Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själfregistrerande apparater ... - Sjöartilleri ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
773
Sjöartilleri
774
29 Tt o. s. v.). För inörsare och för bomber voro
afvikelserna mycket större, enär benämningarna
kvarstått oförändrade sedan den tid, då man
till mörsare använde stenkulor (en 56-pundig
mör-sarprojektil af järn vägde således omkr. 150
&). - Ue ombord använda kanonerna förbättrades
väl något mecl tiden, men bibehöllos i stort sedt
oförändrade ända till senare hälften af 1800-talet
liksom deras lavetter, de s. k. fyrarullalådorna (se
d. o.). I slutet af 1700-talet hade man vid sidan af
de vanliga kanonerna infört s. k. karronader, mycket
korta kanoner, hufvudsakligen afsedda för strid på
nära håll; å en del skärgårdsfartyg användes jämväl
mörsare, och mot midten af 1800-talet tillkommo de
s. k. bombkanonerna (general Paixhans’ uppfinning
1841), hvilka anses ha gett upphof till fartygens
bepansring. På grund af de lyckade resultat,
som vunnits med det rafflade gevärets införande,
började man ungelär samtidigt med införandet af
den slätborrade bombkanonen anställa försök med
rafflade kanoner. Frankrike gick härvid i spetsen
(1842), ehuruväl flottans bestyckning där ännu
under ett par årtionden blef oförändrad. I England
införde man (1855) s. k. Lancasterkanoner, pjäser
med spiralformigt vridet lopp, men först i slutet
af 1850-talet lyckades Armstrong konstruera
användbara rafflade bakladdningska-n o n e r
med spetsprojektiler. Deras mekanism lämpade
sig emellertid icke för de större kalibrar och
laddningar, som erfordrades för att genomslå de
franska pansarfartygens sidor. Man öfvergick därför
till rafflade mynningsladdningskanoner, af hvilka
småningom infördes allt gröfre pjäser, ända till
40-cm. (å "Inflexible" 1876). I Förenta staterna
fortsatte man, egendomligt nog, med slätborrade
kanoner och rundkulor af ända till 55 cm. kaliber,
vägande närmare en half ton och afsedda att
krossa (icke genomtränga) fiendens pansar. Under
tiden hade man inom andra mariner infört rafflade
bakladdningskanoner med fullt betryggande mekanismer
(den franska skrufven och den tyska kilen), och i
början af 1880-talet voro sådana öfverallt antagna
(i Sverige 1869). Sedan den tiden har sjöartilleriet
undergått en oafbruteu och storartad utveckling.
Nutidens sjöartilleri utmärkes i jämförelse med gångna
tiders hufvudsakligen genom våldsam kraft, oerhörd
räckvidd, stor träffsäkerhet och högt upp-drifven
eldhastighet. Efter storleken plägar man indela
fartygskanonerna i svåra (med öfver 20 cm. kaliber),
medelsvåra (20-12 cm.) och lätta pjäser (under
12 cm.). Den ofvan antydda och alltjämt pågående
"striden mellan kanonen och pansaret" ledde redan
under 1870-talet till en häftig ökning af de svåra
fartygskanonernas storlek. Sitt kulmen nådde denna
ökning å de italienska slagskeppen "Duilio" med 4
st. 45 cm. 103-tons mynningsladdare (1876) samt å
"Dandolo", "Italia" och "Lepanto", hvardera med 4
st. 43 cm. 106-tons bakladdare (omkr. 1880), äfvensom
å de engelska "Benbow", "Sans Pareil" och "Victoria",
hvardera med 2 st. 41 cm. 112-tons bakladdare
(omkr. 1886). Man hade emellertid nu lyckats
konstruera vida lättare kanoner med samma eller större
effekt än de nyssnämnda s. k. monsterkanonerna. Under
