Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sinnessjukvård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
641
Sinnessjukvård
642
stod af den medeltida vidskepelsen. Gifvetvis satte
denna religiös-moraliska uppfattning sin prägel på
behandlingen. Man fann det i sin ordning, att de
sjuke behandlades i fängelserna bland brottslingar
och lösdrifvare. Sinnessjukvårdens äldre historia
löper därför parallell med fångvårdens, och ännu i
slutet af 1700-talet påträffade J. Howard (se dcm-ne)
vid sina besök i en mängd europeiska fängelser nästan
öfverallt sinnessjuka fängslade bland förbrytare och
delande den omänskliga behandling, som då kom dessa
till del. Det var därför icke underligt, att man på de
första sinnessjukanstalterna till-iämpade fängelsernas
behandlingsmetoder med kedjor, hand- och fotbojor.
Mot slutet af 1700- och i begynnelsen af 1800-talet
börjar i behandlingen en förändring till det bättre
göra sig gällande. Den första reformen inleddes af
den franske sinnessjukläkaren P h. Pin el (se denne),
som vågade försöket att befria de sinnessjuke ur deras
bojor. Hans exempel ledde snart till efterföljd, och
den alltför hårdhändta behandlingen mildrades. Dock
voro ännu långt öfver midten af 1800-talet sådana
medel som tvångströjan, tvångsstolarna och andra
former af mekaniskt tvång i flitigt bruk.
Vid sidan af dessa medel som vapen mot de sinnessjukes
oro och deras mot omgifningen riktade tendenser till
våldsamhet praktiserade man vissa behandlingsmetoder,
som mera direkt afsågo att inverka kurativt. Ur
den rådande uppfattningen om sinnessjukdomarna som
följder af moraliska lyten och felsteg härleder sig
den i början af 1800-talet praktiserade "psykiska"
behandlingen, som i korrigerande syfte ingrep strängt
disciplinärt. Att grofva handgripligheter på sin tid
icke föraktades, framgår bl. a. däraf, att en svensk
i öfrigt för sin humanitet känd läkare ännu 1836
skrifver, att "stryk och aga med orätt borttagits
från de franska hospitalen". En annan form af psykisk
behandling, som i öfrigt har anor från den klassiska
forntiden (Celsus), sammanhängde med den gängse
ännu rätt naiva uppfattningen om sinnessjukdomarnas
väsen. Man utgick från den tanken, att det "rubbade",
"ur sina gängor" gångna förståndet genom häftiga
sinnesrörelser eller obehagliga sensationer på
radikalt sätt kunde bringas till ordning, och
behandlingen afsåg att genom skrämmande, retande
eller på annat sätt nervsystemet häftigt afficierande
behandling åstadkomma plötslig väckelse. I dylik
afsikt tillgrep man vattenbehandlingen i form af
de s. k. öfverraskning s-baden och de våldsamma
duscherna, ja, man t. o. m. band tyngder vid den
sjuke och sänkte honom i sjön för att först i sista
minuten draga upp honom. Van Helmont, som redan
på 1600-talet rekommenderar vattenkuren, är af den
mening, att densamma endast då är utan verkan, när
man af fruktan för, att patienten skall dö, drager
upp honom för tidigt. En annan mycket rekommenderad
behandlingsmetod var den s. k. skabbkuren. Man afsåg
därmed att försätta den sjuke i ett tillstånd af
plågsamma hudsensationer, klåda .och allmän oro. Det
är om denna skabbkur läkaren på Danviks dårhus
Hagström (adlad Hagströmer) 1788 säger: "Skabb och
utslag har jag ej behöft ympa vid Danviksdårhuset
för att genom denna väg söka återbringa de galna till
förståndet; den
Tryckt den 8 ’1216
myckna trängsel, som varit i det gamla dårhuset, och
de usliga rummen hafva gjort, att skabbsmittan som
oftast gått hvarfvet om, då den genom någon nykommen
eller eljest inkommit". Någon gynnsam effekt af denna
ofrivilliga "skabbkur" synes Hagström emellertid ej
ha iakttagit.
I samma ändamål, att uppväcka sinnesrörelser eller
försätta nervsystemet i starkt retningstillstånd, voro
de mekaniska apparater konstruerade, som i början af
1800-talet begagnades för de sinnessjukes botande. Ett
sådant redskap var den s. k. svängbädden. Denna
var en underlig karusell eller centrifug. På
en brits i ena ändan af en horisontell tvärslå,
som medelst ett hjulverk drefs rundt, fastbands
den sjuke i liggande ställning och med hufvudet i
periferien. Svängbäddens hastighet kunde uppdrifvas
till 125 hvarf i minuten. På detta sätt kringsvängde
man de sinnessjuke, så att blödningar uppstodo på
ögonens bindehinnor; de tjöto af fasa och förtviflan,
och den afsedda effekten att uppväcka deras fruktan
uteblef ej. Emellertid visade det sig snart, att dessa
sannskyldiga tortyrredskap icke medförde den minsta
nytta, och de utdömdes ur sinnessjukvården. Först vid
ISOO-talets midt begynte röster höjas mot användandet
af tvångströjan (se d. o.) 1. kamisolen. Det var
engelsmannen J. Conolly (se denne), som varmt ifrade
för dylika tvångsmedels utdömande, och öfverallt,
där systemet "nonrestraint" (utan tvång) på försök
tillämpades, visade det sig, att detsamma på de sjuke
hade ett lugnande inflytande. Vid denna tidpunkt
gingo särskildt de engelska sinnessjukanstalterna i
spetsen för humanare reformer. I viss mån kan man
betrakta detta som en reaktion mot den vanvård af
de sjuke och alla de grymheter, som mot dem tidigare
begåtts just på de engelska hospitalen (York Asylum,
Bedlam m. fl.).
De äldsta svenska sjukvårdsinrättningarna voro
synnerligen outvecklade. De voro på en gång
fattighus, sjukhus och "dårhus" och kallades vanligen
helgeandshus (se d. o.). Vid reformationstiden, då
klostren upplöstes, öfverlämnades dessa ofta till
städerna för inrättandet af hospital eller, såsom de
fortfarande kallades, helgeandshus. 1528 och 1531
öfverlämnade Fredrik I af Danmark till städerna
Malmö och Ystad där varande Gråbrödra-kloster åt
dessa samhällens sjuka och fattiga. Liknande anor har
Danviks hospital (se d. o.), Sveriges första egentliga
vårdanstalt för sinnessjuka. Det 1531 af Gustaf Vasa
genom indragning af Gråbrödraklostrot i Stockholm
inrättade helgeandshuset flyttades 1551 till Danviken,
enär, såsom Göran Tegel skrifver, "en mäkta ond stank
kom uti hela staden Stockholm af det spetal, der låg
uppå Gråmunke-holm". I slutet af 1700-talet ombyggdes
det gamla Danviken, och det s. k. "nya dårhuset"
inrättades i ett f. d. saltmagasin. Läkaren där,
Hagström, be-skrifver (i "Inträdestal om Danviks
hospitals inrättning" i Vet. akad. 1788) på följande
sätt dess inredning;: "Tjugusju celluler, hvarje för
en dåre, hvaraf 19 förvarade med dubbla dörrar och
starka lås, fönstren med säker afplankning afstängde,
och dörrarne genombrutne med små luckor. 13 af dessa
celluler försedde med bekvämligheter, som genom
väggarne utifrån kunna ansas. Åtta, ämnade för mindre
svagsinte, med ordinära dörrar och järn-
25 b. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
