- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
629-630

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sinnesceller ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

629

Sinnesceller-Sinnesorgan

630

res numera, efter Medicinalstyrelsens omorganisation
(1915), af en rättspsykiatrisk nämnd, med hvilken som
vetenskapligt råd endera af professorerna i psykiatri
i Stockholm och Uppsala vid behof adjungeras. Det kan
ju blott betraktas som en rationell åtgärd, att en
sinnessjuk, som begått brottslig handling, interneras
på sinnessjukanstalt (hospital) eller i händelse
af större samhällsvåd-lighet på kriminalanstalt
(se Sinnessjuk-vård), och rättssäkerheten behöfver
ingalunda, såsom på visst håll förmodas, genom
den psykiatriska sakkunskapen rubbas. Att denna
sakkunskap, sådan den af Medicinalstyrelsen utöfvas,
ingalunda i hvarje fall visar böjelse att förklara en
för brott tilltalad otillräknelig, därför att hans
sinnesbeskaffenhet af domstolen ansetts kräfva en
undersökning, framgår af de senaste 6 årens erfarenhet
om de af Medicinalstyrelsen bedömda fallen. Dessa
äro 581, af hvilka 358 förklarats otillräkneliga
(Straff!. 5 kap. 5 §), 68 förminskadt tillräkneliga
(ibid. 5 kap. 6 §) och 155 eller 26,7 proc. i lagens
mening tillräkneliga. (Enligt af medicinalrådet
R. Stenbeck utarbetad tablå öfver samtliga af
Medicinalstyrelsen 1910-15 afgifna utlåtanden i
rättspsykiatriska mål.) Litt.: G. Schuldheis, "Om
sinnessjuka fångar" (1898), 0. Kinberg, "Brottslighet
och sinnessjukdom" (1908), 0. Kinberg, A. Petrén
och T. Petrén, "Kriminalpolitiska riktlinjer och
förslag" (i "Allm. svenska läkartidningen", 1909).
G-s.

Sinnesceller, anat., neuroepitelceller, detsamma som
retningsmottagare 1. receptorer. Se Nervsystemet,
sp. 805, och Sinnesorgan l-2.

Sinnescentrum, fysiol. Se Sinnesorgan 1.

Sinnesepitel. Se Sinnesorgan 1.

Sinnesförnimmelse, psyk., förnimmelse med något af
våra sinnen. Jfr Förnimmelse, Projektion. Sensation,
Sinne och Sinnesorgan 1.

Sinneskänsla, psyk. Se K ä n s l a, sp. 571.

Sinnesorgan. 1. Fysiol., de organ, som närmast
förmedla våra sinnesförnimmelser. Man har liknat dessa
organ vid portar, genom hvilka medvetandet (själen)
mottar intryck från omgif-ningen (yttervärlden,
sinnevärlden). Från fysiologisk synpunkt betraktas
sinnesförnimmelserna som retningsföreteelser
(se Retning), utlösta genom den inverkan, som ett
yttre agens, d. v. s. en kemisk eller fysikalisk
företeelse, såsom ljus, ljud, mekaniskt tryck,
koncentrationsändring o. s. v., utöfvar på vissa
särskildt anpassade organ, retningsmottagare
(receptorer; se Nervsystemet). De olika sinnesorganen
utgöras till väsentlig del af retningsmottagare,
som genom nervtrådar stå i förbindelse med centrala
nervsystemet. Den utlösta retningsprocessen,
för hvilken man användt olika beteckningar (se
Hjärnverksamhet), kan exempelvis n\ed tillhjälp af
den s. k. aktionsströmmen (se D j u r-elektricitet)
följas genom ledningsbanor i ryggmärgen och hjärnan
upp till "centrum", som hos människan och de högre
djuren är beläget i storhjärnsbarken. Den mekanism,
som förmedlar en sinnesförnimmelse, består således
af ett periferiskt sinnesorgan, en sinnesbana och
ett sinnescentrum. Receptorerna i det perifera
sinnesorganet kunna utgöras a* fria nervändar,
t. ex. i

huden. I flertalet fall utgöras de af nervceller, som
bilda ett för sinnesorganet kännetecknande nervepitel,
sinnesepitel, såsom staf- och tapplagret i ögats
näthinna, Cortiska organet i snäckan (innerörat),
luktepitelet i slemhinnan i öfversta näsgången,
smaklökarna på tungan, de olika känselkropparna
(se d. o.) i hud, benhinnor, muskel- och senskidor,
hörcellerna i båggångsampullerna och förgården
af innerörat. Några sinnesorgan best* uteslutande
af nervänd-apparater och stödjecellei för dessa. I
andra kan sinnesepitelet sägas vara inkoppladt i ett
fysikaliskt eller kemiskt instrument. Framför ögats
näthinna befinner sig en ljusbrytande apparat med
tillhörande bländöppning, pupillen. Den växlande
belysningen på föremålen i framför liggande rum,
synrummet, återges i den upp- och nedvända bilden
å näthinnan. De motsvarande näthinneelementen,
retningsmottagarna, retas i motsvarande grad. Genom
nervtrådarna från dessa ledes till synens
sinnescentrum - synsfären å storhjärns-barken,
belägen i nackloben - en kombination af retningar,
som utgör så att säga ett af tryck af synrummet för
tillfället. Nervcellerna i det Cortiska organet äro
hopkopplade med ett slags resonatorer. Ett ljud består
i regel af en massa toner, d. v. s. vågrörelser med
olika svängningstal. Genom trumhinnan och benkedjan
i trumhålan (se Hörselorgan) öfverföras de särskilda
vågrörelserna på vätskan i snäckan och försätta de
motsvarande resonatorerna i svängningar, som i sin
ordning reta de tillhörande nervcellerna. Till
hörselsfären å storhjärnsbarken, belägen i
tinningloben, ledes en retningskombination, hvars
detaljer motsvara de olika tonerna i det ljud, som för
tillfället når örat. Sinnesorganen kunna sägas ha till
uppgift att omsätta sinsemellan olikartade kemiska
och fysikaliska förlopp i en och samma process,
nervretning. Tillståndet i yttervärlden i ett visst
ögonblick kommer sålunda att motsvaras i hjärnbarken
af en retningskombination, hvars detaljer bli symboler
för de olika detaljerna i yttervärlden. Finheten,
d. v. s. detaljrikedomen, i denna retningskombination
bestämmes af finheten i de särskilda nervepitelens
anordning samt af receptorernas större eller mindre
tröghet.

Sammanfattningen af alla receptorer i ögat, örat,
huden, munnens och näsans slemhinnor kallar man
sinnesyta. Denna yta motta, de mest olikartade intryck
från omgifningen, men besitter olika känslighet på
olika delar. Större delen af sinnesytan är åtkomlig
för ljur, men endast näthinnans receptorer äro
anpassade för ljusretning. Sinnesytan verkar således
som ett såll, som på vissa punkter genomsläpper ett
visst slags retning. Hvarje sinnesepitel har sitt
bestämda eller, som man säger, adekvata retmedel
(se Retning), hvilket emellertid ej utesluter,
att det kan påverkas af andra retmedel. Tryck
å ögat ger som bekant en ljusförnimmelse, och så
godt som alla sinnesepitel äro känsliga för retning
med elektricitet. Förnimmelsens art är emellertid
oberoende af ret-medlets natur. Hvilket retmedel än
man må använda t. ex. å näthinnan, så erhålles en
synförnimmelse. Detta sakförhållande, som särskildt
framhölls af Johannes Muller 1826, är kändt under
den af honom använda beteckningen lagen om ner-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:01:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfce/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free