Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sinnesceller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
635
Sinnessjukdom
636
anfall af sinnessjukdom aflösa hvarandra med
relativt korta mellanrum, ett förhållande, som
ur social synpunkt skänker dessa former en rätt
ogynnsam ställning. De med afseende på utgången och
utsikten till bestående hälsa gynnsammaste formerna
af sinnessjukdom torde vara de, som utlösas af en
relativt djupt ingripande yttre anledning. Man plägar
med hänsyn till orsakerna dela sinnessjukdomarna i
exogena, som uppstå af yttre orsaker, och endogena,
som uppstå af inre, i anlaget och dispositionen
förefintliga orsaker. När orsakerna till en
sinnessjukdom sökas, förblandar man ofta orsak
och verkan, och man ser icke sällan i sjukdomens
tidigaste symtom orsaken till densamma. Så är ofta
förhållandet, när man t. ex. i religionsgrubbel
tror sig ha funnit anledningen till en melankoli,
medan i själfva verket ingenting är vanligare,
än att en dyster sinnesstämning, den börjande
psykiska depressionen, tar sig uttryck i grubbel
och ängsligt mediterande öfver andliga frågor och
religiösa angelägenheter. Vanligen äro orsakerna till
en sinnessjukdom såväl inre som yttre. Dispositionen
och det individuella anlaget spela dock i flertalet
fall den mest afgörande rollen; de inre orsakerna
äro oftast de för symtom och förlopp viktigaste
och mera bestämmande. Så är förhållandet vid de
tre stora sjukdomsgrupperna, den mano-depressiva
sinnessjukdomen, dementia prcecox (se Schizofreni)
och paranoiagruppen (gruppen af sinnessjukdomar med
förryckt karaktär). Om dessa former af sinnessjukdom
kunna uppfattas såsom otvetydigt endogena, så
äro å andra sidan de "yttre" orsakerna de mera
väsentliga vid sådana sjukdomsformer som feber-
och infektionsdelirierna och den i sammanhang med en
förgiftning uppträdande sinnessjukdomen. Ehuru stundom
vid en svårartad infektion eller intoxika-tion
(förgiftning) mycket allvarsamma former af
sinnessjukdom kunna inträffa, som icke så sällan
under våldsamma symtom, med stark omtöckning och
snart inträdande kraftnedsättning få dödlig utgång,
så äro dock utsikterna i flertalet fall af delirier,
som uppträda i sammanhang med infektionssjukdomar
och förgiftningar, särdeles gynnsamma, och dessa
former af sinnessjukdom torde, äfven med hänsyn
till den jämförelsevis ringa utsikten af recidiv,
kunna betraktas med afseende på utgången (prognosen)
mest godartade.
Af infektionssjukdomar, hvilka icke så sällan
kompliceras med sinnessjukdomar, må nämnas
bl. a. mässling, scharlakansfeber, tyfus, koppor
och influensa. Vid lunginflammation händer
stundom, att det kritiska feberfallet medför
ett våldsamt utbrott af förvirring med delirier,
hvilket i ogynnsammaste fall får dödlig utgång
(kollapsdeli-rium). Det gäller i sådana fall att
med alla till buds stående medel höja krafterna
under en stimulerande behandling (kamfer, ljumma
bad, närande lavemang). Att de sinnessjukdomar,
som komplicera de kroniska infektionssjukdomarna,
tuberkulos och syfilis, till sin karaktär äro
ogynnsammare, beror dels på grundsjukdomens svårare
och mera allvarsamt kraftnedsättande art (tuberkulos),
dels på infektionens särskilda benägenhet att på ett
förstörande sätt angripa hjärnbarken (syfilis). Ehuru
det icke får glömmas, att vissa akuta under en
antisyfilitisk behandling gynnsamt förlöpande former
af sinnessjukdom på grund af hjärnsyfilis
förekomma, så äro dock tyvärr de flesta af de
sinnessjukdomsformer, som bero på syfilitiska
degenera-tionsprocess-^r i hjärnbarken, till sin
natur i hög grad ogynnsamma och förlöpa, trots
all behandling, med tilltagande slöhet, ofta ock
med förlamningssymtom, till en efter längre eller
kortare tid inträffande dödlig utgång. Särskildt
anmärkningsvärd är i detta hänseende den i vår tid
och särskildt i de stora kulturcentra så vanliga
paralysie générale (dementia paralytica), hvars
syfilitiska ursprung numera anses höjdt öfver allt
tvifvel. Äfven förgiftningarna kunna delas i akuta och
kroniska. Akuta förgiftningar genom starkt verkande
medicinska preparat och droger (morfin, opium, kokain,
atropin m. m.) äro sedan gammalt kända och kunna,
där de icke hastigt åstadkomma medvetslöshet och
förlamning af lifsviktiga nerv-centra, ge upphof
till delirösa tillstånd, ofta kombinerade med
hallucinationer. Den akuta alkohols-intoxikationen
(ruset) är den banalaste och bäst kända af alla
med psykiska symtom förenade förgiftningar. Äfven
vid kroniska förgiftningar med morfin, kokain
och alkohol äro sinnessjukdomar vanliga och kunna
uppträda såväl under det fortsatta missbruket af dessa
gifter som under en afvänjningskur eller tillfällig
abstinens. Vanligast bland förgiftningspsykoserna äro
de former af sinnessjukdom, som uppträda på grund af
kronisk alkoholism (se Alkoholism), ett betänkligt
tillstånd, som beror på ett genom spritverkan direkt
eller indirekt förstördt nervsystem. En djupgående
rubbning af ämnesomsättningen i kroppens väfnader
ger hos den kroniske alkoholisten lätt anledning
till själfförgiftning (autointoxikation). Dylik
själfförgiftning antages vara orsaken till den
vanliga form af akut sinnessjukdom hos alkoholister,
som kallas delirium tremcns (se Delirium), hvars
omedelbara orsak alltså icke är alkoholen i och för
sig, utan en förgiftning med vissa inom den osunda
kroppen bildade ämnen, som uppstå under en genom
alkoholmissbruk störd ämnesomsättning. Delirium
tremens är en akut sjukdom, som i flertalet
fall förlöper gynnsamt, men stundom kan få dödlig
utgång. Äfven mera kroniska former af sinnessjukdom
äro hos alkoholister rätt vanliga. En sådan form är
alkoholsförrycktheten. Den kroniska alkoholismen,
på hvilket underlag sinnessjukdomar uppträda, är
i och för sig ett typiskt degenerationstillstånd,
utmärkt af en genomgående intellektuell såväl som
etisk slapphet. Själf har suparen ingen känsla för
sitt läge och ingen vilja att hjälpa sig därur; alla
ädlare instinkter, hänsynen till hustru och barn
försvinna, och hans moraliska slöhet tar sig ofta
uttryck i ett oförsynt beteende mot de närmaste, i-
våldsamhet och brottsliga impulser. Den allmänna
degenerationen yttrar sig äfven i kroppsligt
afseende. Störd matsmältning, njursjukdomar och
cirkulationsrubbningar, darrning i händerna, slapphet
i gången och allmän kraftlöshet äro vanliga symtom
hos suparen.
Vissa åldrar och lefnadsperioder disponera för
sinnessjukdom. En sådan ålder är puberteten,
utvecklingsårens och könsmognadens ålder. I
kvinnans lif är det s. k. klimakteriet, d. v. s. den
åldersperiod då hennes befruktningsduglighet upphör,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
