1. öfversteprästen S., Onias son, Syr. 50 (förmodligen = Simon II, omkr. 200). - 2. S. Makkabéern. SeMakkabéer. - 3. En af Jesu bröder (Mark. 6: 3). - 4. S. P e t r u s. Se P e t r u s. - 5. En af Jesu apostlar, S. i f r a-ren 1. zeloten (Mark. 3: 18). Om S. i konsten S9 A p o s t e l, sp. 1227 och fig. 11 å pl. - 6. En man från Cyrene, Alexanders och Rufus' fader, som tvangs att bära Jesu kors (Mark 15: 21). .- 7. Fader till Judas Iskariot (Joh. 6: 71). - 8. En farisé, som inbjöd Jesus som gäst (Luk. 7: 40 ff.). - 9. S., den spetälske, i hvars hus Jesus blef smord omedelbart före sin död (Mark. 14: 3). - 10. En garfvare i Joppe, i hvars hus Petrus bodde (Apg. 9 f.). - 11. T r o 11 k a r l e n S. (lat. Simon magus), som omtalas i Apg. 8. Han var enligt Justinus Martyren född i Gitta i Samarien och gällde hos kyrkofäderna alltifrån Ireneus som upp-hofsmannen till alla heretiska rörelser. Han synes ha uppträdt med anspråk på att vara Messias och predikat en lära, där judiska och hvarjehanda främmande religionselement ingått. Om honom och den roll han spelat i den äldre judekristna litteraturen se Gnosticism, sp. 1370, och art. "Simon der magier" i "Realencyklopädie fur protestanti-sche theologie und kirche", XVIII. E. S-e. Simon [-må'], Richard, fransk teolog, kallad "bibelkritikens fader", f. 13 maj 1638 i Dieppe, d. där 11 april 1712, studerade först i sin fädernestad, där han inträdde i oratoriernas orden, och sedan i Paris. Prästvigd 1670, egnade han sig uteslutande åt vetenskapligt arbete. 1678 började tryckningen af hans viktiga verk Histoire critique du vieux testament, men på grund af de mot honom fientliga port-royalisternas intriger och Bossuets inflytande blef redan dess första del konfiskerad, hvarefter S. uteslöts ur oratoriernas 25 b. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
