Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sindon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sinne-Sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalad
628
Sinne (ty. sinn), psyk., kallas själens förmåga
af kvalitativt enkla, individuella och vid
en sensorisk nervprocess omedelbart bundna
förnimmelser, de där kallas sensationer eller
enkla sinnesförnimmelser. Alla sådana förnimmelser
förutsätta, att en nerv någonstädes irriteras
och att sedan denna irritation fortplantas
till ett centralt organ i hjärnan. Hvad som
så af sinnet för-nimmes är sålunda närmast en
förändring i hjärnan, men en egendomlighet vid den
sensoriska nervprocessen, som uttryckts i lagen
för "sensationens periferiska lokalisation", gör,
att vi i vår uppfattning lokalisera intrycket eller
irritamentet till nervändan. Allteftersom intrycket
sålunda lokaliseras inom kroppen eller af oss fattas
som egande sin omedelbara grund i yttre föremål,
skiljer man mellan inre sinne och yttre sinne. Det
inre sinnet uppfattar smärta, vallust) kittling,
rysning, hunger, törst och äckel; och det kunde
därför indelas i lika många inre sinnen, smärtsinne,
vällustsinne o s. v. Det yttre sinnet indelas,
alltefter sensationernas vid olika sinnesorgan bundna,
skilda kvaliteter, uti de s. k. fem yttre sinnena:
känseln, synen, hörseln, lukten och smaken. Men hvarje
sinne har flera olika s. k. sinnesmodaliteter, hvilka
återigen betraktas som olika sinnen, ehuru det vanliga
språkbruket ej går så långt i distinktion (så omfattar
t. ex. känselsinnet dels temperatursinne, dels tryck-
och rörelsesinne). - Ofta används ordet sinne ock i
mera oegentliga bemärkelser. Stundom förstås därmed
hvarje mera utvecklad omedelbar uppfattningsförmåga
(t. ex. sinne för musik), stundom själen i det hela
(t. ex. sinnessjukdom), stundom viljans beskaffenhet
(t. ex. småsinne). - Med sinnesstämning förstås
känslornas beskaffenhet i ett visst ögonblick med
hänsyn till kvaliteten och intensiteten af lust eller
olust. Och hit äro att hänföra sådana uttryck som
t. ex. tungsinne, sinnesförfattning o. ’d. - Sinnlig
i filosofisk bem. betecknar det med sinnena fattbara,
sålunda det i rum och tid varande ("sinnevärlden"),
i motsats mot det förnuftiga (be Förnuft). I det
vanliga språkbruket hänföres uttrycket sinnlig
vanligen till människans kroppsliga känslor,
drifter och begär, särskildt till könsdriften. -
Se Bern-stein, "Die fiinf sinne des menschen"
(2:a uppl. 1889) och "Zeitschrift fiir psychologie
und phy-siologie der sinnesorgane" (1890 ff.). Jfr
Sensation och Sinnesorgan. S-e.
Sinnebild (af den germanska ordstammen sinn, som
betyder bl. a. ge akt på, tänka på), en bild att
ge akt på, att tänka på. Ordet har nog inkommit i
vårt språk från tyskan, där sinnbild på 1600-talet
nypräglades som ersättning för det grek.-lat. emblema
(se Emblem). Det fick dock snart nog i båda språken
flera betydelser, af hvilka den mest förekommande
var den af en tecknad, målad, grafiskt framställd
eller uthuggen figur, åtföljd af ett tänkespråk på
vers eller prosa och stundom hos de lärde i viss mån
motsvarande de adliges vapen. Båda skulle de inskärpa
någon idé eller moralisk föreskrift, t. ex. då
arbetets välsignelse och lön åskådliggöras genom en
vingårdsman stödd mot sin spade med tänkespråket öra
et lalora, "bed och arbeta". Bortfaller tänkespråket,
blir sinnebijden nästan detsamma som symbol, ehuru
detta senare uttryck i vissa fall hellre begagnas
(se Symbol).
Men ofta användas orden utan åtskillnad som
rena synonymer. Medaljkonsten erbjuder ett
rikt fält för sinnebildlig framställning.
J- c-
Sinnesbana, fysiol. Se Sinnesorgan.
Sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalad. Det
är en sedan gammalt känd sak, att sinnessjuka
lätt visa sig vara samhällsvådliga och på
grund af sjukliga motiv, otillräcklig tillsyn
eller annan ogynnsam omständighet begå brott och
lagstridiga handlingar. Allmänt bekant är ju ock,
att för brott tilltalad person icke sällan vid
närmare undersökning afslöjas som sinnessjuk och
följaktligen är för straff oemottaglig, hvadan
han öfverlämnas till vederbörande myndighet för
att erhålla den vård och tillsyn han behöfver,
på samma gång samhället därigenom tryggas mot en
eventuellt framtida samhällsfarlighet. Bestämmelser
rörande undersökning af sinnesbeskaffenheten hos för
brott tilltalad meddelas redan i ett k. bref till
Sundhetskollegium 9 mars 1826. Där föreskrifves
att, då för brott tilltalad person uppges vara
eller vid gärningens begående ha varit vansinnig
och fråga om hans befriande, på sådan grund, från
ansvar uppstår, domstolen skall noggrant iakttaga,
hvad i afseende å rannsakningar i brottmål,
till vinnande af nödig fullständighet redan
är föreskrifvet, och sedan vederbörande läkares
betyg om den tilltalades sinnesbeskaffenhet blifvit
infordradt, öfverlämna detsamma jämte rannsakningen
till Sundhetskollegium (numera Medicinalstyrelsen)
för att inhämta "utlåtande i ämnet, innan domstolen
dess beslut meddelar". Enligt en af G. Schuld-heis
för 30-årsperioden 1865-94 gjord beräkning framgår,
att trots föreskrifterna i ofvan anförda k. bref icke
mindre än 1,702 psykiskt abnorma eller sinnessjuka
personer blifvit dömda, utan att sakkunnigt utlåtande
inhämtats samt att förhan-denvarande psykisk rubbning
blifvit af domstolen förbisedd i 69 proc. af alla
fall. För den följande 12-årsperioden 1895-1906 har
0. Kinberg fortsatt dessa beräkningar och visat,
att i minst 15,3 proc. af hela antalet dömda ett
förbiseende från domstolarnas sida af sinnessjukdom
(eller psykisk abnormitet) hos de anklagade
förelegat. Till förebyggande af dylikt förbiseende
i fråga om svårare brott aflät riksdagen 1908 i
anledning af en af S. Neiglick s. å. väckt motion
till K. M:t skrifvelse om lagförslag om obligatorisk
undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad,
som af underrätt dömts till döden eller lifstids
straffarbete. Sakkunnige (öfverinspektören för
sin-nessjukvården och t å andra läkare), som af
Medicinalstyrelsen fått i uppdrag att yttra sig om
motionen, afstyrkte det i denna gjorda förslaget
och uttalade sig för en lag "Om obligatorisk
rätts-psykiatrisk undersökning af alla personer,
som åtalas för mord och barnamord samt vissa slag
af mordbrand, annan skadegörelse och sedlighetsbrott
eller för försök till något af dessa brott, äfvensom
af brottslingar, som minst två gånger återfallit
i brott, och af minderåriga, som begått gröfre
brott". Efter detta förord för en vida större
utsträckning af den obligatoriska undersökningen
synes frågan tillsvidare ha uppskjutits, men
väntas åter bli upptagen i sammanhang med en
revision af Strafflagen. Den genom k. br. 1826 åt
Medicinalstyrelsen uppdragna undersökningen utfö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
