Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuåriga kriget ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock offrade till fädernas andar, fravaschi) och
israeliterna, hos hvilka blott svaga spår af en
kult af de döde kunna påvisas. De äldre formerna af
stadskultur, där man ännu kan samlas om grafvarna i
staden (liksom i den primitiva byn, t. ex. negrernas
"kraal"), synas ha varit särskildt gynnsamma
för själakultens utveckling. Äfven de nordiske
höfdingarna högsattes som bekant utrustade med allt
hvad ett lif i dödsriket erfordrade - om ett ständigt
offrande vid grafven höra vi dock intet. De egyptiska
grafkamrarna tala så mycket tydligare om den omsorg,
som man nedlagt på att alltid förse de aflidne med
måltider. Till den främsta af grafvens 2-3 kamrar egde
de kvarlefvande tillträde och lämnade där bröd, mjöl,
vin, olja och andra lifsmedel; eller också fullgjorde
man denna plikt in effigie genom bildverk på rummets
väggar. Balsameringen var ett led i samma sträfvanden
att hålla den döde vid makt så länge som möjligt för
att därigenom åtnjuta de förmåner han ur dödsriket
kunde förskaffa sin släkt. I än större mån är den
kinesiska familjegrafven en helgedom för familjen,
där gemensamma måltider firas i syfte att hugna de
aflidne fäderna. Deras älsklingsrätter: gris, ris,
ärr ak, konfekt äfvensom kläder, pengar o. d. bjudas
dem - liksom i Egypten - också i bildform. Om de
aflidne på detta sätt stärkas tillräckligt, blir
grafven genom deras makt en källa till familjens
lycka och trefnad, som ingen kines anser sig kunna
undvara. Därför kännes grafvens förstöring som den
svåraste af alla förluster. - En bild af primitiv
själakult i våra dagar ger Junod i sin bok om
de afrikanska ba-rongas. Dessas gudar äro mest de
aflidne fäderna. Om det ej offras tillbörligen åt dem,
beröfva de jorden dess fruktbarhet. Offren bringas
dem i en helig lund eller vid grafven i byn. Prästen
slaktar en tupp och ber enträget andarna att mottaga
den, eller också skänker man dem enklare lifsmedel,
såsom majs och öl, dessutom gevär, elefanttändur
o. d. I germansk, särskildt nordisk, folksed finnas
lämningar af liknande primitiva matoffer till
fäderna (grötoffren till tomtar och nissar). Om
själfva julseden att duka bordet för de aflidne är
gammalnordisk, är ett problem, som ej ännu lösts;
ett sydeuropeiskt inflytande genom kristendomen är
ej uteslutet.
Otvifvelaktigt har själakulten verkat samlande och
konserverande på de primitiva och antika samhällena,
ja, till och med på statsbildningar såsom Kinas och
Korns, där kampen pro aris et focis ("för altare
och härd") fått ett starkt stöd i den till grafvarna
knutna pieteten. Äfven heroiska idealgestalter ha -
såsom i det efter-homeriska Grekland - utvecklat
sig på själakultens grund; samma idealiserande
sträfvanden fortlefva i katolicismens helgondyrkan, i
hvilken direkta lämningar af antik heroskult ej sällan
återfinnas. Det grekiska ordet heros betecknade urspr,
den aflidne såsom föremål för dyrkan.
I modernt språkbruk har själakult, och särskildt
dess förutsättning själatron, ofta kallats animism
(se d. o. 2), hvilket ord emellertid tillika används
som beteckning för naturens besjälande i allmänhet
och därigenom har vållat en del oklarhet.
Litt.: E. B. Tylor, "Primitive culture"
(4:e uppl. 1903, kap. "Animism"), E. Glodd, "Animism"
(1905), M. P:son Nilsson, "Primitivreligion"
(1910), Edv. Lehmann, "Die religion der primitiven
völker" (i "Die kultur der gegenwart", I, III, 1,
andra skrifter om primitiv själakult i densammas
litteraturförteckning, 2:a uppl., 3. 31 f.), och
"Guder og helte" (1898), E. Rohde, "Psyche. Seelenkult
und unsterblichkeitsglaube der griechen"
(1910), Fustel de Coulanges, "La cité antique"
(17 :e uppl. 1900). Om helgonkult se H. Usener,
"Götternamen" (1896), och H. F. Feilberg, "Jul"
(2 bd, 1904). Allmänt H. Hildebrand, "Folkens tro
om sina döda" (1874), "Death and disposal of the
dead" och "Communion with the dead" i Hastings’
"Encyclopsedia of religion and ethics". Om de
särskilda religionernas själakult se Chantepie de la
Saussaye, "Lehrbuch der religionsgeschichte" (2 bd;
3:e uppl. 1905). Edv. Lehmann.
Själamässa. 1. Mus. Se Rekviem. - 2. Teol. Se
Anniversarium och Mässa.
Själaringning. Se Begrafning, sp. 1216.
Själastuga (siäla stova] kallades under medeltiden
vissa för välgörande ändamål afsedda byggnader,
särskildt de i skogar eller ödemarker till
vägfarandes tjänst uppförda härbärgena. Se
H. Hildebrand, "Sveriges medeltid", I, s. 1010
f. S. T-g.
Själavandring, Metempsykōs (grek. meternpsychosis),
Transmigratiōn (lat. transmigrātio) religionshist.,
hvilar på samma föreställning som själakulten (se
d. o.), att själen (hos människor, djur, äfven växter)
är en själfständig varelse, som kvarlefver efter den
kroppsliga döden och som enligt själavandringsläran
blott lämnar den ena kroppen för att öfvergå i en
annan (människosjälen i djur- eller växtkropp och
omvändt); äfven den oorganiska naturen kan inträda
i detta kretslopp. För de primitiva folken, som i
allmänhet ej hålla reda på skillnaden mellan de olika
naturområdena och ofta anse människovärlden för en
del af dessa, ligger själavandringstron nära till
hands. I den s. k. totemismen (se d. o.) förekomma
då och då traditioner om, att människor härstamma
från djur- eller växtarter och efter sin död
öfvergå i dessa. Äfven de europeiska folksagorna
bära tydliga spår af, att en dylik metempsykos
har förefallit naturlig. Ständigt berättas om denna
sorts förvandlingar, om djur, som bli människor eller
som egentligen äro människor o. d. Särskildt i den
grekiska mytologien har metamorfosen (förvandlingen)
blifvit ett poetiskt hufvudmotiv (Dafne, Filomele
o. s. v.), hvilket liksom tron på nymfer, dryader
o. d. förutsätter en viss enhet eller sammanfall
af natur-, människo- och andevärlden. Så äfven
sagorna om träden, som klaga eller blöda, då de
huggas, om människosjälar i fågelgestalt ("liten
Karin"). Utomordentlig rik på dylika fantasier var
den keltiska folktron, i hvilken en fullt medveten
själavandringslära torde ha varit utbildad. En fast
föreställning i den äldre folkpsykologien var, att de
aflidnes själar återfödas i nya generationer. Därpå
beror det gamla bruket att namnge de nyfödde efter
de nyligen aflidne. Äfven i den antika filosofien
var själavandringen ej okänd, särskildt inom
pythagoreiska skolan, som i uttryck, hvilka påminna
om österländska termer, talar om "födelsernas hjul"
(kyklos tēs geneseōs).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