det att dessas längd icke uppgick till mer än 20 -30
"kalibrar" och projektilernas utgångshastig-
het icke öfversteg 500-600 m., nådde man tack
vare starkare gols, förstorade krutkammare,
för-bättradt krut och efter hand ökade pjäslängder
(till 35, 40, 45 och 50 kalibermått) allt större
utgångs-hastigheter för projektilerna - upp till
900 m. för do "svåra". I samband härmed minskades
öfverallt kalibrarna och pjäsvikterna. Under ett par
årtionden ända till 1910 utgjordes alltså det svåra
artilleriet å de större marinernas slagskepp nästan
undantagslöst af 30,5 cm. (12 tums) kanoner (se pl.,
fig. 7 o. 8). Inom de smärre marinerna likasom i
allmänhet å pansarkryssarna nöjde man sig med svåra
kanoner af 21-25 cm. kaliber. I samma mån, som man
för att vinna ökad effekt nödgades förlänga eldrören,
tilltogo gifvetvis äfven kanonvikterna. Medan sålunda
exempelvis engelska flottans 30,5 cm. kanoner i början
af 1890-talet voro af 35 kalibers längd och vägde
46 ton samt gåfvo en utgångshastighet af 720 m. och
utvecklade en mynningsenergi af omkr. 10,000 meterton,
äro motsvarande tal för de nyaste pjäserna med samma
kaliber 50, 69, 917 och 16,5’JO. För pansarbåten
"Sveriges" 28 cm. kanoner äro siffrorna respektive 45,
42, 900 och 11,300. - Sträfvandet efter allt större
förstörelseförmåga har under innevarande årtionde
ånyo ledt till införande af gröfre pjäser: 34, 36,
38 och troligen äfven 40 cm. pjäser (jfr fig. 5
o. 6). Härvid har man emellertid, hufvudsakligen för
att undvika alltför hastiga urbränningar i eldrören
och sålunda vinna ökad "lifslängd" hos pjäserna, något
minskat utgångs-hastigheterna samt därför äfven kunnat
något minska pjäslängden (till 45 kal.). Effekten
är dock afsevärdt stegrid - upp till 30,000 mt. vid
mynningen. Pjäsvikten uppgår för de gröfsta pjäserna
till närmare 100 ton.
Det medelsvåra sjöartilleriet har under en lång
följd af år utgjorts företrädesvis af 15 och 12
cm. kanoner. Under 1890-talet utvecklades detta
artilleri framför allt med hänsyn till eldhastigheten,
hvilken hos det lätta artilleriet redan dessförinnan
var mycket högt uppdrifven. Samtidigt har man
öfverallt ökat pjäslängden och efter hand vunnit
nästan fördubblad mynningseffekt. Skjuthastigheten
uppgår för 15 cm. kanoner (den största, hvars
projektil bekvämligen kan handteras af en man) till
omkr. 6 skott i minuten och för 12 cm. kanoner ända
till 10.
Det lätta sjöartilleriet, som urspr, tillkommit
och utvecklats som snabbskjutande artilleri för att
afvärja torpedbåtsanfall och på grund häraf allmänt
kallats antitorpedkanoner, utgöres merendels af
5,7 och 7,5 cm. (hos oss oftast benämnda 57 och 75
mm.) samt äfven af 9 och 10 cm. kanoner. Till denna
kategori höra äfven de allra nyaste för bekämpande af
flygskepp och andra luftfarkoster afsedda "antiluft"-
eller "luftkanonerna" (fig. 2 o. 3). Dessa pjäser och
i all synnerhet de förra ha i allmänhet vida större
längd än motsvarande pjäser inom landartilleriet
(50-55 kalibrar och 800-900 m. utgångshastighet) samt
utmärkas alla - äfven de på 1880-talet konstruerade
- för mycket stor eldhastighet (20 skott i minuten
eller ännu mera), vunnen bl. a. genom användning
af enhetspatron och genom mekanismens automatiska
Öppnande vid skottlossning.
Svenska flottans kanoner utgöras f. n. hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
