- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
639-640

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sinnessjukvård ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

639

Sinnessjukvård

610

mano-depressiva formen af sinnessjukdom. Samma är
äfven förhållandet med förrycktheten (se d. o.),
ehuru i dessa fall sjukdomsbilden domineras af vissa
tankevillor, förföljelse- eller storhetsidéer.

En sjuklig förändring af omdömet ger upphof till
den förfalskning af idélifvets innehåll, som kallas
tankevillor. Vid uppkomsten af dessa spela ofta nog
illusioner och hallucinationer (se dessa ord) en
viktig roll. En vanlig, ja, sannolikt den vanligaste
vägen för en förfalskning af omdöme och kritik är
den sjukliga förändringen af känslo-lifvet. En stark
förstämning samlar sig ofta i en nedsatt sjelfkänsla,
och därmed sammanhänger omedelbart melankolikerns
själfanklagelse- och försyndelseidéer. Stor
uppsluppenhet, hvad man kallar en exaltation
af känslolifvet, tar sig däremot uttryck i den
förhöjda s j älf känslan, hvilken lika omedelbart
alstrar öfverdrifna föreställningar om egen förmåga,
själföfverskattnings- och storhetsidéer. I ännu
en tredje grupp af fall yttrar sig den bristande
jämvikten inom känslolifvet i en allmän oro och
misstänksamhet, som småningom ger sig till känna i
förföljelseidéer (se d. o.).

I en mängd sjukliga tillstånd ha de sinnessjuke
förlorat förmågan af ordnadt och redigt
tänkande. De prata i en ström af osammanhängande
ord, hvari likhets- och beröringsassociationer
äro den enda tillstymmelsen till samband mellan
de snabbt löpande tankarna. En dylik sjuklig
stegring af föreställningarnas tempo, hvarvid
ändamålsföreställningar icke alls eller högst
obetydligt bestämma öfver tankarnas brokigt skiftande
innehåll, kallas idéflykt. Denna är ett vanligt symtom
hos s. k. maniakaliska sjuka och öfvergår lätt till
verklig förvirring. Hos melankolikern möter man
ett alldeles motsatt symtom. Tankarna stå stilla,
ingifvelsens flöde har sinat; då den sjuke skall
tänka, går det trögt och långsamt, det är som att
draga ett lass i tjock sand. Detta symtom kallas
tankehämning.

I de maniakaliska tillstånden ser man ofta ett
symtom inom viljelifvets område, hvilket är ett
slags motsvarighet till idéflykten och ofta uppträder
samtidigt med denna Detta symtom är agitationen. Den
sjuke besjälas då af växlande intryck, känslor
och stämningar, som på ett reflex-artadt sätt
ögonblickligen omsättas i handling. Han stojar,
dansar, sjunger, gestikulerar, han är våldsam, förstör
och rifver sönder; stundens glädtighet, otålighet
eller vrede tar sig hastiga och obehärskade uttryck,
utan plan och ändamål.

All oförmåga att samla tankarna ger anledning till
förvirring, och detta symtom har en mängd grader,
från den lättaste grumling af medvetandet ända till
en fullständig omtöckning af detsamma. Ibland ha
de sjuke svårt att samla själfva sinnesintrycken
till tydliga föreställningar, de bli då på grund af
bristande uppfattningsförmåga mer eller mindre ur
stånd att förstå sitt läge, igenkänna sin omgifning;
de äro hvad man kallar desorienterade, och detta
medför ofta en känsla af oro, som gör dem rådvilla och
misstänksamma. Intrycken samla sig icke till skarpa
och bestämda bilder, utan glida isär och bli dimmiga;
bekanta ansikten förefalla förändrade, människor
synas dem besynnerliga, som vore de döda, allt är dem

så underligt och hemskt. De vanligaste åtgärder,
som vidtagas, bli missförstådda, och en hotfull
betydelse tillägges dem, allt är dem främmande
och misstänkt. Mellan dylika relativt lindriga
tillstånd af förvirring och den fullständiga
till ett verkligt kaos gående upplösningen af
allt medvetet sammanhang ser man alla möjliga
öfvergångar. I feber- och infektionsdelirierna
sker denna utveckling från lindrig förvirring,
osäkerhet och rådvillhet i orienteringen till djup
omtöckning ofta successivt. De af förvirring utmärkta
abnormtillstånden visa städse påtagliga psykologiska
beröringspunkter med drömmen, och den splittring
(dissociation) inom själslifvet, som uppträder hos
en sofvande, har sin motsvarighet i den sjukliga
på grund af giftverkan på hjärnbarken uppkommande
söndringen. Samma hallucinatoriska liflighet utmärker
de osammanhängande föreställningarna i det ena som
i det andra fallet.

Om de olika formerna af sinnessjukdom
se Förryckthet, Hysteri, Katatoni, Matt i,
Melankoli m. fl. Med afseende på behandlingen se
äfven Sinnessjukvård. Läran om sinnessjukdomarna
och deras botande kallas psykiatri (se d. o.).
G-s.

Sinnessjukvård. Här och där i österlandet liksom ock
hos en del vilda folkslag ha sinnessjuka sedan gammalt
varit föremål för en till vördnad gränsande vidskeplig
respekt. Helt annorlunda har det varit i Europa. Medan
i den klassiska forntiden sinnessjukdomarna i
rätt anmärkningsvärd grad tilldrogo sig läkarnas
uppmärksamhet och omsorgsfull, välment, om ock i vissa
afseenden hård-händt behandling egnades de sinnessjuke
(jfr C. Celsus’ "Om läkekonsten", sv. öfv. af
M. Odenius, 1906), blef deras öde efter Romerska
rikets fall genom hela medeltiden och långt fram
i nyare tid det sorgligaste. Råhet och vidskepelse
täflade med hvarandra att utestänga de sinnessjuke,
"de besatta", från alla mänskliga rättigheter; på sin
höjd vallfärdade man med dem till helgon-grafvarna
eller underkastade dem en våldsam exorcism. I värsta
fall blefvo de brända eller jagade som vilda djur,
fängslade bland förbrytare i osunda fängelser eller
på annat sätt utlämnade åt en hård behandling. Det
var ju icke längre demonläran i sin klassiska
gestaltning eller sådan den förekommer hos många
vilda folkslag, utan den medeltida djäfvulsskräcken,
som angaf tonen och under mer än tusen år bestämde
öfver de sinnessjukes lott. Men äfven då religiösa
fördomar icke direkt inverkade på forna dagars
uppfattning om de sinnessjuke, var behandlingen på
grund af tidsandan ytterst omild. Några af våra gamla
landskapslagar innehålla stadganden mot "afvita",
"galin man" eller "vettvilling". Den äldre och
yngre Yästgötalagen föreskrifva, att "galin man"
skall vara fängslad; på samma sätt Upplandslagen,
och enligt Södermannalagen skola fränder ha "afvita"
i "hseptum" eller i "gömo", och böter äro utsatta,
om han blir lös eller kommer skada åstad.

Ehuru sederna småningom något mildrades, förblef dock
den fördomsfulla uppfattning kvar i folkmedvetandet,
som i sinnessjukdomarna såg en straffdom för synd
och utsväfningar. Denna åsikt, som fortlefvat ända
in i vår tid, är en förtunnad åter-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:32:59 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free