- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
783-784

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjöberg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

783

Sjöbok-Sjöborrar

784

under han blef tillfångatagen. 1796 blef
S. lots-direktör och chef för amiralitetets
styrmansstat. S. var en modig och rådig krigare,
särskildt känd som en af svenska flottans mest
bildade officerare. Han författade åtskilliga
läroböcker och afhandlingar i sjövetenskapen,
bl. a. Sjömanövern (1791), Skeppstackling (1792),
Skeppsbyggeriet (s. å.) och Navigationen (1795, jämte
tabeller). Han var led. af örlogsmannasällskapet
(1799) .och af Krigsvet. akad. (1815).
_ H. w-1.

Sjöbok. Se Seglingsbeskrifning. Sjöbollar, bot.
Se Pilse.

Sjöborg, Nils Henrik, universitetslärare,
fornforskare, f. 6 febr. 1767 i Högestads prästgård
i Skåne, d. l juli 1838 i Stockholm, student i
Lund 1783, erhöll 1787 den filosofiska graden
och kallades 1790 till docent i historia. För
antikvariska studier företog han 1791 en resa
till fots i norra Tyskland, och under fleråriga
vidsträckta resor inom fäderneslandet fortsatte han
de studier på fornforskningens område, som han redan
i ungdomen ifrigt omfat-tai. 1796 blef han adjunkt
i historia i Lund, och 1797 utgaf han Inledning till
kännedomen om fäderneslandets antiqviteter. Utnämnd
till professor i samma ämne 1799, blef han snart en
af Sveriges verksammaste universitetslärare samt
förstod att samla kring sig en stor lärjungeskara
och af den bilda en skola, till hvilken flera
sedermera förtjänta män inom fornforskningens och
topografiens områden räknade sig, såsom Lindfors,
Liljegren, S. P. Bexell, A. Ahl-qvist m. fl. Dessutom
förvärfvade han sig anspråk på erkännande som stiftare
af Lunds universitets historiska museum, hvars första
samlingar till en betydlig del skänktes af honom
själf. Till kännedomen om de svenska landskapens
historia bidrog S. genom följande arbeten: Blekings
historia och beskrifning (1792-93), Samlingar till
Skånes historia och beskrifning (h. l 1801, h. 2
1802, h. 3 1814) samt Beskrifning öfver Malmöhus
län. I. Malmö stad (1812). Stor förtjänst inlade
han äfven som den där i nyare tider först vände
uppmärksamheten på vikten af fornminnens skyddande
mot förstörelse. Sedan S. 1816 erhållit tjänstfrihet
för lifstiden som professor, vistades han dels på
antikvariska resor inom Sverige och äfven i Norge,
dels och vanligast i Stockholm, sysselsatt med
utgifvandet af sitt stora verk, Samlingar för nordens
fornälskare (3 dlr, 1822-30), och varmt nitälskande
för uppbyggandet af ett nationalmuseum. Sedan 1798
var han medlem af Mus. akad. Hans vetenskapliga
förtjänst torde hufvudsakligen ha legat däri, att
han utstakade vägen för andra, för grundligare och
djupsinnigare undersökningar mera danade forskare.
A. U. B.* Sjöborrar, Echinoidea, zool., en klass af
tagg-hudingarna (se d. o.). Kroppen är än klotrund,
än hjärtlik, sällan skiflik, städse utan utskjutande

armar. Största delen af kroppsväggen är försedd
med ett sammanhängande skal af vanligtvis orörligt
förenade kalkskifvor. Hos de s. k. regelbundna
sjöborrarna är kroppen mer eller mindre klotrund, och
de nämnda skifvorna äro - om man bortser ifrån vissa
utdöda former - anordnade i 20 meridionala rader;
10 af dessa bära fina porer, hvarje par motsvarande
en sugfot. Kaderna af dessa s. k. ambulakrala
plåtar äro ordnade så, att två af desamma äro
skilda från de närmast belägna genom två af de 10
interambulakralplå-tarna, hvilka ej äro genomborrade
af några porer. Alla plåtar bära små växtformiga
utskott, på hvilka genom ledband och muskler äro
fästa taggar af hos de olika släktena mycket olika
form. Upptill, hvarest nämnda plåtar saknas, finnes en
krets af mindre plåtar, som begränsa analöppningen;
ett större antal små hål finns i den största af
dessa plåtar, madreporplåten, vid hvilken stenkanalen
är fäst; de öfriga äro dels könsplåtarna, som bära
utförsgången för en könskörtel, dels ocellar-plåtar
(af lat. ocefllus, litet öga), så benämnda, emedan de
uppbära organ, hvilka förr tydts som ögon. Ambulakral-
och interambulakralplåtarnas nedersta ända omger ett
större fält, utan sammanhängande skelett, i hvars midt
munnen är belägen (fig. 2). - Hos de s. k. irreguljära
sjöborrarna är kroppen mer eller mindre oval,
och analöppningen med omgifvande småskifvor är
belägen excentriskt mer eller mindre långt aflägsen
från toppunkten; hos dessa sjöborrar har således en
bilateral symmetri utvecklat sig. Ännu starkare blir
afvikelsen från den strålformiga kroppsformen, när,
såsom hos en del sjöborrar är förhållandet, munnen ej
ligger i centrum, utan närmare f ramändan. Dessutom
kunna ambulakralplåtarna på skalets öfversida
vara annorlunda utbildade än på dess undersida. .-
På skalet äro ock fästa s. k. pedicellarier, små
egendomliga grjpverktyg, som ha till uppgift att
aflägsna främmande kroppar från skalets yta. Munnen
är hos de regelbundna och några irreguljära sjöborrar
utrustad med 5 kraftiga, kretsställda kalktänder,
hvilka uppbäras af ett kompliceradt system af
kalkstycken, den s. k. Aristoteles’ lykta. Alla
sjöborrar äro hafsdjur; flertalet lefver på ringare
djup vid kusterna, några i de stora djupen. Vid
Sveriges västkust förekommer ett mindre antal
arter. Somliga ega förmågan att borra håligheter
i bergväggar, där de kunna taga sin boning. Några
tyckas vara allätare eller företrädesvis lifnära
sig af alger; hos andra påträffar man regelbundet
tarmkanalen fylld med hafs-slam, hvars organiska
beståndsdelar djuret torde tillgodogöra sig. En del
sjöborrar används till föda.

Redan i silurformationen uppträda sjöborrar;
de äldsta (de paleozoiska), som ofta sammanfattas
under benämningen Palceoechinoidea, skilja sig från
sena tiders sjöborrar därigenom att, medan antalet
ambulakralplåtrader visserligen är detsamma (5 par),
interambulakralraderna däremot uppträda i större
antal.

I. Ordningen Regularia: bandformiga ambula-kralrader,
nästan klotrunda, centralmun med tugg-apparat och
central analöppning. Vid svenska västkusten äro
Echinus miliaris (h a f s i g e 1-släktet) och
E. esculentus allmänna (se fig. l o.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free