Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själevads och Arnäs tingslag och domsaga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själflysande kroppar, fys. Se Ljus, sp. 887, och
Luminiscens.
Själfläkning (lat. sanatio spontanea), med.,
sjukdomars läkande genom en i organismen inneboende
sträfvan att, när på något sätt en rubbning i
lifsföreteelsernas normala förlopp kommit till
stånd, återställa dessa till förutvarande normala
förhållanden. Erfarenheten har under alla tider kunnat
konstatera, att många sjukdomar, äfven lifsfarliga
sådana, kunna spontant gå till hälsa, alltså genom
själfläkning (företeelsen har äfven blifvit benämnd
naturläkning). I motsättning till en sanatio spontanea
talar man om en sanatio l. curatio artificialis,
hvarmed förstås den läkning af sjukdomar, som eger
rum genom de hjälpmedel, som läkaren använder i sin
sträfvan att göra en sjuk människa åter frisk. G. II.
Själflänsande. Se Lifräddningsväsende, sp. 451.
Själfmatande, tekn., säges en maskin eller
annan teknisk apparat vara, då tillförseln af
nytt oförbrukadt material för bearbetning sker
på mekanisk väg genom därför anbragta maskinella
anordningar. Uttrycket är liktydigt med, att maskinen
är försedd med automatisk matning. Jfr Matning.
G. H-r.
Själfmedvetande. 1. Psyk. a) Medvetande om det egna
jaget i motsats mot allt annat. En del psykologer
fattar detta som en primär, enhetlig yttring af
medvetandet, andra fatta det som något i utvecklingen
sekundärt och sammansatt. I senare fallet anses det
af en del psykologer som en produkt af association;
Wundt ser däri en yttring af apperceptionen (se
d o.) och framhåller särskildt dess samband med
viljan. Lotze, Ziegler m. fl. anse själfmedvetandet
ha sin grund i själfkänsla (se d. o.). Ofta
sammanställes själfmedvetandets första utveckling
hos barnet med den tidpunkt, då detta börjar
kalla sig själf "jag" och icke såsom förut med det
personnamn, som det hört andra om sig använda. Denna
sammanställning är vilseledande. Huruvida barnet
benämner sig själft med ett personnamn eller med
pronomen, säger intet med afseende på dess mer
eller mindre utvecklade medvetande om sig själft
såsom skildt från allt annat. Denna särskillnad kan
lika väl betecknas genom personnamnet som genom
ordet "Jag" - b) Hög uppskattning af det egna
jagets värde och betydelse (jfr Själfkänsla 2).
- 2. Filos. Medvetandet, tänkt som en själfständig
verklighet, som substans. Äfven om icke detta uttryck
används, är detta grundtanken i all spiritualism
eller idealism. Särskildt har Boström identifierat
lif och själfmedvetande. Han fattar person som
individuellt själfmedvetande och allt verkligt till
sitt väsen som person eller bestämning hos person.
S-e.
Själfmord betraktades förr som ett brott. I
missgärningsbalken af 1734 års lag fanns ett särskildt
kapitel "Om then, som förgiör sig sielf". Liket af
den, som med vilja tagit sig af daga, skulle "af
skarprättaren til skogs föras och i jord gräfvas",
och den, som försökt beröfva sig lifvet, straffas
med fängelse vid vatten och bröd eller annat
kroppsstraff. Genom den nya strafflagen (af 1864)
upphäfdes dessa bestämmelser. Försök till själfmord
är numera straffritt. Ang. själfmördares
begrafning var det i Kyrkolagen kap. 18 föreskrifvet,
att den skulle försiggå i stillhet. I lag
ang. jordfästning 25 maj 1894 bibehölls samma
föreskrift, dock med det tillägg att, om den,
som förgjort sig själf, varit afvita eller, enligt
läkares intyg, af sjukdom eller ålderdomssvaghet
eller annan utan egen skuld iråkad förvirring
saknat förståndets fulla bruk, han må i vanlig
ordning jordfastas. Genom lagändring 18 dec. 1908
ha emellertid numera bestämmelserna om själfmördares
jordfästning i stillhet h. o. h. upphäfts. N. S-g.
Antalet själfmordsfall har vuxit på ett förfärande
sätt. Medan det under årtiondet 1781-90 i Sverige var
480, d. v. s. 2,22 på 100,000 inv., hade siffrorna
för årtiondet 1901-10 stigit till resp. 8,037 och
15,14. 1912 var antalet det högsta, både absolut
och relativt taget, som under något år antecknats,
resp. 1,019 och 18,25. I fråga om själfmord har
männens antal alltid varit större än kvinnornas. Så
var 1781-90 förhållandet mellan de förres och de
senares 3,42 och l, 12 och 1901-10 resp. 25,36 och
5,38, allt på 100,000 inv. Likaledes ha alltid flera
själfmord egt rum i städerna än på landsbygden,
t. ex. 1901-10 24,04 i de förra mot 12,45 på den
senare. Det vanligaste dödssättet har varit hängning
eller strypning, i andra rummet har stått dränkning
ända till perioden 1901-10, då antalet skott var
större (277 1861-70, men 1,460 1901-10).
Själfoffring. Se Offer, sp. 525.
SJälfpantning, jur. Se Pantning.
Själfpollination, bot. Se Autogami.
Själfporträtt. En konstnärs återgifvande af sina egna
drag är en i konstens historia fr. o. m. medeltidens
slut synnerligen vanlig företeelse. Stundom förekomma
själfporträtt å historiska och religiösa bilder,
inblandade bland de öfriga figurerna, i viss mån som
ett slags signatur. Som exempel härpå kunna nämnas
Jan van Eycks porträtt bland ryttarföljet på en
af Gent-altarets flyglar, Filippo Lippis porträtt
å Marias kröning i Florens’ akademi, i detta fall
anbragt i analogi med stiftarporträtten, Rafaels
i "Skolan i Aten", Dürers i "Allerheiligenbild",
Velasquez’ i "Las Meninas" och en mängd målares
porträtt af sig själfva å ceremonibilder o. d. Bland
svenska målare, som på detta sätt afbildat sig, kunna
nämnas K. G. Pilo på "Gustaf III:s kröning" och Karl
Larsson i "Skolungdomens korum". Ännu talrikare äro
isolerade själfporträtt. Nästan alla mera betydande
figurmålare sedan renässansen ha efterlämnat
sådana, stundom flera från olika skeden af sin
alstring. Målarnas själfporträtt ha ofta framkommit
genom deras intresse för studium af den modell,
som alltid och utan kostnad eller besvär stod till
deras förfogande. Den, som kanske flitigare än någon
annan sysslat med återgifvandet af de egna dragen, är
Rembrandt. Han har nyttjat sig själf som modell vid
sina studier af uttryck, ljusdunkel och färg. Raden
af hans målade och etsade porträtt sträcker sig från
den tidiga ungdomen till de sista åldersåren.
Själfporträttet är underkastadt samma förändringar
i stil och komposition som porträttet i öfrigt. En
viss inverkan röner dess anordning genom begagnandet
af spegel vid utförandet. Ej sällan skildra målarna
sig själfva vid arbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
