- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
745-746

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuåriga kriget ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till Canada, eröfrades i juli), och det
egentliga Frankrike oroades genom ett lyckadt
angrepp på Cherbourg (aug.). Bernis, den franska
utrikespolitikens ledare, började tvifla på den nya
kursens lämplighet, men sedan han ersatts af Choiseul,
en ifrig anhängare af alliansen med Österrike,
lyckades Kaunitz genom nya fördrag (dec. 1758)
närmare än förr fastkedja den franska politiken vid
den österrikiska.

Hufvuduppgiften för den preussiska krigföringen under
1759 års fälttåg var att hindra föreningen mellan de
ryska trupperna under Soltikov och österrikarna. Detta
misslyckades. En österrikisk kår under Laudon stötte
i Frankfurt an der Öder till den ryska hären, och
då Fredrik angrep de förbundne vid Kunersdorf,
led han ett förkrossande nederlag (12 aug.). En
fullständig katastrof för Preussen syntes förestå,
och Fredrik själf var nära att ge allt förloradt. Men
de förbundne utnyttjade icke segern, de af tågade i
okt. åt hvar sitt håll, och befriad från omsorgen om
Brandenburg, kunde Fredrik åter vända sig åt Sachsen,
där riksarmén i sept. intagit Dresden. Emellertid
misslyckades, till följd af Fincks kapitulation vid
Maxen (21 nov.), hans försök att utmanövrera Daun
ur detta land. För första gången under kriget fingo
österrikarna öfvervintra på sachsiskt område. -
Större framgångar vunno under detta år ("det stora
året") Fredriks bundsförvanter. Ferdinand segrade
öfver fransmännen vid Minden (l aug.), franska
landstigningsförsök i England afvärjdes af de engelske
amiralerna Boscawen och Hawke, framför allt genom den
sistnämndes lysande sjöseger vid Quiberon (20 nov.),
och större delen af Canada frånrycktes Frankrike
genom Wolfes seger vid Quebec (13 sept.).

Endast genom ytterst betungande rustningar kunde
Fredrik under 1760 års fälttåg hålla sina motståndare
stången. Dock gynnades han också af den inbördes
misstro, som hämmade dessas samverkan. Den var en
följd framför allt af Rysslands anspråk, som växte
i mån af dess arméers insatser i kriget. Mycket
ogärna betalade Maria Teresia det pris: garanti för
Ostpreussen, som Elisabet kräfde för sin medverkan
i fälttåget (fördrag april 1760). Ludvig XV, som
oroades af Rysslands stigande inflytande i norra
och östra Europa och särskildt befarade, att Polen
under dess tryck h. o. h. skulle glida den franska
diplomatien ur händerna, hade redan börjat att i
hemlighet motarbeta sin bundsförvant och vägrade den
begärda garantien. Ryssarnas insatser i fälttåget
inskränkte sig i stort sedt till ett ur militär
synpunkt tämligen betydelselöst ströftåg till
Berlin (hvari också österrikiska trupper deltogo),
österrikarna segrade visserligen öfver Fouqué vid
Landshut (23 juni), men då de med tre arméer sökte
kringranna den långt underlägsne preussiske konungen,
räddade sig denne genom att vid Liegnitz angripa
en af arméerna (under Laudon) och besegra den (15
aug.). Fredrik vände sig därefter mot Sachsen och
bortdref Daun ur hans starkt befästa läger vid Torgau
(3 nov.). Det var det blodigaste slaget under kriget,
men icke på långt när så afgörande, som Fredrik
hoppats. Daun behöfde icke lämna Sachsen och behöll
Dresden i sina händer. - Mot hertig Ferdinand kunde
fransmännen trots stor numerisk öfvervikt
ingenting uträtta, och i Amerika och Indien ledo
de svåra motgångar. Genom Montreals kapitulation
(8 sept.) fullbordades Canadas eröfring. Samtidigt
fick franska väldet i Indien, allvarsamt skakadt
genom Clives segrar 1756-59 (i synnerhet vid Plassey
23 juni 1757), dödsstöten, då Coote tillfogade
fransmännen det afgörande nederlaget vid Wandiwash
(22 jan. 1760); 1761 blefvo de bortdrifna från sina
sista besittningar på halfön.

Under dessa omständigheter blef Frankrike benäget för
fred. Också i Wien vann efter nederlaget vid Torgau
fredstanken gehör. Aftal träffades, sedan äfven
Ryssland och Sverige gett sitt bifall, med England
och Preussen om inledande af fredsunderhandlingar
(våren 1761). Vapnen fingo dock ej hvila. Engelsmännen
eröfrade ön Belle-île vid franska kusten (7 juni
1761). I nordvästra Tyskland fördes kriget med
växlande framgång. Ett franskt angrepp mot Hannover
afvärjdes genom Ferdinands seger vid Vellinghausen
(15, 16 juli). De ryska och österrikiska arméerna
förenade sig, men vågade ej angripa Fredrik i hans
starkt befästa läger vid Bunzelwitz. Sedan de aftågat,
vunno de emellertid hvar på sitt håll en betydande
framgång. Laudon bemäktigade sig Schweidnitz (okt.),
och ryssarna (under Buturlin) intogo det förut
två gånger förgäfves belägrade Kolberg (dec.).
- Separata underhandlingar hade sommaren 1761 kommit
till stånd mellan England och Frankrike. Choiseul
hade emellertid samtidigt trädt i förbindelse med
Spanien, som ansåg sitt eget kolonialvälde hotadt
af de engelska framgångarna. I förlitande på dess
understöd uppställde han fredsvillkor, som Pitt ej
ville acceptera. Den fransk-engelska underhandlingen
afbröts, och mellan Frankrike och Spanien afslöts
den mot England riktade "bourbonska familjetraktaten"
(aug. 1761). Choiseul släppte därefter fredstankarna,
och den tillärnade fredskongressen kom ej till stånd,
fastän Österrike, som var finansiellt utmattadt och
misstrodde sina bundsförvanter, lifligt önskade
det. - Det fransk-spanska förbundet förorsakade
Pitts afgång: då denne omedelbart ville förklara
Spanien krig, fick den nye konungen (fr. 1760)
Georg III en förevändning att befria sig från sin
allsvåldige minister (okt. 1761). Han kunde emellertid
icke hindra Spanien att skrida till brytning med
England (dec. s. å.). En allmän fred på kontinenten,
som gaf ve England tillfälle att koncentrera sig
på kolonialkriget, blef i detta läge ett engelskt
önskemål. Konungen och hans nye premiärminister Bute
synas icke ha varit främmande för tanken att vinna
den genom en preussisk landafträdelse åt Österrike
(något, som f. ö. kunde synas rimligt nog i den svåra
situationen efter Schweidnitz’ och Kolbergs fall).

Härom ville emellertid Fredrik ej höra talas. Han
hoppades nämligen, att turkarna, sedan länge
bearbetade af den preussiska diplomatien, skulle
falla Ryssland och Österrike i ryggen. Det
turkiska fredsbrottet blef ej af, men genom
kejsarinnan Elisabets död (jan. 1762) förändrades
h. o. h. Preussens ställning. Hennes efterträdare,
Peter III, var nämligen en entusiastisk beundrare
af den preussiske konungen; och denne kunde nu
med jämnmod finna sig i, att alliansen med England
upplöstes. Fr. o. m. 1762 betalade England icke längre
subsidier. Peter slöt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free